Title: Natalika
Author: Hearn, Lafcadio
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Natalika" ***


NATALIKA


Af

Lafcadio Hearn


Bemyndigad öfversättning ("Stray Leaves from Strange Literature")

Af

Karin Hirn



Stockholm,
Wahlström & Widstrand,
1905.



INNEHÅLL:

Företal.

STRÖDDA BLAD:

Thoth's bok. Från en egyptisk papyrus.
Käll-jungfrun. En legend från Söderhafsöarna.
Fågel-hustrun. En eskimåberättelse.

SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN:

Legenden om Tilottama.
Brahminen och hans brahminhustru.
Bakawali.
Natalika.
Lik-Demonen.
Lejonet.
Sagan om olycksvidundret.
En buddhistisk parabel.
Pundari.
Yamaraja.
Trons lotusblomma.

ISLAMISTISKA BERÄTTELSER:

Boutimar, dufvan.
En röfvares son.
En legend om kärlek.
Konungens rättvisa.

TRADITIONER UR TALMUD:

En legend om Rabba.
Begabbarena.
Esthers val.
Ett halacha spörsmål.
Rabbi Jochanan Ben Saccai.
En tradition om Titus.



FÖRETAL.


Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af
legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra
resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som
fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal.
Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare
öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig
alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär
infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt
mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af
dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras
lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet
förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.

Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt
rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna
i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala
berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit
oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat
ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som
sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika
upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en
större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter,
jag tillåtit mig.

I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad
omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of
the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig
bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt
behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och
öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med
några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den
arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af
fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour",
och af mig sammanstöpts till en berättelse.

I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda
episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel.
Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom
Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga
registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar
från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett
antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående
rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse.
Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats
direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en
briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke
äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes
mig denna saga alltför vacker för att förbigås.

I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le
Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel
på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen.
Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord.
[Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera
en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits
ur denna svenska upplaga. _Ofvers._]

Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro,
om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk,
hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från
den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra",
andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten
till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska
"Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den
"Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i
Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet
tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min
behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s
Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning
efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet
karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg,
än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.

Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de
källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha
blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda
satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou",
från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de
rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.

Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af
vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela
den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med
några mindre kända litteraturskatter.

Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två
anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic
of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en
populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt
skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas
mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen
af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma
något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och
små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig
diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna,
som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på
Nourmahals graf.

New Orleans 1884.

Lafcadio Hearn.



STRÖDDA BLAD



THOTH'S BOK.


En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en
gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna
af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af
någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en
skrifvare, ryktbar bland trollkarlar... Otvifvelaktigt tillägnad Thoth,
alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag
vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda
papyrus...

       *       *       *       *       *

... Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland
konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med
egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll
ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa
den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i
samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och
moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan
luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades
att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men
hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära
känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte,
så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens
röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens
uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och
aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.

Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i
ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och
ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ
och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin
af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på
det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga
flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot
trollkarlar.

       *       *       *       *       *

Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må
han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom
list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd,
och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen
ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa
honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl
utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos
för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars
resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk
besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf
och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och
genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen.
Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga
ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla
formlerna och blef endast gudarna underordnad.

Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru,
Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade
visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på
ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på
samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i
den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta,
fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför
boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade
på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som
förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där
passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.

Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp,
såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor.
Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster
Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och
det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik
lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och
Ka’n af sin son Mikhonsou.

       *       *       *       *       *

Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari
var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland
egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres.
Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han
förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna,
tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken,
och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla
Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och
besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl
lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om
Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den
åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken
från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den
tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."

Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att
nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån
bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.

       *       *       *       *       *

Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad,
och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit
i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en
flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen
Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon
bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och
Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att
det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot
ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"

Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer
för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger
mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."

Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär
icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva
på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta
förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på
intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om
alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull..."

Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta
fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:

"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig och
Noferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."

Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen
är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du
ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett
femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —

Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och
den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som
jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att
han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han
förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och
lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i
marken.

Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah
ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud.
Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade
de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt
ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till
öronen ned i marken.

Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga
talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt
på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men
efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.

Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från
grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt
sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I
mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver
oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har
kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga
i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra
att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå
honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och
ett brinnande fyrfat på hufvudet."

       *       *       *       *       *

Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin
son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder
Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma
äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en
mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke
må förgöra dig."

Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller
gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något
mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt
att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."

Och han behöll boken.

       *       *       *       *       *

Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod
i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han
— i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla
som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som
en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni
upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till
en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta
tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son,
älskar dig så högt, att jag känner mig döende... Om du vill älska mig
som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om
ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda,
så att ingen därefter får skåda dig'."

Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller
förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed
din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus
i Bukastes, dit jag just nu beger mig"... Hvarpå hon aflägsnade sig
tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.

       *       *       *       *       *

Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis,
profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade
hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som
inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in
i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i
hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara,
konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord
af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis
lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och
dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader,
genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på
väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni
betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt
hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin
och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom
att kyssa sig.

Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill
likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som
öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina
jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det
hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"

Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde
värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte
kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.

Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du
önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina
barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn
angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må
blifva ditt hus!"

Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit
som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; —
och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet... I
samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn
vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."

Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar
det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de
någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det
hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"

Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande
behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med
sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver
himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."

Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte
icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom
fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett
finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med
Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns
kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är
som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet
invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog
honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt...

Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig
hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större,
allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt
nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund
gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden
frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade
om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade
medvetandet...

       *       *       *       *       *

Då han vaknade upp igen låg han naken vid ingången till en underjordisk
begrafningsplats. En så vild skräck och förtviflan öfverföll honom, att
han beslöt att göra slut på sitt lif. Men konungens tjänare funno honom
och buro honom välbehållen hem till hans faders hus. Och Ousirmari
lyssnade till hans hemska berättelse.

Därpå sade Ousirmari: "O Satni, den döda Noferkeptah är en mäktigare
trollkarl än till och med du, som likväl är lefvande. Vet framför allt,
min son, att dina barn lefva och befinna sig väl i min omvårdnad; och
vet äfven att den kvinna, hvars skönhet förtrollade dig, och för hvars
skull du i tankarna begått alla dessa skändliga brott, var en skenbild,
framtrollad af Noferkeptah. Genom att sålunda uppväcka dina passioner,
tillintetgjorde han din magiska makt. Och skynda dig nu, min käre son,
att föra boken tillbaka till Noferkeptah, i annat fall kommer du att
förgås jämte hela din släkt!"

Så tog då Satni Thoth’s bok, och bärande en grepe och en käpp i handen
och ett brinnande fyrfat på hufvudet förde han den tillbaka till den
thebanska nekropolen och ned i Noferkeptah’s graf. Och Ahouri klappade
i händerna och smålog, då hon såg ljuset återvända, och Noferkeptah
skrattade och sade: "Sade jag dig ej det?" — "Ack, blef du förtrollad,
o Satni?" frågade Ahouri. Men Satni bugade sig djupt inför Noferkeptah
och frågade hvarmed han kunde få försona sitt fel.

"O Satni", svarade Noferkeptah, "min hustru och min son ligga i
verkligheten begrafna i Koptos; dessa gestalter, som du ser här, äro
endast deras skuggor, deras Ka’er, — som uppehållas af min trollmakt.
Sök därför upp deras hvilorum i Koptos och jorda deras kroppar invid
min, på det vi alla må bli förenade, och du sålunda göra bot..."

Så begaf sig då Satni till Koptos, och råkade där en åldrig präst, som
visade honom Ahouris grafplats, sägande: "Min farfars far omtalade det
för min farfar, som omtalade det för min far!" Och Satni fann liken och
återgaf Noferkeptah dennes hustru och son, och fullgjorde sålunda sin
bot. Hvarefter Noferkeptah’s graf blef för evigt förseglad på Pharaos
befallning; och ingen människa känner numera den plats, där han ligger
begrafven.



KÄLL-JUNGFRUN


En saga från det fredliga land, där ingen bär kläder, förutom de döda;
där de unga äro sköna som bärnstensstatyer; där under en evig sommar
till och med bärgen vägra att omsvepa sig med gördlar af moln.

       *       *       *       *       *

"Mäktige Omataianuku!"

"Bistre Avaava, du högreste!"

"Högreste Outuutu!"

"Beskuggen vår väg!"

"Resen er som kokospalmer framför oss!"

"Böjen er som drömmar öfver den slumrande!"

"Gören de sofvandes sömn än djupare!"

"Sofven, ni trösklarnas syrsor! Sofven, ni aldrig hvilande myror!
Sofven, ni nattens lysande insekter!"

"Vindar, upphören att hviska! Fridlösa gräs, susa ej mer! Palmblad,
varen stilla! Åarnas säf, bugen er ej! Du blåa flod, upphör att skvalpa
mot strandbrädden!"

"Slumren, ni husets stockar och stöd och pålar stora och små, ni
sparrar och bjälkar och halmtak, ni flätvärksväggar, ni fönster med
bambugaller, ni dörrar som gnissla likt spöken, du sakta glödande eld
af sandelträ, — slumren I alla!"

"O Omataianuku!"

"Högreste Outuutu!"

"Bistre Avaava!

"Beskuggen vår väg!"

"Resen er som kokospalmer framför oss!"

"Böjen er som drömmar öfver de slumrande!"

"Gören djupare de sofvandes sömn, —"

"Gören djupare vindarnas sömn, —"

"Djupare vattnens sömn, —"

"Skummare nattens mörker!"

"Beslöjen månen med er andedräkt!"

"Låten stjärnornas ljus förblekna!"

"I namn af de mäktiga —"

"Omataianuku!"

"Outuuturoraa!"

"Ovaavaroroa!"

"Sofven!"

"Sofven!"

       *       *       *       *       *

Så ljöd vid hvarje nymåne tjufvarnas besvärjande sång, — den första
natten låg som vindens sus bland kokospalmerna; sedan högre och högre
hvar följande natt, och tydligare och mer välljudande, ända tills
den stora fullmånens hvita ansikte öfvergöt skogarna med ljus och
försilfrade vattenpölarna under palmernas pelarrader. Ty fullmånens
trollkraft var mäktigare än sångens besvärjelsemakt; och folket i
Rarotonga sof ej. Men under andra nätter bortburo de osynliga tjufvarna
många kokosnötter och tarorötter, och pisangfrukter och bananer, i
trots af de snaror som utlades för dem af folket i Rarotonga. Men
man märkte med förskräckelse att kokosnötter försvunno från så höga
träkronor, att ingen mänsklig arm kunnat nå dem.

       *       *       *       *       *

Men en natt befann sig höfdingen, Aki, vid den källa, som benämnes
Vaipiki, — och hvilken springer fram ur de vatten, som flyta under all
världen. Och då såg han, just då den tunna nymånen speglade sig i den,
en yngling och en ungmö resa sig ur källan, — hvitare än själfva månen,
nakna som fiskar och sköna som drömmar. Och de begynte sjunga en sång,
vid hvars toner Aki, som låg gömd bakom pandanusbladen, täppte till
sina öron, — ty det var trolldomssången, _E tira Omataianuku, E tira
Oututuuroroa_! Och vindarna domnade bort, och vågorna sjönko i sömn,
och palmbladen upphörde att susa, och syrsornas sång tystnade.

       *       *       *       *       *

Men Aki, som beslöt att fånga de hvita varelserna, lade ut ett
stort fisknät i bottnen på källan, och väntade på att de skulle
komma tillbaka. Nattens omätliga tystnad blef än djupare, och den
blodfärgade röken från det eldsprutande berget sväfvade orörlig i
skyn, lik en jättestor fjäderbuske. Till slut återtogo hafsvindarna
sitt hemlighetsfulla hviskande i palmdungarna; en syrsa surrade och
en tusenröstad insektkör svarade. Nymånen sänkte ett af sina bleka
horn i hafvet och östern ljusnade och skiftade färg lik en hajmage.
Förtrollningen var bruten, — dagen bröt in.

Och Aki såg de två hvita varelserna återvända, bärande frukter och
nötter och doftande örter. Hastigt resande sig från sitt gömställe
rusade han mot dem; och de störtade sig i källan, likt fiskar, medan
frukterna ströddes ut öfver marken. Men ack! de fastnade i nätet!

Då sökte Aki draga upp sin fångst, och stark som han var, blef det
honom ett lätt sak. Men vid en svängning på nätet hoppade ynglingen ut,
och slank som en skimrande lax genom djupen ned till de okända vattnen,
så att Aki endast fångade flickan. Fåfängt kämpade hon i nätet, och
hennes månskenshvita kropp skimrade opalfärgadt, likt en vacker fisk i
fångstmannens hand. Förgäfves grät hon och bad; Aki fyllde upp källan
med stora korallblock, på det hon icke skulle undslippa och äfven hon
försvinna i djupet. Men då han såg huru sällsamt skön hon var, tröstade
han henne och talade lugnande ord, till dess hon upphörde att gråta.
Hennes ögon voro stora och djupa, som en tropisk natthimmel, blixtrande
af stjärnor.

       *       *       *       *       *

Så hände det sig att Aki begynte älska henne; högre än sitt eget lif
älskade han henne. Och folket förundrade sig öfver hennes skönhet; ty
det strålade ljus omkring henne då hon rörde sig, och då hon sam i
floden var hennes väg lik månens gång öfver vattnen, — en dallrande
strimma af ljus. Men man märkte att denna strålande skönhet tilltog
och aftog i omvändt förhållande till månens tilltagande och aftagande.
Hennes hvithet var mest bländande vid nymånstid, och den nästan
upphörde att lysa, när månen blef full. Och hvarje gång nymånen första
gången höjde sig grät hon tyst, men så bittert, att Aki icke förmådde
trösta henne ens efter det han lärt henne förstå kärlekens ord på hans
eget folks språk, — det vokalrika tungomål, som berör den lyssnande på
samma sätt som nattfågelns gäckande sång.

       *       *       *       *       *

Sålunda gingo många år förbi och Aki blef gammal. Men hon förblef sig
lik, ty den starka ras, till hvilken hon hörde, åldras aldrig. Så
märkte man att uttrycket i hennes ögon blef ännu djupare och ljufvare,
— hemlighetsfullt ljuft; och Aki förstod att han på sin ålderdom skulle
bli far. Likväl grät hon och anropade honom, sägande:

"Lyssna! Jag är icke af din ras, och måste slutligen lämna dig. Om du
älskar mig, så döda denna min hvita kropp, och rädda vårt barn, ty om
det näres af mig, så måste jag stanna ännu tio år i denna värld, till
hvilken jag ej hör. Du kan därmed icke förgöra mig, ty fastän jag synes
dö, så skall min kropp likväl fortfara att lefva, — ja, du kan icke
skada mig mer, än vattnet skadas af yxa eller spjut! Ty jag består af
vatten och ljus, af månsken och vind! Och jag får ej ge ditt barn di..."

Men Aki, som fruktade att förlora både henne och barnet, lyckades
öfvertala henne att stanna. Och barnet blef så vackert som en hvit
stjärna, och hon vårdade det under tio lyckliga år.

Efter det dessa tio år gått förbi, kysste hon Aki och sade till honom:
"Ack, nu måste jag lämna dig, ty eljes skulle jag dö en värklig död;
tag därför bort korallblocken ur källan." Efter att ännu en gång
ha omfamnat honom, lofvade hon snart återvända, och förmådde honom
därigenom att villfara hennes begäran. Hon önskade taga honom med sig,
men han kunde ej följa henne, då han endast var en dödlig människa. Som
en glänsande ljusstråle försvann hon då ensam i källans djup.

       *       *       *       *       *

Barnet växte upp till en smärt och vacker gosse, men han liknade icke
sin mor. Hvithyllt var han visserligen, men endast såsom främlingarna
från andra sidan hafvet. I hans ögon glimtade likväl ett egendomligt
ljus, som brann klarast vid nymånstid, och aftog i bredd med månens
tillväxt... En natt utbröt en väldig storm; kokospalmerna bugade
sig som rör och en sällsam stämma brusade fram med vinden, ropande,
kallande. Vid gryningen var den hvita ynglingen försvunnen, och aldrig
därefter skådades han af mänskliga ögon.

Men Aki lefde i mer än hundra år och väntade vid Vaipikikällan, tills
hans hår var hvitare än sommarens skyar. Till slut bar folket honom hem
till hans hus, och lade ned honom på en bädd af pandanusblad. Och alla
kvinnorna vakade öfver honom, ty de fruktade att han skulle dö.

... Det var en natt vid nymånstid, och den nya månen höll just på att
höja sig. Då hördes plötsligt en låg, välljudande röst, sjungande
den gamla sång, som några af väktarinnorna ännu erinrade sig ha hört
för mer än ett halft hundratal år sedan. Allt ljufvare och ljufvare
ljöd sången, allt högre höjde sig månen! Syrsorna upphörde med sin
låt; palmbladen vägrade att böja sig för vinden. Och en tung domning
öfverföll de vakande, hvilka sutto med vidöppna ögon, men icke förmådde
röra en lem, lika så litet som frambringa ett ljud. Därpå sågo de alla
en hvit kvinna, — hvitare än månskenet, smidig och slank som en fisk, —
glida fram mellan väktarinnornas skara. Och under det hon drog Akis grå
hufvud mot sitt glänsande bröst, sjöng hon för honom och kysste honom
och smekte hans åldriga drag...

Solen gick upp: väktarinnorna vaknade. De böjde sig öfver Aki, som såg
ut att slumra. Men då de tilltalade honom svarade han ej; och då de
vidrörde honom, rörde han sig ej. Ty han sof för evigt!...



FÅGEL-HUSTRUN


Där blir månen gammal och ung igen många gånger om, som om den ofta
doge, och lika ofta väcktes till lif igen genom trolldom; medan solen
rör sig i en krets af bleka dunster och icke går ned. Men då den
slutligen sänker sig och försvinner är det fortfarande ljust; ty de
döda tända röda eldar i skyn högt öfver isbärgen ända tills solen efter
många, många mörka månader igen går upp.

       *       *       *       *       *

Allting är hvitt där, utom det svarta hafvet och de bleka dimmorna. Och
likväl är det svårt att se hvar vattnet upphör och landet tar vid, ty
gudarna glömde att afsluta den delen af världen. Isbärgen växa till och
förminskas, byta plats i norr och i söder och förändra fantastiskt sitt
utseende. Ansikten framträda i dem, drag som förlängas och breda sig
ut, och kroppar som likna utdöda djurs. Vid fullmånstid samlas alla de
tallösa skaror hundar, som lefva på död fisk, och tjuta mot det rytande
hafvet. Och vid ljudet däraf skocka sig de väldiga björnarna samman på
isbärgens högsta toppar och välta ned hvassa hvita block mot hundarna.
Öfver det hela, högt upp mot det röda skenet, reser sig ett bärg, ur
hvilket det alltsedan tidernas begynnelse framsprutat flammande eld.
Och öfver hela landets yta ligga utströdda hopar af jättestora ben. Men
detta gäller sommaren i det landet; om vintern höres där intet ljud
utom isens dån, vindarnas tjut och hvin och isflakornas gnissel och
rassel.

Det finns likväl människor i dessa delar af världen, människor, hvilkas
hyddor äro byggda af snö och upplysta af lampor, fyllda med sjödjurs
späck, — och de vilda hundarna lyda dessa människor. Men själfva lefva
de i ständig skräck för Sjötrollet, ett vidunder, som ser ut som cn
armlös man, men är grönt som gammal is; de frukta hafsrået, en kvinnlig
skepnad, som skriker under isarna, på hvilka deras hyddor äro byggda;
och Troll-björnen, hvars huggtänder bestå af is, och Kajarissaerna,
isbärgens andar, som draga ned kajakerna i det svarta vattnet; och
spökelfenbens-jägaren, som kuskar sitt luftiga spann hän öfver isar,
tunna som fiskfjäll. Och de frukta det Hvita Spöket, som ligger på lur
efter dem, som nattetid gått vilse, och som äger makt att förgöra alla,
hvilka han kan narra att skratta åt hans galna upptåg. Och de frukta
äfven den hvitögda renen, som ingen far förfölja. Det landet är äfven
ett hemvist för trollkarlar, häxmästare och Illiseetsuer, som skapa
Tupileker.

Men Tupilek är af alla ohyggliga ting det mest ohyggliga, af alla
obeskrifliga ting det mest obeskrifliga.

Ty detta land är fullt af ben, — ben af hafsvidunder och landsvidunder,
— skallar och refben af djur som förgåtts hela tidrymder innan
människan föddes; och där finns bärg, där finns hela öar, som bestå
af dylika ben. Köpmän från aflägsna, sydliga länder sända emellanåt
elfenbenssamlarc dit upp, — försedda med slädar och oräkneliga hundar,
— som våga sitt lif för dessa hvita tänder, dessa fruktansvärda betar,
hvilka sticka upp från den is eller sand, som icke är djup nog för
att täcka dem. Och Illiseetsuerna söka ut de största af dessa ben och
veckla in dem i ett hvalfiskskinn tillsammans med hjärtan och hjärnor
af en mängd både sjö- och landdjur, och läsa besynnerliga ord öfver
dem. Då skälfver och stönar hela den väldiga massan och förvandlar
sig till en mer jättelik, mer fasansfull gestalt, än gudarna någonsin
skapat. Den rör sig på många fötter; den ser med många ögon; den griper
med oräkneliga tänder; den lyder sin skapares vilja, den är en Tupilek!

       *       *       *       *       *

Och allting växlar utseende i det landet, — på samma sätt som isbärgen
nyckfullt skifta sina former, som sandens gränslinje evigt ändrar sig,
som ben förvandlas till jord och jord förefaller att öfvergå till
ben igen. På samma sätt ikläda sig äfven djuren mänsklig skepnad,
och fåglar tillägna sig mänsklig gestalt; ty allt är förtrolladt i
detta land. Sålunda hände sig en dag att en elfenbenssamlarc råkade
få sikte på en flock sjöfåglar, som just höllo på att förvandla sig
till kvinnor. Och genom att försiktigt krypa fram öfver den hvita snön
lyckades han — som själf var klädd i hvita skinn — plötsligt öfverraska
dem och gripa ett kraftigt tag i den närmaste, medan de öfriga
blixtsnabbt återtogo sin fågelgestalt och flydde söderut under det de
uppgåfvo långa, hämska skrän.

Smärt som en nymåne var flickan, och likaså blek, och hennes ögon
voro svarta och mjuka, som den vilda måsens. Då mannen märkte att hon
ej gjorde motstånd, utan endast grät, hyste han medlidande med henne
och förde henne in i sin varma snöhydda, där han klädde henne i mjuka
skinn och bjöd henne ett stort fiskhjärta. Längre fram — efter det hans
medlidande förbytts till kärlek — blef hon hans hustru.

I två år lefde de tillsammans, och han lifnärde henne med både fisk och
kött, ty han var skicklig i användandet af båge och nät. Men då han
aflägsnade sig, stängde han alltid väl till hyddans dörr, för att hon
icke skulle återtaga sin fågelgestalt och flyga sin väg igen. Efter
det hon födt honom två barn försvann emellertid denna fruktan, likt
minnet af en ond dröm; och hon började följa med honom på hans jakter
och handterade bågen med förvånansvärd skicklighet. Men hon öfvertalade
honom att aldrig skjuta på de vilda måsarna.

Så lefde och älskade de, och deras barn växte upp till stora och starka.

Då hände sig en dag, då de alla jagat tillsammans och lyckats skjuta
många fåglar, att hon ropade till barnen: "Kära barn, skynda att hämta
mig fjädrar!" De hämtade henne händerna fulla, och hon fäste fjädrarna
på deras armar och på sina egna skuldror och ropade till dem, "Flyg! Ni
äro af fåglars släkt, ni äro vindens barn!"

I och med detsamma föllo kläderna af dem, och de förvandlades till
vilda måsar. Därpå höjde sig mor och barn i den genomskinliga, iskalla
luften, kretsande och kretsande högre och högre upp mot skyn. Tre
gånger svingade de i spiralformig flykt öfver den gråtande fadern, tre
gånger skreko de öfver isbärgens glimmande toppar, och så — plötsligt
svepande fram mot söder — flögo de bort för alltid.



SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN



LEGENDEN OM TILOTTAMA


Hvilken förtäljes i den heliga Mahabharata, diktad a den lycksalige
siaren Krishna-Dvaipayana, som författade all dess fyra tusen slokas,
och som därförutom diktade se millioner slokas. [Enligt inledningen
till den första boken i Mahabharata bestod detta nu så väldiga epos
ursprungligen af endast 24,000 slokas. Genom oupphörliga tillägg
växte antalet af dess distikon till den oerhörda summan 107,389. —
_L.H._] Af de senare befinna sig tre millioner i Gudarnas vård, och
en million fem hundra tusen vårdas af Gandharva’erna, musikanterna
i Indras himmel, och en million fyra hundra tusen af Pitri’erna, de
saligen aflidna andar, och ett hundra tusen af människorna... Och äfve
den brottsligaste bland människor blir genom att åhöra uppläsningen
af Mahabharata befriad från alla sina synder; hvarken sjukdom eller
olyckor kan komma honom vid.

Nu vill jag berätta huru det kom sig, att de mäktiga Gudarna engång för
en kvinnas skönhets skull fingo mångfaldiga ansikten och myriader ögon,
såsom det omständligt förtäljes i den Stora Boken, — i Mahabharata.

       *       *       *       *       *

Det fanns i forna dagar tvänne Daithyaner, som voro tvillingsbröder. De
tillhörde Asura’ernas, de onda andarnas, ras, och deras namn voro Sunda
och Upasunda. De voro af furstlig börd; grymma och fruktansvärda växte
de upp, men de voro alltid ense i anslag, i tankar, i jakt efter nöjen
och i utöfvandet af brottsliga handlingar.

Under årens lopp hände det sig att de två bröderna beslöto eröfra
herraväldet öfver de Tre Världarna, och för det ändamålet pålägga
sig den tukt och de uppoffringar, genom hvilka de heligaste asketer
höja sig till gudomlighet. De begåfvo sig därför till det ensliga
Vindhyabärget och hängåfvo sig där åt böner och betraktelser, till
dess deras kraftiga lemmar blefvo smala som jungelrör och deras leder
liknade benknölar. Och de upphörde med all verksamhet, och undveko
beröringen med alla jordiska ting, — väl vetande att dessa framkalla
känslor, och känslorna önskningar, och önskningarna fördärf, och
fördärfvet existens. Till följd af deras betraktelser och stränga
tukt begynte världen för dem blifva icke existerande. Genom en enda
viljeansträngning kunde de ha rubbat universum; och jorden darrade
under tyngden af deras tankar, som om den skakats af en jordbäfning.
Luft var deras enda näring; de bjödo sitt eget kött såsom offer; och
ur Vindhya, som upphettats genom deras botöfningar, steg det rök mot
himlen, som om det varit ett eldsprutande berg.

Då beslöto de uppskrämda gudarna att söka afleda Sundas och Upasundas
uppmärksamhet från deras botöfningar och störa deras sinnen genom
anblicken af kvinnor, demoner och gudar. Men Asuraerna upphörde icke
för ett enda ögonblick med att späka sig, stödjande sig endast mot sina
stortår och blickande rakt in i solen.

       *       *       *       *       *

Efter många år inträffade det att Brahma, den Evärdelige, Världarnas
Skapares Fader, uppenbarade sig för dem såsom en skepnad af ljus, och
uppmanade dem att utbedja sig hvadhälst de önskade. Och med händerna
hopknäppta öfver pannan svarade de: "Om Världarnas Faders Fader med
välbehag ser till våra botöfningar, så utbedja vi oss att vinna
kännedom om all trolldomskonst och all krigskonst, att äga skönhetens
och styrkans gåfva och erhålla löftet om odödlighet."

Men Brahmas skepnad gaf dem till svar: "Odödlighet kan icke gifvas er,
o Daitya furstar, emedan ni ålagt er botöfningar endast för att erhålla
makt öfver de Tre Världarna. Men jag vill tillförsäkra er den kunskap,
den makt och de kroppsliga gåfvor ni önska er. Desslikes tillförsäkrar
jag er, att ingen skall kunna förgöra er; hvarken jordiska varelser
eller andar eller gudar skola ha makt att skada er, såvida ni icke
skada hvarandra."

Så erhöllo de båda Daityanerna Brahmas gunstbevis, och blefvo
oöfvervinneliga för både gudar och människor. De återvände därpå till
sin bostad, och öfvergåfvo helt och hållet dygdens väg, åto och drucko
och syndade svårliga, ja, mer än någon af deras onda ras gjort före
dem, så att deras lif kunde förliknas vid en oatbruten rad af fester
och gudlösa förlustelser. Men inga nöjen kunde mätta dessa Asura’er,
fastän alla de dödliga, som dvaldes tillsammans med dem, ledo till
följd af de ohyggliga utsväfningarna. De två Daityanerna hvarken
önskade eller behöfde någon hvila eller sömn, — natt och dag voro lika
för dem. Men de dödliga, som omgåfvo dem, dogo inom kort af nöjen och
vällefnad. Och Daityanerna vredgades på dem, emedan de dogo.

       *       *       *       *       *

Slutligen beslöto de båda Asura’erna att för en tid bortåt afstå från
sina nöjen, för att med hjälp af de magiska kunskaper, som tilldelats
dem af Brahma, eröfra sig de Tre Världarna. Och de började krig mot
Indras Himmel, ty de hade fått förmåga att röra sig genom luften
hastigare än demoner. Sura’erna och Gudarna, som visste att de nalkades
och kände den makt, som tilldelats dem, skyndade sig visserligen till
Brahmaloka, där de allra heligastes andar dväljas. Men Daityanerna,
som segrat med sin här af onda andar, slogo många Yakshasa’er, eller
skalleväktare, och Rakshasa’er, hvilka äro demoner, och ett otal af
alla de varelser, som flyga genom luften. Därefter dödade de alla
Naga‘er, eller ormar med människoansikten, hvilka lefde i jordens
innandöme; och de öfvervunno alla hafvets djur.

Därpå beslöto de att utsträcka sin onda makt öfver hela jorden, och
att förgöra alla, som dyrkade gudarna. Ty de böner och offer, som
Rajarshi’erna och Brahminerna oupphörligt framförde till gudarna
ökade dessas makt; och Daityanerna hatade därför bittert alla heliga
män. Tack vare den kraft, som tilldelats de gudlösa furstarna, kunde
ingen motsätta sig deras vilja, och eremiternas och Brahminernas
mäktiga förbannelser nyttade till intet. Alla, som dyrkade gudarna,
blefvo dräpta; de eviga altareldarna kringkastades och utsläcktes; de
heliga oflergåfvorna vräktes i sjön; de heliga kärlen slogos sönder;
de vördnadsbjudande templen refvos ned; och jordens yta blef genom
förstörelsen så ödelagd, som om den förhärjats af dödsguden. Och i
det de med hjälp af sin trolldomskonst förvandlade sig till tigrar,
lejon och vilda elefanter, uppsökte och förgjorde Asura’erna alla de
asketer, som lefde i fördolda bergshålor, i okända skogsgömslen eller
i jungelns djupa tystnad. Sålunda blef världen förvandlad till en
öken, öfverströdd med människoben; och där fanns inga städer, ingen
befolkning, ingen offerrök, intet mummel af böner, intet mänskligt
lifstecken; — endast ödslig fasa och skräckfull död.

       *       *       *       *       *

Då samlade sig alla luftens heliga väsen — Siddha’er och Devarshi’er
och Paramarshi’er, — bestörta öfver världens ödeläggelse och fyllda af
gudomligt medlidande med universum, i Brahmas bostad, och beklagade
sig för honom öfver det som skett, samt bönföllo honom om att förstöra
Sundas och Upasundas makt. Brahma satt då bland sina gudar, omgifven
af Siddha’er och Brahmarshi’er; Mahadeva var närvarande och Indra, och
Agni, Eldfursten, och Vayu, Vindarnas Herre, och Aditya, Solguden,
som tyglar de sjuhöfdade springarne, och Shandra, den lotusälskande
månguden. Och alla himmelens äldste stodo bland dem, skogens
Vanaprastha’er och luftens Siddha’er och de Vaikhanasaer, som lifnära
sig med rötter, och de sextio tusen lysande Balakhilyasa’er, — knappast
större än en människotumme, — hvilka framföddes i Brahmas hår.

Ur evigheternas violetta djup tillkallade då Brahma Visvakarman,
världsalltets formare, himlakropparnas Skapare, — Visvakarman, som
upptändt alla fästets Eldar! Och Visvakarman uppsteg ur evigheterna som
en stjärnsky, och stod omfluten af ljus inför Allfadern.

Och Brahma tilltalade honom, sägande: "O min gyllene son, o
Visvakarman, skapa mig en kvinna skönare än den skönaste, Ijufligare
än den ljufvaste, så bedårande, att hon drager till sig äfven alla de
gudomligas hjärtan, på samma sätt som månen i sitt lopp lyfter jordens
vatten emot sig... Jag bidar."

Inhöljande sig själf i dimmor, osynlig, allvarlig, och lydande
Gudafaderns vilja, skapade då Visvakarman, med hjälp af alla kostbara
juveler, af alla himlens färger, af alla blommors doft, af alla
ljusstrålar, af alla musikens toner, af alla ting, som äro sköna och
Ijufliga att skåda, att röra, att lyssna till, att smaka, att känna
doften af. Och såsom dimmorna förtätas till frostens luftiga spetsverk,
såsom solstrålar förvandlas till tusenfärgade ädelstenar, så hopmängdes
på hemlighetsfullt sätt tiotusental ovärderliga ting till en ny
lifssubstans, och substansen göts och tog form i en kvinnas skepnad.
Alla blommors skönhet lockade vid hennes barm, all vällukt dvaldes i
hennes andedräkt, alla diamanters sken strålade i hennes ögon; hennes
lockar voro skapade af solsken och guld, Himmelens blommor knoppades
på hennes läppar, pärlan och den sköna opalen blandade sig i hennes
småleende, tonerna i hennes röst voro sammansatta af tusen fåglars
kärlekssånger. Och åt henne gafs namnet Tilottama, som på det gamla
indiska tungomål — hvilket talades af gudar och människor — betyder
"Vackert skapad af skönaste atomer"... Därefter försvann Visvakarman,
såsom aftonens strålglans förbleknar, och sjönk ned i omätligheterna
och uppgick i Evigheterna, där det hvarken finnes tid eller rum.

       *       *       *       *       *

Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i
tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader,
och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas
Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din
vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."

Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, goda
Tilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda och
Upasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skull
begynna hata hvarandra.

"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre",
svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna
kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs
gudarnas krets.

Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder,
med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och
Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer,
Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på
hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte
gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas
mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust,
utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade
Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades
Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom
ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än
lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt
ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde
ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och
då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans
kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills
de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda
ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra
ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten
framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under
det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader
ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig
var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader,
förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och
fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det
oändliga för alltid ett och detsamma...

       *       *       *       *       *

Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina
dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som
plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå,
och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin
makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de
endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama,
hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin
broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första
hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!"
skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt
trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från
tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med
sina vapen och stredo till dess båda stupade.

Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna
flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som
inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det
hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.

       *       *       *       *       *

Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick
vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som
bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig
endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med
dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande:
"Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade
varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty
då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet
skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så
att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i
solens himmel!"

Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna
drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.



BRAHMINEN OCH HANS BRAHMINHUSTRU


Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras
hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats
ut... Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes
intet, utom halahala-gift... Deras natur är skiftande som hafvets
strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter
solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till
det yttre, endast gift till det inre... Därför veta erfarna och visa
män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare,
hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden...

       *       *       *       *       *

I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på
gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om
en Brahmin och hans Brahminhustru.

... Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare
än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars
lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon
man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap,
som inges af kvinnan?...

Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda
hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar
upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att
han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och
drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige
Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var
sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att
älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg
allt, som skulle komma att inträffa.

Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga
kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af
törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste
källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin
hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade
ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode
Devan.

Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam
gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin
Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den
guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till
och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.

Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en
sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif,
för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"

Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den
osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för
hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre
trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade
sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda
armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars
regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.

       *       *       *       *       *

Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och
så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som
lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla
regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade
fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters
snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj
här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig
läskande frukter och dryck..."

I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att
rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida
omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han
sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som
komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför
det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men
med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som
ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens
hustru, började han genast sjunga för henne.

Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen
sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som
Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger,
— Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett
århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors
kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens
mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama
hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig
ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke
älskar mig, så dör jag."

       *       *       *       *       *

Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att
dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge
mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.

"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas
vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är
jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han
dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud",
hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan.
Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.

Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte
Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig
därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor
stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla
Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet
af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den
med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som
anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon
fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade
djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min
afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan
han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och
emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen
och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade
Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar,
jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara
som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"

       *       *       *       *       *

Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat
hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp
honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den
by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade
hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min
make, är oss på spåren."

Då sade konungen: "Må han bli nedtrampad under elefanternas fötter."

Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och
utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill
icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda
kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först
återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."

Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det
som tillhör honom", befallde han.

Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet,
som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen
sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.

"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag
gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet
af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som
tillmätts mig."

Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du
skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död
ned till konungens fötter.

Sålunda blef sanningen uppenbar, och därifrån härrör sig ordspråket: —

"_Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och
med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan
förlita sig på en kvinna_!"



BAKAWALI


Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som
upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska
gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros".
I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt
vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om
blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas
doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna
berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar
sin like...

       *       *       *       *       *

På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver
Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en
jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge
mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och
synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande,
ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck.
Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den
beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till
en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som
skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de
tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga
hennes fägring."

Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var
af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och
hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men
han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och
att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde
sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att
han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en
bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta,
förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess
låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet
och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.

       *       *       *       *       *

I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden
Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige
Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af
himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som
himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och
detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.

Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra
störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något
han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig
att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af
bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har
fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att
beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet.
Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet,
och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att
hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja
för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er,
som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."

Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas
inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse.
Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn
och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga
af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga
läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön;
medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma
hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på
sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo
honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig
doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter
återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn
förtäras af eld"...

Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika
våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp
förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes
magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som
en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och
Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det
i gångna dagar.

Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande
och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett
vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt
som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar
i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till
slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla
utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur
Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"

       *       *       *       *       *

På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i
Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty
hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon
tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom,
sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den
stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.

Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och
då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans
sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter
slängda i älsklig oordning på hvarje divan...

Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen
förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen
af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig
från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik
en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt
efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända
till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra.
Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och
dofter af soma-vin.

Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring
sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en
ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande
glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och
juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en
sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt
fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till
is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat
afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de
magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han
hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin
förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan
Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet,
som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu
rikare gloria af skimrande hår...

Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk
återvände på samma sätt som han kommit.

       *       *       *       *       *

Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på
hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade
af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har
uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du
föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och
förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre
än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens
kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista
dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!... Men ingen mänsklig
varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända
därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att
afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig
till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter
allt."...

       *       *       *       *       *

Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och
dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så
att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes
lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets
spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de
närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i
en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig
matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende
bort i en kärlekens vanmakt.

Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af
Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det
skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"... Med barmen ännu
flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och
framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån
och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla
de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen
Taj-ulmuluk.

Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk
och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla
himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af
människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra
en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla
din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du
följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du
från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till
sten... Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"...

       *       *       *       *       *

... Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod
begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi,
medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en
stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne,
som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan
långa år förrunno.

Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade
under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande,
smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk
var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida
under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.

Grönögda ödlor slingrade sig mellan stenarna och blickade undrande
fram; ormar lågo på lur med krysolitskimrande blick; väldiga spindlar
väfde sitt silfverskimrande spetsvärk öfver den mänskliga statyns
hufvud; solnedgångsfjädrade fåglar med stora, köttfärgade näbbar
rufvade i frid sina ägg inför Bakawalis ögon... Intill dess i slutet af
det elfte året — medan Tajulmuluk aflägsnat sig för att söka föda — den
stora ruinen rasade ned och i sitt fall begrof den hjälplösa Apsaran
under så tunga och mäktiga block, att ingen mänsklig arm kunnat lyfta
dem ur stället... Då grät Taj-ulmuluk, men han väntade fortfarande, väl
vetande att de odödliga icke kunna dö.

Och ur de formlösa ruinerna växte det upp ett underbart träd, graciöst,
älskligt, med grenar rundade som en kvinnas lemmar. Taj-ulmuluk såg det
växa högt och stort i sommarens mäktiga hetta, såg det bära blommor
skönare än de narcisser, hvilka jämförts med österländska flickors
ögon, och bära rosenröda frukter så lena och fylliga som ungmökinder.

Så gick det tolfte året förbi. Och i slutet af dess sista månad
öppnade sig en stor frukt på trädet. Och ur den framträdde en smärt
och välskapad kvinnlig varelse, hvars slanka lemmar varit hopträngda
i frukten på samma sätt som fjärilen i dess puppa. Skön som en indisk
soluppgång var hon och mer djupögd än någon kvinna på jorden. Ty hon
var en odödlig, en Apsara, — Bakawali, som återuppstått till sin
älskares glädje och befriats från gudarnas förbannelse.



NATALIKA


Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som
befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som
stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump,
vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men
dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.

       *       *       *       *       *

Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra
sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i
granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar
sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en
gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon
ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar,
tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad
fågelsmuts... Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den
skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke
af denna världen... Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom
grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som
den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor,
syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den
andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"... Och dessa ord,
som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande
förstörelsen.

       *       *       *       *       *

Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga
slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna,
upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka,
underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som
Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från
hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på
plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln
lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga
Ramayana:

"..._Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade
blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft
än förut_."

       *       *       *       *       *

Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den
muhammedanska historikern Ferista: —

För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och
Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en
hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna
röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer.
Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna
tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt
folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig
profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd"
— fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim,
Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga
Rajahn och allt hans folk.

       *       *       *       *       *

Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare
än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare
än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna
nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid
profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts
af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han
befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till
Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina
och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna
bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter
och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och
om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det
ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så
visst som Koranens ord äro Guds Profets.

       *       *       *       *       *

Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes
Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan.
Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och
slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin
tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i
allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä
inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät,
och svarade icke.

Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra
henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat
henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han
bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för
att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af
Profeten i hans paradis.

Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon
själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens
brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne
till Bagdad...

       *       *       *       *       *

Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede.
Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt
pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna
landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare
befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta,
och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig.
Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de
Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de
sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han
in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han
bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i
händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.

       *       *       *       *       *

Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in
till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen,
hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med
blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.

       *       *       *       *       *

"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt;
och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen
bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min
drottning, min högt älskade!"

Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne",
ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag
anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för
mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra
hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden
Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig
med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för
att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes
död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!"
Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför
Kalifens fot.

       *       *       *       *       *

Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne
ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg
alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades
dem hundrafaldt.

Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om
att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i
kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig
tiggarmunk i templet i Tiruvicaray...

Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en
liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare
att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna
staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild
på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans
önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar.
Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att
hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.

"_Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor
mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än
förut_!"

Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats
genom att offra sig själf?

Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu
efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af
sten!



LIK-DEMONEN


Det finnes en bok — skrifven på Indiens gamla tungomål — som kallas
Vetala Pantchavinsati, hvilket betyder "Tjugufem sagor berättade af en
Demon"... Och dessa sagor äro mer egendomliga, än någon saga berättad
af människor; ty demoners ord äro underliga och outplånliga... Men
denne Demon dvaldes i ett lik, och talade med likets röst och såg med
likets ögon. Och liket var vid fötterna upphängdt i ett träd, som
öfverskuggade grafvar...

Och på fyrtionde dagen i den månlösa hälften af månaden Bhadon befallde
en Yogi att Kshatrya konungen Vikra maditya nattetid skulle skära ned
liket och hämta det till honom. Ty den förslagna Yogin hoppades på
detta sätt kunna förgöra konungen...

Men då konungen skar ned liket skrattade Demonen, som var inne i liket,
och sade: Om du uttalar ett enda ord under vägen, så följer jag ej med
dig, utan återvänder till mitt träd. Hvarefter han begynte förtälja
så underbara historier, att konungen ej kunde annat än lyssna. Och
efter hvarje berättelse gjorde Demonen några svåra frågor och hotade
att uppsluka Vikramaditya, om han icke besvarade dem. Genom att afge
riktiga svar undgick konungen likväl att bli dödad, på samma gång han,
genom att tala, satte Demonen i stånd att återvända till sitt träd...
Lyssnen nu till en af de berättelser, som Demonen förtalde:

       *       *       *       *       *

O konung, det var en gång en stad vid namn Dharmpur, hvars Rajah,
Dharmshil, byggde ett härligt tempel åt Devi, gudinnan med de tusen
skepnaderna och de tusen namnen. I marmor uthöggs gudinnans staty,
sittande med korslagda ben i en jättestor lotusskål, medan två af
hennes fyra händer voro slutna i bön och de två andra voro upplyftade
invid vattenbassinerna på hvardera sidan. Uti hvardera bassinen stod cn
elefant, som framsprutade ett doftande vattenstänk. Och andakten var
djup och stor i det templet och folket tröttnade aldrig på att inför
gudinnan frambära sandelträ, risstrån, vigd föda, blommor, och lampor
närda af doftande olja.

En dag anlände en tvättare och hans vän på pilgrimsfärd till Devis
tempel. Just då tvättaren steg uppför templets trappa såg han en ung
flicka komma emot sig, naken intill midjan, enligt landets sed. Ljuft
som månskenet var hennes ansikte. Hennes hår liknade en dunkel sky;
ögonen voro smekande och stora, som den vilda råbockens, ögonbrynen
buktade sig som välformade bågar, näsan krökte sig som falkens näbb;
nacken var täck som en dufvas; tänderna liknade granatäpplets kärnor;
läpparna voro röda som en rodnande kurbits och händer och fötter späda
som lotusblad. Gyllengul var hennes hy, som champablommans kronblad,
och pilgrimen såg att hon var smidig och smärt som en ung leopard.
Hans ögon blefvo skumma af kärlek, medan slamret af guldringarna kring
hennes fotleder småningom bortdog bakom honom, och han bad sin vän för
hans räkning söka utforska hvem flickan var. Och det visade sig att hon
var en tvättares dotter.

Så trädde pilgrimen inför gudinnan med sinnet fylldt af flickans åsyn;
och medan han böjde sig i stoftet afgaf han ett egendomligt löfte,
sägande: "O Devi, Mahadevi, — Gudars Moder och Vidunderförgörerska,
— du, inför hvilken alla gudomligheter ödmjuka sig, du, som befriat
jorden från dess bördor, du, som befriat dina tillbedjare från
tusentals olyckor, jag ber dig, o Moder Devi, att du äfven värdigas
hjälpa mig och uppfylla mitt hjärtas åstundan. Och om jag genom din nåd
får äkta den skönaste bland k\innor, så skall jag, o Devi, sannerligen
bjuda dig mitt eget hufvud såsom offer." Sådant var det löfte han afgaf.

Men efter det han återvändt till sin stad och sitt hem tärde honom
sorgen öfver att vara skild från den älskade, till dess han blef svårt
sjuk, och hvarken kände hunger eller törst eller behof af sömn, ty
kärleken kan komina människor att glömma dessa ting. Och man fruktade
att han inom kort skulle dö. Då blef hans vän allvarsamt orolig. Han
begaf sig till den unge mannens fader och berättade honom allt, hvarpå
äfven fadern började frukta för sonens lif. Han vandrade därför,
åtföljd af vännen, till den andra staden, sökte upp flickans fader
och sade till honom: "Lyssna! jag är af ditt stånd och yrke och har
en ynnest att utbedja mig. Min son har så häftigt förälskat sig i din
dotter, att han helt visst inom kort dör, om han icke får gifta sig
med henne. Gif därför din dotters hand åt min käre son." Den andre
upptog ej illa hans ord, utan sände bud på en Brahmin och beslöt att en
dag med ett godt omen skulle utses för bröllopets lirande. Därpå sade
han: "Vän, låt din son komma hit. Jag skall under tiden gnida in min
dotters händer med gul ingefära, så att hvar och en kan se att hon är
trolofvad."

Sålunda uppgjordes det om giftermålet; och på utsatt tid anlände
ynglingens fader till staden tillsammans med sin son, — och efter
det ceremonin afslutats, återvände han till sitt hem med sin son och
sonhustru. Det unga parets kärlek tillväxte dag för dag, och ingen
skugga förmörkade den unga mannens lycka, förutom erinringen om det
löfte han afgett. Men hans hustru omhuldade honom så ömt, att till och
med minnet af hans ed småningom bleknade bort.

Efter mången god dag hände det sig att man och hustru blefvo inbjudna
till en fest i Dharmpur, och de begåfvo sig dit tillsammans med samme
vän, som en gång ledsagat den unga mannen på hans pilgrimsfärd. Redan
då de närmade sig staden sågo de på långt håll Devitemplets tinnar
och gyllene torn skymta fram. Då erinrade sig den unga mannen med
våldsam ångest den ed han svurit. "Jag är sannerligen den uslaste och
skamligaste bland menedare", mumlade han för sig själf, "ty jag har
brutit den ed jag svor inför själfva Devi, Gudarnas Moder."

Och han sade till sin vän: "Jag ber dig, stanna du här tillsammans med
min hustru, medan jag går att knäböja inför Devi." Ilvarpå han begaf
sig till templet, badade i den heliga dammen och böjde knä inför statyn
med de sammanslutna händerna. Och efter att ha utfört de föreskrifna
bruken högg han sig med svärdet ett kraftigt hugg öfver nacken, så att
hufvudet, efter att ha skilt sig från kroppen, rullade ända fram till
den pelarstam, som uppbar lotusblomman, på hvilken Devi hade sitt säte.

Men efter det den döde mannens hustru och vän länge väntat, sade vännen
slutligen: "Hur länge han dröjer! Stanna du här, medan jag går att
hämta honom." Så gick han till templet och då han trädde in såg han
sin väns blodiga kropp ligga utsträckt på golfvet, med det afhuggna
hufvudet vid Devis fötter. Och han sade till sitt eget hjärta: "Denna
värld är sannerligen svår att lefva i... Om jag nu återvänder, så säga
människorna att jag dödat min vän för hans sköna hustrus skull." Därför
badade också han sig i den heliga dammen, utförde de föreskrifna bruken
och högg sig själf ett hugg öfver nacken så att äfven hans hufvud
skilde sig från kroppen och rullade fram till Devis fötter.

Men efter det den unga hustrun länge och väl väntat förgäfves, begynte
hon plågas af oro för mannen och begaf sig äfven hon till templet. Och
då hon såg de två liken och de ångande svärden grät hon i outsäglig
ångest och förtviflan, och sade till sitt eget hjärta: "Huru svår denna
värld är att lefva i; och hvad är lifvet värdt för mig utan min make.
Dessutom komma människorna att säga att jag är en dålig kvinna, som
mördat dem båda, för att fritt få föra ett lastbart lif. Tillåt därför
också mig att offra mig."...

I det hon sade dessa ord gick hon till den heliga dammen och badade
sig däri och efter det hon utfört de heliga bruken höjde hon svärdet
öfver sin egen veka nacke för att afhugga den. Men i och med detsamma
grep en marmorhand om hennes arm, medan det tjocka stengolfvet darrade
under Devis fot. Ty Gudarnas Moder hade rest sig, steg ned från sitt
lotussäte och gick fram till hennes sida. Och en gudomlig röst utgick
från de stränga stenläpparna, — sägande: "O dotter, hur kär du blifvit
mig. Utbed dig nu en ynnest af Devi." Men skälfvande från hufvud till
fot framstammade hon då: "Gudomligaste Moder, jag ber dig endast att
dessa män må blifva lefvande igen." Då sade gudinnan: "Foga samman
deras hufvuden med deras kroppar."

Och den sköna hustrun sökte utföra den gudomliga befallningen: men
kärlek och hopp, och den bäfvan hon hyste för Devi förvirrade henne
till den grad, att hon fäste sin makes hufvud på vännens kropp och
vännens hufvud på sin makes kropp. Och gudinnan öfverstänkte de båda
kropparna med odödlighetens nektar, och de reste sig, friska och
lefvande, i sanning, men med hufvudena besynnerligt förbytta.

       *       *       *       *       *

Därpå sade Demonen: "O Konung Vikramaditya! Hvilkendera af dessa
två tillhörde nu hustrun? Om du svarar orätt, så uppslukar jag dig
sannerligen." Och Vikramaditya svarade: "Lyssna! I den heliga Shastra
säges det, att på samma sätt som Ganges är den främsta bland floder,
och Sumeru det främsta bland bärg, och paradisets träd det främsta
bland träd, så är hufvudet den främsta bland kroppens olika delar.
Därför var hon hustru till den mannen, till hvars kropp hennes mans
hufvud blef fogadt"... Då svaret var riktigt, kom intet ondt konungen
vid; men eftersom han talat, tilläts likdemonen att återvända till sitt
träd för att fortsättningsvis hänga ned därifrån öfver grafvarna.

... Och på samma sätt kunde Demonen många gånger återvända till trädet;
och lika många gånger skar Vikramaditya ned honom igen, och band och
bar bort honom. Och för hvarje gång förtalde Demonen för konungen en
historia så vild, så underbar, att han ej kunde annat än lyssna... Men
detta är en annan af de historier Demonen berättade: —

       *       *       *       *       *

O Konung, i staden Dharmasthal lefde cn Brahmin, kallad Kesav; och hans
dotter, som var vacker som en Apsara, kallades med rätta Madhumalati,
"den Ljufva Jasminblomman". Så snart hon blifvit fullvuxen sökte hennes
far och mor och bror att finna en värdig make för henne.

Emellertid hände det sig, att hennes far och bror och mor samtidigt
lofvade hennes hand åt tre olika friare. Ty den gode Kesav råkade en
dag, medan han var på ett besök, en viss ung Brahmin, som behagade
honom till den grad, att han lofvade honom Madhumalati; och samma dag
träffade hennes bror, som studerade skrifterna, i sin prästerliga
lärares hem en annan ung lärd, som han tyckte så mycket om, att han
lofvade honom Madhumalati, och alldeles samtidigt besöktes Kesavs
hem af ännu en ung Brahmin, som så intog modern, att hon lofvade
honom Madhumalati. Och de tre unga männen, som sålunda trolofvats med
flickan, voro hvarandras jämlikar i skönhet, i styrka, i begåfning,
liksom i år, hvarför det ej var möjligt att ge den ene företräde framom
den andre. Då fadern återvände till sitt hem fann han där de tre
ynglingarna, som alla inväntade honom. Han blef ytterst pinsamt berörd
af det som inträffat. "Sannerligen", utropade han, "vi ha endast en
dotter, och här äro tre brudgummar, som hvar och en fått vårt löfte;
åt hvem af dem skall jag skänka Madhumalati?" Och han visste ingen
lefvande råd.

Medan han stod där och begrundade, och ömsevis betraktade hvar och en
af de tre ynglingarna, blef flickan stungen af en glasögonorm, så att
hon nedföll död.

Fadern sände då bud på trollkarlar och heliga män, för att de skulle
uppväcka hans dotter till lif; och de heliga männen anlände samtidigt
med trollkarlarna. Men desse senare sade, att på grund af den månperiod
man just nu befann sig i, kunde de ingenting uträtta; och de heliga
männen bedyrade att icke ens Brahma själf kunde uppväcka en död, som
blifvit stungen af en glasögonorm. Under smärtsam veklagan utförde
då Brahminerna begrafningsceremonierna, ett bål uppbyggdes och
Madhumalatis lik förtärdes af lågorna.

Men de tre ynglingarna, som fått skåda flickan i hennes lefvande
skönhet, bade alla blifvit till galenskap förälskade i henne. Och efter
att ha förlorat henne beslöt hvar och en af dem att hädanefter draga
sig undan från världen och för sin återstående lefnad afsäga sig all
dess glädje. De närvoro alla vid dödsbålet; och en af dem samlade upp
flickans ben, medan de ännu voro varma af lågorna, knöt in dem i en
påse och gick bort för att bli fakir. En annan samlade askan efter
hennes kropp och förde den med sig till ett undangömdt ställe i skogen,
där han byggde sig en hydda och begynte lefva ensam med minnet af
henne. Den tredje medtog visserligen ingen relik af Madhumalati, men
efter det han bedt en bön iklädde han sig en Yogis dräkt och drog bort
för att tigga sig fram i världen. Men hans namn var Madhusudam.

En lång tid därefter inträdde Madhusudam en dag i en Brahmins hydda,
för att bedja om cn almosa; och Brahminen inbjöd honom att taga del i
familjens måltid. Efter det Madhusudam tvättat sina händer och fötter,
slog han sig ned att äta bredvid Brahminen. Och dennes hustru passade
upp dem. Men Brahminens lille son begynte begära mat innan måltiden
var mer än till hälften serverad; och då man uppmanade honom att
vänta, hängde han sig fast vid moderns dräkt, så att hon hindrades i
utöfvandet af sin gästfrihet. Uppbragt däröfver grep hon tag i pojken
och kastade honom på härden, där en stor eld flammade, och inom ett
ögonblick var barnet förvandladt till aska. Men Brahminen fortsatte
lugnt sin måltid, som om ingenting inträffat, och hans hustru bjöd
omkring af rätterna med vänligt småleende ansikte.

Skräckslagen af det han bevittnat reste sig Madhusudam från sin
plats utan att afsluta sin måltid och gick mot dörren. Då tilltalade
Brahminen honom vänligt, sägande: "Käre vän, hur kommer det sig att du
icke äter? Ha icke jag och min hustru gjort allt för att behaga dig?"

Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför
jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa,
kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?"
Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset,
samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten
att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång
därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden
och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes
dräkt på samma sätt som förut.

Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat
återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte
sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset
såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig
boken och flydde tillbaka till sin hemstad.

Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens
pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty
det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två
andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och
utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och
sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"

Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda."
Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och
han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag
återge henne lif."

Och efter det de åtlydt hans uppmaning framtog Madhusudam boken och
uppläste en besvärjelse därur. Och askan och de brända benen lydde
befallningen, bytte färg, fingo lif och blefvo till en underskön
kvinna, ljuflig som jasminblomman, — Madhumalati sådan hon var, innan
hon blef stungen af ormen!

Men de tre ynglingarna, som fingo skåda hennes småleende, blefvo så
förblindade af kärlek, att de råkade i våldsam tvist för hennes skull...

       *       *       *       *       *

Därpå sade Demonen: "O Vikramaditaya, hvems hustru borde hon rätteligen
ha blifvit? Om du ej afger ett riktigt svar, så uppslukar jag dig."

Konungen svarade: "Visserligen bör hon ha blifvit den mannens maka, som
samlat ihop hennes aska, fört den med sig till ett gömsle i skogen,
byggt upp en hydda och lefvat där ensam med minnet af henne."

"Nej", sade Demonen, "huru skulle hon kunnat bli återuppväckt, om ej
den andre äfven bevarat benen? Och huru skulle hon, i trots af dessa
bådas hängifvenhet, kunnat bli återuppväckt, om icke den tredje varit?"

Hvarpå konungen gentog: "Enär det är en sons plikt att tillvarataga
sina föräldrars ben, så var också den mannen, som tillvaratog
Madhumalatis ben, endast som en son i förhållande till henne. På samma
sätt som en fader ger lif åt sitt barn, så var han, som återkallade
Madhumalati till lif, som en fader i förhållande till henne. Men han,
som samlade hennes aska och förde den med sig till ett gömsle i skogen,
där han byggde en hydda och lefde ensam med minnet af henne, han var i
sanning hennes älskare och rättmätige make."

       *       *       *       *       *

... Demonen framställde många andra svårlösta frågor, angående män, som
genom trolldom förvandlats till kvinnor och om lik, som besjälats af
onda andar. Men konungen afgaf riktiga svar på dem alla, med undantag
af en fråga, som sannerligen icke medgaf något svar. —

"O Vikramaditaya, då Mahabal var Rajah öfver Dharmpur bekämpades han
af en annan monark, som i en stor siaktning förintade hans här och
slutligen dödade honom själf. Men den fallne konungens hustru och
dotter flydde till skogen och drefvo där omkring. På den tiden jagade
Rajahn Chandrasen och hans son i samma skog, och de upptäckte på marken
aftrycken af kvinnliga fötter. Då sade Chandrasen: 'De människor, som
vandrat här, måste hafva små och vackra fötter, sådana som kvinnors
pläga vara det. Likväl undrar jag storligen, om det värkligen kan
finnas kvinnor på ett så öfvergifvet ställe. Låt oss följa spåren åt,
och om kvinnorna äro sköna, så tar jag den till hustru, hvars fötter
lämnat de mindre spåren, och du får äkta den andra'."

Och de hunno upp kvinnorna och blefvo lifligt intagna af deras skönhet.
Rajahn Chandrasen äktade den döde Mahabels dotter, medan Chandrasens
son tog Mahabels enka till hustru. Sålunda gifte sig fadern med dottern
till modern, och sonen med dotterns mor...

Och Demonen frågade: "O Vikramaditaya, på hvilket sätt voro Chandrasens
och han sons barn besläktade genom dessa giftermål?" Men konungen
teg. Och Demonen var så belåten öfver hans tystnad, att han helt
oväntadt slöt vänskap med konungen, såsom det står skrifvet i Vetala
Pantchavinsati.



LEJONET


Klokhet är förmer än stora kunskaper; klokhet är förmer än lärdom;
den okloke skall förgås liksom de, hvilka till sin egen förstörelse
manade fram ett lejon... Och detta är berättelsen om lejonet, sådan den
omtalas af den helige Brahminen Vishnu-sarman i Pantchopakhyana.

       *       *       *       *       *

Det fanns i forna tider fyra Brahminynglingar — bröder, som älskade
hvarandra med stor hängifvenhet och som beslutit att tillsammans bege
sig till ett närbeläget konungarike, för att där söka sig förmögenhet
och ryktbarhet.

Af dessa fyra bröder hade tre gjort djupa och omfattande studier, samt
voro hemmastadda i magi, astronomi, alkemi och de svåraste ockulta
vetenskaperna, medan den fjärde ingenting lärt utan endast ägde ett
godt förstånd.

Medan de nu vandrade tillsammans framkastade en af de lärda bröderna:
"Hvarför skall vår okunnige broder få fördel af all vår lärdom? Han kan
ej annat än bli oss en börda på vår färd. Aldrig kan han tillvinna sig
furstars och konungars aktning, och kommer därför alltid att bli en
skam för oss. Vore det icke bättre att låta honom vända hem igen?"

Men den äldsta brodern svarade: "Nej, låt honom dela vår framgång; han
är ju vår afhållne broder, och vi kunna måhända finna en plats för
honom, som han kan fylla utan att göra oss skam."

Så fortsatte de då sin väg tillsammans. Medan de kort därpå färdades
genom en skog, sågo de benen af ett lejon ligga utströdda på vägen.
Dessa ben voro mjölkhvita och flinthårda, så hade solen torkat och
blekt dem.

Då sade den af bröderna, som tidigare fördömt den yngstes okunnighet:
"Låtom oss nu visa vår broder hvad lärdom förmår, genom att ge lif
åt dessa ben och skapa ett nytt lejon af dem, så att han får skämmas
för sin okunnighet. Med några få trolldomsord kan jag foga ihop dessa
förtorkade ben och komma hvart och ett att intaga sin rätta plats."
Hvarpå han strax uttalade dessa ord, och de torra benen sökte sig
samman med ett rasslande ljud, hvart och ett passande sig in på sin
rätta plats, — tills dess skelettet fullständigt fogat ihop sig.

"Jag", sade den andra brodern, "kan med några ord låta senor sträcka
sig ut öfver benen, — hvar och en på dessa rätta plats, — och låta
mellanrummen fyllas af muskler och färgas röda af blod; jag kan skapa
vätskor, ådror, körtlar och märg, de inre organen och det yttre
skinnet." Till detta ändamål uttalade han några ord. Och på marken
invid deras fötter framträdde lejonets kropp, fulländad, luden och
väldig.

"Och jag", sade den tredje brodern, "kan genom ett enda ord ge värme åt
blodet och rörelse åt hjärtat, så att djuret begynner lefva och andas
och uppslukar andra djur. Och ni skola få höra hur det ryter."

Men innan han fick tid att uttala dessa ord lade den fjärde brodern sin
hand öfver hans mun. "Nej", utropade han, "uttala icke det ordet. Detta
är ett lejon. Om du ger det lif, så uppslukar det oss."

Men de andra gjorde narr af honom, sägande: "Gå hem, du dåre, hvad
känner du om vetenskapen?"

Då svarade han dem: "Vänta åtminstone med att ge lejonet lif, tills er
broder hunnit klättra upp i detta träd." Och det gjorde de.

Knappast hade han klättrat upp i trädet innan ordet uttalades, och
lejonet rörde sig, och öppnade sina stora, gula ögon. Så sträckte det
på sig, och reste sig, och röt. Därpå vände det sig mot de tre vise
männen och slukade upp dem.

Men efter det lejonet gått sin väg klättrade den unge mannen, som intet
visste om vetenskaperna, oskadd ned från trädet och återvände till sitt
hem.



SAGAN OM OLYCKSVIDUNDRET


Den som äger hundra, önskar sig tusen; den som äger tusen, önskar sig
hundratusen; den som äger hundratusen, fikar efter ett konungadöme;
den som äger ett konungadöme, längtar efter att behärska himlarna. Och
vilseledda af sitt begär begå äfven de, som besitta både rikedomar och
vishet, handlingar, som aldrig bordt begås och eftersträfva ting, som
aldrig bordt eftersträfvas. Hvarför denna saga — tagen ur fyrtiosjätte
boken af Fa-youen-tchou-lin, blifvit nedskrifven till gagn för dem, som
ge näring åt sina egna dåliga önskningar.

       *       *       *       *       *

På den tiden, då solen sken klarare än nu, då blommornas doft var
Ijufligare, då världens färger voro skönare att skåda, och då gudarna
plägade vandra omkring på jorden, fanns det ett visst lyckligt
konungarike, uti hvilket det icke existerade någon olycka. Guld och
juveler öfverflödade där, skördarna voro outtömliga som oceaner,
städerna mer befolkade än myrstackar. Så många år hade gått förbi utan
något krig, att gräset begynt växa högt på de stora städernas murar,
och åtskilde deras stenar med sina sega, snärjande rötter. Och utöfver
hela landet tonade ett dämpadt sus af musik, lika oaflåtligt, som
bruset af den Gula Flodens vågor. Endast sömnen gjorde afbrott i räckan
af fröjder och nöjen, och icke ens de sofvandes drömmar förmörkades
någonsin af inbillade sorger. Ty där fanns ingen sjukdom och inga slags
umbäranden, utan hvarje människa lefde sina hundra år, och döden lade
henne till ro utan plågor, såsom då man söker hvila efter fröjder, —
söker sömnens frid efter berusande glädje.

       *       *       *       *       *

En dag sammankallade detta lands konung alla sina rådgifvare och
ministrar och främsta mandariner och frågade dem, sägande: "I några
gamla annaler, som bevaras i vårt förnämsta tempel, har jag läst dessa
ord: _I forna dagar hemsöktes landet af Olyckan_. Finnes det någon
bland eder, som kan säga mig hvad slags djur Olyckan är? Hvilket djur
kan Olyckan likna?"

Men alla rådgifvarena och ministrarna och mandarinerna svarade: "O
konung, vi ha aldrig sett det djuret, och kunna icke säga hvad slags
varelse det är."

Hvarpå konungen befallde en af sina ministrar att besöka alla främmande
konungadömen för att göra förfrågningar om djuret Olycka och söka
skaffa sig det till hvilket pris som hälst — ifall det alls stod
att köpa, — ja, till och med om det pris som begärdes därför skulle
motsvara värdet af en hel provins.

Nu fanns det en af gudarna, som, då han säg och hörde allt detta,
iklädde sig människogestalt och begaf sig till det närmaste
konungarikets största marknadsplats, medtagande Olyckan, fjättrad vid
en ked af järn. Och Olyckan liknade till sin skapnad en jättestor
sugga. Då nu ministern besökte denna utländska marknad, varseblef han
kräket, som stod tjudradt vid en påle, och frågade hvad slags djur det
var.

"Det är Olyckan", svarade guden.

"Står det till salu?" frågade ministern.

"Visserligen", svarade guden.

"Och priset?"

"En million guldmynt."

"Och hvarmed skall man föda det?"

"Med en skeppa nålar dagligen."

       *       *       *       *       *

Efter det han betalat en million goda, röda guldmynt för odjuret, var
ministern tvungen att förse det med föda. Han sände därför ut budbärare
till alla marknadsplatser, och till skräddarenas och väfvarenas
butiker, och till alla mandariner i konungadömets alla olika distrikt,
för att söka nålar. Detta orsakade oro i landet, ej blott emedan nålar
voro sällsynta, utan äfven för de lidanden folket utsattes för. Ty de,
som icke ägde nålar, blefvo slagna med bambukäppar; och mandarinerna,
som önskade lyda konungens ministers befallning, utöfvade mycken
stränghet. Skräddare och andra, som lifnärde sig med nålens hjälp,
befunno sig snart i en beklagansvärd belägenhet; och nålmakarena kunde
aldrig, de må ha stretat och sträfvat huru mycket som hälst, tillvärka
tillräckligt nålar för att tillfredsställa odjurets hunger, och det
fastän många dogo endast till följd af öfveransträngning. Och priset på
nålar blef lika högt uppdrifvet, som priset på smaragder och diamanter,
och de rika gåfvo ifrån sig alla sina ägodelar för att skaffa föda åt
odjuret, hvars gap var lika omöjligt att mätta, som helvetets afgrund.
Utpinadt af hunger och mandarinernas stränghet reste sig folket i
många provinser till uppror och påbörjade ett krig, som kostade många
tiotusendes lif. Floderna färgades röda af blod, och likväl kunde
ministern ej föra djuret till palatset, i brist på nålar att föda det
med.

Därför skref han slutligen till konungen, sägande: "Jag har i sanning
lyckats finna och inköpa ett hondjur af Olyckan; men hanen har jag ej
funnit och vill, med Ers Majestäts tillåtelse, icke häller söka finna
den. Ty lyssna, honan har redan uppslukat hela detta lands välstånd,
och jag vågar icke föra ett slikt odjur med mig till palatset. Jag ber
därför Ers Majestät, att Ers Majestät ville i nåder tillåta mig att
förgöra detta ohyggliga vidunder; och jag litar på att Ers Majestät
bevarat i minnet de vise indiske männens ord: 'Äfven om en konung icke
vill lyssna till andras mening, så är det en trofast rådgifvares plikt
att ge honom råd'."

Då sände konungen, som redan oroats genom rykten om hungersnöd och
uppror, befallning om att odjuret skulle förgöras.

       *       *       *       *       *

I enlighet därmed leddes Olyckan till en öfvergifven plats utanför
staden, samt fjättrades med starka järnkedjor. Därpå befallde
ministern slaktarena att döda det. Men så ogenomtränglig var dess
hud, att hvarken yxa eller knif kunde såra det. Hvarpå soldaterna
fingo befallning om att döda djuret. Men bågskyttarnas stålpilspetsar
plattades till mot Olyckan, äfven om de riktades mot dess ögon, hvilka
voro klara och hårda som diamanter; medan oräkneliga svärd och spjut
kastades och brötos i resultatlösa försök att döda den.

Då befallde ministern att det skulle byggas ett stort bål; och
vidundret stod fastbundet midt ibland lågorna, medan hela floder af
beck och olja götos ut och kommo flammorna att stiga, ända tills dess
elden blef så het, att människor icke kunde närma sig den på en li’s
afstånd. Men i stället för att brinna blef odjuret först illande rödt
och sedan glödande hvitt och skinande som en måne. Dess kedjor smulto
som vax, så att det till slut ryckte sig lös och lopp ut bland folket
som en brinnande drake. Många blefvo därvid uppbrända. Och odjuret
sprang in till städerna och förstörde dem, hvarpå det fortsatte sin
färd med sådan snabbhet, att hettan endast tilltog under dess lopp.
Snart nådde det hufvudstaden, samt sprang genom den och öfver den på
husens tak och brände upp till och med konungen i hans palats.

På detta sätt blef, tack vare konungens dårskap, hela konungadömet
fullkomligt ödelagdt och förstördt, så att det liknade en öken, bebodd
endast af ormar och ödlor och demoner.

_Anmärkning_. Denna och den följande fabeln ingå i den egendomliga
samling, som öfversatts ur en kinesisk encyklopedi af Stanislas Julien
och publicerats i Paris år 1860 under titeln "Les Avadânas", — eller
"Likheterna", — en sanskritterm, motsvarande det kinesiska _Pi-yu_ och
hänsyftande till ursprunget för historierna, hvilka öfversatts, eller
åtminstone bearbetats, efter gamla sanskrittexter. Jag har likväl vågat
pointera den lätt kinesiska färgläggningen i denna groteska saga. _L.H._



EN BUDDHISTISK PARABEL


... Liksom lerkärl, som tillverkats på krukomakarnes drejskifva, så
äro ock människornas lif. Huru omsorgsfullt de än formats, så äro de
alla dömda att förintas. Intet existerande skall fortvara; lifvet är
likt vattnet i en flod, som flyter förbi för att aldrig återvända.
Därför kan lyckan uppnås endast genom att man söker undertrycka de
Sex Önskningarna, på samma sätt som sköldpaddan drar in sina sex
extremiteter i sitt skal — genom att man afstänger sina tankar från
begär och sorg, på samma sätt som en stad är afstängd genom vallar och
löpgrafvar.

       *       *       *       *       *

Så talade Sakya-Muni i sina Gathas. Och denna parabel, som tvifvelsutan
författats af honom själf, och som öfversatts från ett förloradt
indiskt manuskript till kinesiskt tungomål, återfinnes i den
femtioförsta boken af "Fa-youen-tchou-lin".

En fader och hans son arbetade tillsammans på fälten under ormarnas
årstid, och en glasögonorm stack den unge mannen, så att han dog på
stället. Ty människorna känna icke något gift, som skulle motverka
glasögonormens bett, hvilket fyller blicken med ett plötsligt mörker,
och stannar hjärtats slag. Men fadern, som säg sin son ligga död,
och märkte att myrorna begynte samlas, vände tillbaka till sin
sysselsättning och fortsatte lugnt att arbeta på samma sätt som förut.

En Brahmin, som passerade förbi och såg hvad som inträffat, förundrade
sig öfver att fadern fortsatte med sitt arbete, och ännu mer undrade
han öfver att hans ögon voro tårlösa. Hvarför han tilltalade honom,
sägande: "Hvem var ynglingen som dog?"

"Han var min egen son", svarade mannen, utan att upphöra med sitt
arbete.

"Men huru kan du vara så tårlös och likgiltig, om han var din egen son?"

"Dårskaper", svarade mannen; — "i och med detsamma en människa gör sitt
inträde i världen, tager hon sitt första steg i riktning mot döden;
och hennes styrkas fullhet är begynnelsen till dess aftagande. För den
dygdige gifves det i sanning en belöning; liksom för den orättfärdige
en vedergällning. Hvartill gagna då tårar och sorg? I intet afseende
kunna de nytta den döda... Är du, min gode Brahmin, måhända på väg in
till staden? Om så skulle vara, så ber jag dig vika in i mitt hus, och
underrätta min hustru om att vår son är död, så att hon må veta att
sända hit min middagsmåltid."

"Hvad kan detta vara för en människa?" undrade Brahminen för sig själf.
"Hans son är död, och likväl gråter han ej. Liket ligger där utsatt för
solens strålar, och likväl upphör han ej med sitt arbete. Myrorna samla
sig omkring det, likväl talar han helt kallt om sin middagsmåltid. Han
måste helt visst vara oförmögen af alla mänskliga känslor." Så tänkte
Brahminen för sig själf, men drifven af nyfikenhet begaf han sig i
alla fall till arbetarens bostad. Och då han fick se modern, sade han
till henne: "Kvinna, din son är död, efter att ha blifvit stungen
af en glasögonorm; och din tårlöse make ber dig sända honom hans
middagsmåltid... Och nu ser jag att du är likaså likgiltig för din sons
död, som han, ty du gråter ju ej."

Men den dödes moder svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre,
denne vår son har af sina föräldrar erhållit endast ett öfvergående
lif, därför kallade jag honom heller icke min son. Nu har han gått bort
från mig, och det stod icke i min makt att hålla honom tillbaka. Han
var lik en resande, som rastar vid ett värdshus; den resande hvilar
ut sig och far därpå vidare; skulle det anstå värdshusvärden att söka
förmå honom att dröja? Likadant är i sanning förhållandet mellan moder
och son. Sonen må gå eller komma, må stanna eller bege sig af, modern
har ingen makt öfver hans lif. Min son har fullföljt det öde, som
utstakats för honom, och från det ödet kunde ingenting rädda honom.
Hvarför skulle jag då klaga öfver det oundvikliga?"

Ännu mer förundrad vände sig Brahminen mot den döde ynglingens äldsta
syster, en ungmö i sin jungfrulighets lotusblomstring, och frågade
henne, sägande: "Din broder är död, skall du icke gråta?"

Men ungmön svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Emellanåt tränger
en kraftig vedhuggare in i skogen och hugger ned träden med mäktiga
yxslag och binder ihop dem till en väldig flotte och skjuter flotten
ned i den breda floden. Men en rasande vind börjar blåsa och rör upp
vågorna, så att de slänga flotten hit och dit, tills den brister i
sär och strömmen skiljer de främre stockarna från de bakre, och alla
hvirfla bort för att aldrig mer förenas. Just sådant var min unge
broders lif. Vi hade af ödet förts ihop i samma hem; vi ha nu skiljts
åt för alltid. Det finns ingen bestämd tid för lif eller död; vår
tillvaro må vara lång eller kort, så äro vi sammanförda endast för en
tid, för att sedan skiljas åt för alltid. Min broder har slutat den
bana, som blifvit honom tillmätt; och hvar och en af oss uppfyller en
bestämmelse, som icke kan ändras. Mig har det icke förunnats att skydda
och rädda honom. Hvarför skulle jag gråta öfver det, som icke kunde
förhindras?"

Ännu mer förundrad vände sig Brahminen till den döde ynglingens unga
hustru, sägande: "Och du, vid hvars barm han sof, gråter icke du öfver
honom, din afhållne make, som ryckts bort midt i sin mandoms sommar?"

Men hon svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Liksom två fåglar
flyga den ena från öster och den andra från söder, mötas och blicka in
i hvarandras ögon, och svänga sig rundt om hvarandra och söka upp samma
trädtopp eller samma tempel och sofva tillsammans till soluppgången,
så var ock vårt lif. Då den gyllne dagern bryter fram i öster lämna de
två fåglarna sin tempeltinne eller sin trädtopp och flyga hvar åt sitt
håll, för att söka sig föda. De råkas igen, om ödet så vill; om ej, så
se de hvarandra aldrig mer. Likadant var min makes och mitt eget öde;
då döden nådde honom, var hans bana fullbordad, och det stod icke i min
makt att rädda honom. Hvarför skulle jag då gråta?"

Ännu mer föundrad vände sig Brahminen till den döde mannens slaf och
frågade honom: "Din herre är död, hvarför gråter du ej?"

Men äfven slafven svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre och
jag voro förenade genom ödets vilja; jag var endast som den lilla
kalfven, hvilken följer den stora oxen åt. Den stora oxen är dödad; den
lilla kalfven kunde ej rädda den undan slaktarens yxa; dess skrik och
råmanden tjäna till intet. Hvarför skulle jag gråta då jag icke ens vet
hur snart min egen timme slår?"

Stum af förundran betraktade Brahminen kvinnornas smärta gestalter, som
rörde sig snabbt fram och åter i det inströmmande, glödande och gyllene
ljusskenet, medan de tillredde middagsmåltiden åt den tårlöse arbetaren
där borta på fältet.



PUNDARI


En berättelse om den Buddha, som fyllde världen med ljus och hvars
fotsulor liknade två strålande solars ansikten ty han vandrade på den
Fullkomliga Vägen.

       *       *       *       *       *

... Vid den tiden uppehöll sig Buddha på toppen af bärget Gridhrakuta,
från hvilket man kunde öfverskåda den gamla, försvunna stad, som
kallades Rajagriha, — då en lysande vision af hvita gator, förvittrade
arkader och mjölkhvita palats, så konstfullt utsirade, att de föreföllo
lätta som kaschemirväfvar och luftiga som rimfrost. Där ljödo
elefanters skrän, där dallrade luften af förälskad musik, där utandades
blommor i tusentals trädgårdar sin rökelse mot himlen, och där lyfte
kvinnor, vänare än blommor, sina ringprydda fötter till harpors och
flöjters toner ... Men öfver det hela höjde sig bärgstoppen, — glödande
i en strålglans klarare än dagens — som med sitt vidtfamnande och
rosenröda sken förkunnade Buddhas närvaro.

I den staden bodde en bajadär, skönast bland kvinnor, — med hvilken
ingen kunde mäta sig i behag. Hon hade ledsnat på dansen och juvelerna
och blommorna, — på sina lifstycken af purpur och gyllene silke, på
sina dräkter, lätta som luft och genomskinliga som dimmor, — tröttnat
äfven på de furstar, som kommo ridande på elefanter till hennes bostad,
medförande gåfvor af juveler och parfymer och underbart formade vaser,
tillvärkade i länder på tio dagsresors afstånd. Och hennes hjärta
tillhviskade henne att hon borde söka Buddha, för att genom honom vinna
kunskaper och hvila, samt blifva lik en Bhikshuni.

Hon bjöd därför den vackra staden farväl och begynte stiga uppför
bärgsvägarna, som ledde fram till den plats, öfver hvilken det
väldiga rosenröda skenet hvilade. Genomträngande voro solens strålar
och oländig den svindlande stigen och hon öfverfölls af ökentörst
och trötthet. Efter att ha hunnit halfva vägen uppför bärget, slog
hon sig ned för att hvila och läska sig vid ett källsprång, klart
och genomskinligt som diamant, hvilket holkat sig en underbart skön
bassin midt i hjärtat af klippan. Men då bajadären böjde sig ned
för att dricka, uppfångade hon i den silfverklara spegeln bilden
af sitt böljande, svarta hår, de lotusmjuka silkesskuggade ögonen,
den rosenknoppande, honungsljufva munnen och hyn, guldskiftande
som solskenet, och den välformade, smärta midjan, och de smidiga
lemmarna, som voro rundare än elefantens betar, och fotlederna i deras
guldomslingrade grace. En slöja af tårar drog sig öfver hennes syn.
"Skall jag då verkligen kasta ifrån mig all denna fägring?" mumlade
hon. "Skall jag verkligen under en eremits dräkt skyla alla dessa
behag, som bedårat Rajaher och Maharajaher? Skall jag låta min ungdom
och skönhet förvissna i ensamhet, under drömmar om det förflutna?
Hvarför har jag då födts så skön? Nej, må de som sakna ungdom och
skönhet öfvergifva allt för att söka de Fem Vägarna." Och hon vände
åter sitt ansikte mot det hvitskimrande Rajagriha, därifrån det uppsteg
blomdoft och flöjters smekande toner och dansande flickors ystra
skratt...

Men högst däruppe i det röda skimret blickade den allvetande Buddha
ned i hennes hjärta, och i medlidande med hennes svaghet förvandlade
han sig själf, genom att uttala Ordet, till en ungmö, som var långt
fagrare och smidigare än till och med bajadären Pundari. Sålunda
varseblef Pundari, medan hon vandrade nedför bärget, helt plötsligt
en ledsagarinna vid sin sida. Hon tilltalade henne och frågade: "O
du undersköna, hvarifrån kommer du? I hvilken släkt har en så fager
varelse kunnat födas?"

Den älskliga främlingen svarade med en röst, mer smekande än
guldflöjtens toner: "Äfven jag, du sköna, vänder tillbaka till
Rajagriha; låt oss vandra tillsammans, så kunna vi hjälpa och bistå
hvarann under färden."

Och Pundari svarade: "Javisst, du vänaste bland jungfrur, din skönhet
drar mig till sig, som blomman drar biet, och ditt hjärta måste helt
visst vara lika ädelt som ditt oförlikneliga ansikte."

Så färdades de vidare tillsammans. Men den vackra främlingen tröttnade
till slut, och då satte sig Pundari ned vid vägen och formade af sina
runda knän ett stöd för det täcka hufvudet och kysste sin kamrat till
sömns och strök hennes praktfulla silkesglänsande hår och smekte det
slumrande, guldhyllta, fulländadt sköna ansiktet, ända tills en stor
kärlek till den främmande mognade inom henne och kom hennes hjärta att
svälla.

Men medan hon fortfarande betraktade det sköna ansiktet, som hvilade
mot hennes runda knän, förvandlade det sig plötsligt. De fylliga
kinderna skrumpnade bort på samma sätt, som en gyllene frukt vissnar
och torkar. Underliga hålor mörknade och djupnade kring ögonen; de
silkeslena ögonhåren försvunno med sina skuggor; de praktfulla lockarna
hvitnade som altareidens aska; läpparna blefvo vissna och insjunkna,
tandlös gapade den engång så rosiga munnen och ansiktets framskjutande
ben förebådade en dödskalles grinande linjer. All doft af ungdomlighet
var borta, men i stället uppsteg dödens outhärdliga lukt, och med den
de ohyggliga, krypande ting, som döden ger näring åt, samt de blygrå
färger och fläckar, som äro dödens hemska fingrars insegel. Skrikande
flydde Pundari till Buddhas närhet, och berättade för honom allt det
hon sett.

Och den af hela världen dyrkade tröstade henne och sade:

"O Pundari, lifvet är endast en frukt och skönheten endast en blomma!
Hvad värde har äfven den vackraste kropp, då den ligger och förmultnar
på Ganges stränder. Ålderdom och död kan ingen undgå; likväl är
detta icke det värsta, — utan de nya födelserna, hvilka stå i samma
förhållande till detta lifvet, som ekot till rösten i en håla, som de
stora fotspåren till elefantens steg.

"All sorg har sin rot i begären; ur begären framaflas allt ondt.
Själfva kroppen är endast en skapelse af själen, af hjärtats dåraktiga
nöjestörst. Liksom drömmarnas skugg-gestalter skingras, då den sofvande
uppvaknar, så skall ock sorg och ondska försvinna ur deras sinnen, som
lära sig att öfvervinna begären och kväfva hjärtats törst. Och på samma
sätt skall kroppen själf försvinna för dem, som dygdigt vandra längs de
Fem Vägarna.

"O Pundari, ingen eld bränner hetare än begärens; ingen glädje är
större än den att öfvervinna kroppen. På samma sätt som den hvita
storken står ensam invid den uttorkade liljedammen, så skall det gå
dem, hvilkas ungdom förrunnit under dåraktiga passioners vilda brand.
Och då den stora förvandlingen kommer, skola de födas på nytt till
dårskaper och tårar.

"Endast de, som funnit sin glädje i den vildmark, för hvilken andra
fasa; de som lyckats utsläcka all sin längtan; de som, öfvertänkande
lifvet och döden, gjort sig själfva fria från lidelser, endast dessa
nå lyckan och kunna, jämte det de undvika en andra födelse, inträda i
Nirvanas sällhet"...

Och bajadären afklippte sitt hår, bortkastade sina smycken och juveler
och öfvergaf allt för att beträda de Fem Vägarna. Och i sin glädje
däröfver läto Deva gudinnorna bärgen stråla öfver den hvita staden,
och fyllde luften med ett rägn af sällsamma blommor. Och eho det vara
må, som önskar få veta mer om Buddha, han läse den underbara boken
"Fah-Khev-King", — kapitlen om Dhammapada.



YAMARAJAH


Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den
underbara boken Dhammapada... En berättelse om den Buddha, vid hvars
födelse stjärnorna stannade i sitt lopp...

       *       *       *       *       *

Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom
en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då
dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke
ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det
någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning
af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af
gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen
sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom
till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen,
medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta
det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga
det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till
begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande
igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans
egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt
hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att
klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.

Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust,
uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte
han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna,
de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala
öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats
att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja;
men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka
upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son."
Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud,
de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att
ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att
uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen.
Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.

       *       *       *       *       *

Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke
alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af
honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej
skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med
juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål
och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af
framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas
beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var
sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och
rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig..." Och danserskor, som
sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin
tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra
hjärtan; utandas din själ i en kyss..." Och de skrattade gällt, såsom
tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.

       *       *       *       *       *

Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många
stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken
nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka
uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar,
sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan
och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade
sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik
kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.

Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland
Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten
och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna
och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig
alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket
de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets
förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens
ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg.
Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna
Yamarajah.

       *       *       *       *       *

Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande
vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla
sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de
stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina
läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade
vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars
musik.

Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en
Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty
jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl
sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer,
att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända
hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga
barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman,
och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att
hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade
honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade
honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från
mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans
läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats,
där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min
son!"

       *       *       *       *       *

Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst,
såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i
sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs
vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under
sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse.
Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig
endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna
i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver
tillvaron... Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd.
Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda
vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats,
där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte.
Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då
de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i
hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta
dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller
glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande
skall hända dig... Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra
betraktelser."

       *       *       *       *       *

Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på
kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, —
en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas
budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om
natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den
fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i
hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser,
utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den
andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna;
hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade
som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater
af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler,
rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med
silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den
stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med
hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var
inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten.
Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga
rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna
kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt
bjödo honom stiga in.

Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig
öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning
blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att
våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på
samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns
återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande,
som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som
ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet...
Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick
låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst
trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som
strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud...
och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön...

Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och
rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den
ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom..."

       *       *       *       *       *

Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor
evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars
odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga
lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade
då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom,
under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde,
känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och
som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"

Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med
undrande ögon: "Jag känner dig ej..."

Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva
son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt
eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som
aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig
som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har
du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag
gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig
noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller
har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är
densamma i dina ögon?..."

Men barnet svarade om och om igen: "Jag känner dig ej."

Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter
då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt,
att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig
ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är
dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna
förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven
att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna
växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här
känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser.
Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan
för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet
gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap..."

Så drog då Brahminen bort förstummad af sorg.

Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att
erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin
hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:

"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och
din dårskap."

"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig
skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma
sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är
dess gäst, efter det han rest vidare."

"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks
villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."

"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss
alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek
klänger sig vid."

"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan
då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att
hålla vakt öfver en brinnande lampa."

"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan
söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna
sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."

"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka
att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för
all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå
åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."

"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas
isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."

"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet
och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina
vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna
visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den
undsluppit från hjorden..."

Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens
dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att
följa i Lärarens fotspår...



TRONS LOTUSBLOMMA


Eller "Den glödande ugnen", hvilken saga finnes omtalad i Buddhas
Jatakas... Vid hans födelse blefvo hafvens vatten söta och de Sju
Helvetenas djup blefvo upplysta. De blinda återfingo sin syn, så att
de kunde skåda världens härlighet; de döfva återfingo sin hörsel,
så att de kunde höra det glada budskapet; klipporna sprängdes i sär
af sjudubbla lotusblommor; och en omätlig härlighets ljus fyllde
världsalltet med tio tusen solar...

       *       *       *       *       *

Under de år, då Brahmadatta härskade öfver Benares, — den heliga
staden, — apornas och påfåglarnas stad, — den stad som ägde de sju
kostbara tingen och återskallade af de tio ljuden, af elefanternas
trumpetläte, hästarnas gnäggande, instrumentens melodier och sjungande
flickröster, — blef Buddha den utkorade, efter att hafva genomgått
oräkneliga födelser _koti_, född såsom son till den kungliga
skattmästaren.

Men en _koti_ räcker tio millioner år.

Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som
en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt
vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom
förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt
ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät
öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.

På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå
hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och
sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till
slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han
sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför
skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.

Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han
sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla
den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att
förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.

Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand,
begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden
öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan
den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget
förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete,
likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta
som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och
hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.

Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande
Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt
väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig
afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot,
som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de
onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta
sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför
solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.

Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst,
som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har
kommit... Min är elden mellan dig och honom."

Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men
Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något
afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.

Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för
att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke
gifvits makt att trotsa plikten!... Min Herre Buddha, jag nalkas dig,
fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."

Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande
eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "_Det är bättre att
frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en
uppsåtlig synd_!"...

Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat
hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en
stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte
Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver
afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett
rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans
skål.

Mörkret försvann; afgrunden utplånades; Buddhan höjde sig i luften och
skred öfver en bro af rosenröda moln till Himalayabärgens höjder. Men
Bodisat stod fortfarande på den gyllne lotusblomman och förklarade de
heliga tingen för folket.



ISLAMITISKA BERÄTTELSER



BUTIMAR, DUFVAN


Bortom det haf, som vi känna, brusa vågorna från den dystra ocean, som
är okänd för de dödliga. Där sjunga de långa brottsjöarna en evig hymn
i toner, som icke likna andra hafs röster. Och i det hafvet finnes en
ö, och på ön väller Ungdomens Källa oafbrutet upp ur de hemlighetsfulla
djupen, — och det var den källan kung Alexander, den Två-hornade,
förgäfves sökte. Men hans höfvitsman, profeten Khadu, lyckades finna
källan och blef därigenom odödlig. Bland alla andra dödliga har Salomo
ensam fatt skåda vattnet i denna källa, i enlighet med hvad det
berättas i en persisk legend, som nedskrefs i det niohundrade året
af Hegira af ordens guldsmed, Hussein ben Ali, äfven kallad El Vaez
e’l Kashifi. Och legenden återfinnes i _Anvari Soheili_, hvilket namn
betyder "Himlahvalfvets Ljus".

       *       *       *       *       *

I den barmhärtiga Gudens namn!... "Jag har hört denna sägen om Salomo,
den yppersta bland konungar, för hvilken alla genier och alfer, alla
människor och djur på jorden, alla fåglar i luften, och alla djupens
väsen omgjordade sina själars länder med lydnadens gördel, och hvars
makts omfång endast kunde uppmätas af Zephyrs häst, hvilkens morgonfärd
är lika lång som en månadslång resa, och hvilkens aftonfärd motsvarar
en månadslång resa på den snabbaste jordiska springare."

... Då Salomo en gång satt på den högsta af alla bärgstoppar, hvilken
allt fortfarande bär hans namn, — det bärg som behärskar Irans slätter
och Indiens konungariken, — samlades världens alla skapade varelser
kring hans tron för att betyga honom sin vördnad. Himmelens fåglar
bildade en lefvande baldakin ofvanom hans hufvud, och luftens andar
betjänade honom. Och så som en dimma höjer sig från jorden, så formade
sig en doftande sky inför honom; och ut ur skyn sträckte sig en hand,
skönare än månskenet, bärande en diamantskål, uti hvilken ett sällsamt
vatten blixtrade som juveler. Samtidigt talade en röst, ljufligare än
musik, till honom ur skyn, sägande: "Alla tings Skapare — må Hans väsen
bli för evigt förhärligadt och Hans makt för evigt ärad — har sändt mig
till dig, o Salomo, med denna skål, som innehåller den eviga ungdomens
och det eviga lifvets vatten. Han önskar att du själf må afgöra om
du vill, eller icke vill, dricka en dryck ur Ungdomens Källa. Betänk
dig därför väl, o Salomo, önskar du dricka härur och lefva gudomligt
odödlig genom oändliga tidsåldrar, eller önskar du hällre kvarstanna i
de mänskliga fängslena... Jag bidar."

Då sänkte sig en djup tystnad öfver nejden, ty Salomo försjönk
i betraktelser öfver de ord han hört, medan den doftande skyn
stod orörlig och den hvita handen utan att darra framsträckte sin
diamantskål. Och försjunken i drömmar talade konungen sålunda till
sitt eget hjärta: "Visserligen förmår man med lifvets guld förvärfva
sig många ting på återuppståndelsens stora marknad; och visserligen är
lifvets slätt en bördig jordmån för den eviga lycksalighetens träd; och
glädjelös är dödens svarta hvila... Likväl måste jag, innan jag fattar
mitt beslut, rådföra mig med genierna och alferna och de visaste männen
och jordens djur och luftens fåglar."

Fortfarande framsträckte den månhvita handen den skimrande drycken, och
den doftande skyn förändrade sig ej. Då talade genierna och alferna
och de visaste männen och jordens djur och himmelens fåglar alla med
en enda, bifallande röst och bådo honom dricka, då ju all världens väl
berodde på hans lefvande visdom och då alla varelsers lycka hade sitt
stöd i hans lefnadslopp, på samma sätt som en juvel omslutes och stödes
af en guldrings infattning.

Hvarpå Salomo sträckte ut sin hand och mottog skålen ur de lysande
fingrarna, som därpå drogo sig tillbaka till den doftande skyn.
Underbart var ljusets spel i vattnet, och en rosenröd glöd stod
rundtorn skålen, lik den eviga morgonrodnaden på de öar, som ligga
bortom Skuggornas Haf, där solen aldrig höjer sig i öster och där det
finnes hvarken natt eller dag. Men konungen betänkte sig ytterligare,
innan han drack, och vände sig ännu en gång till de skapade varelserna
och frågade dem: "O ni genier och alfer, som utöfven rättvisa, ni
visaste bland vise män och ni luftens och markens djur, sägen mig om
någon enda af de varelser, öfver hvilka jag härskar, är frånvarande
från denna församling."

Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den
vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."

Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh,
guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba,
förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans
med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande
varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat:
"O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas
doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör
din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten
af jordisk odödlighet?"

Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam
bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen,
sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa,
huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet?
Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o
Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande
ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem,
åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"

Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen
innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt
andra."

"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda
kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och
rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de
döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra
smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva
världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af
Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva,
då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det
hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens
fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara
ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för
evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt
omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran
om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva,
ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"

Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka,
hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande
skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på
profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med
guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats
diamantklara dagg, — som kallas tårar.



EN RÖFVARES SON


... En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det
sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl,
Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta
afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar... Under Konungarnas
Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos
ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden... I den
Barmhärtigaste Guds namn.

       *       *       *       *       *

På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter
och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så
att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en
skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade
i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med
konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af
den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam
rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades
kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att
därefter helt och hållet förgöra dem.

Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett
bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade
tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som
de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt
ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska
soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en
hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.

Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu
öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag
de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett
källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp
till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants
rygg... Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt,
som vår lag föreskrifver."

Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt
som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders
rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets
skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens
trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande
ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp,
den Högste Gudens Skugga på jorden... Detta barn har aldrig smakat
lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning...
O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande
godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till
tacksamhet genom att skona detta barns lif"...

Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart
som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll
honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej
att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof
är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru
befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och
lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och
skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund
utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"...

Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto
mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet,
men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som
motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din
slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga
människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro,
att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens
man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna
hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra... Den
profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn,
som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra
honom till jude, kristen, eller elddyrkare... Och till och med hunden
Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från
Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga
dräkter, förmögen att inträda i paradiset"...

Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som
oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga
förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var
fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans
skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf.
O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt
stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel.
Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och
att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark
nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."...

Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt
klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans
egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i
utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i
konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt
måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de
upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung
på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde
honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar
för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom.
Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och
fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig
af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs
värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har
öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga
önskningar."

Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge
blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."

       *       *       *       *       *

Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den
unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt
hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans
stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på
vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och
tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all
hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till
vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till
sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de
fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande
låga... Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka
till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner,
plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin
faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta
omtalades för konungen.

Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O
ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt
järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke
samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som
växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa
nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre
klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."



EN LEGEND OM KÄRLEK


Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och
då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga
på andra sidan grafven."...

       *       *       *       *       *

Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger
sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå
luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en
dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens
ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda
och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka
tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar
i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt
honom, som aldrig sofver."

Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft,
och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en,
hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat
hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter,
— vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten
ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes
två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och
på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban,
medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några
bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en
kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor
hölja platsen i sommarnattens dunkel.

       *       *       *       *       *

... Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick,
såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du
sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra
fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!... Äfven han var i sin
ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af
Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen
muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke
häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty
han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud
må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon
bekänna sig till profetens lära!... Blott genom fönstrets gallerverk
vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo
de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens
förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen
tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden
Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat
glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.

Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen
var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva
hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes
kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa
ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade",
skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad
skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt
den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den
yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt
att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill
gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn,
äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den
skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."

Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då
han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får
jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att,
om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa.
Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå
afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans
förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.

Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den
unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes
själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld
se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom
i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd
om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans
profet!"

Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon
förvånade sig storligen, men svarade endast: "_Bär mig till det ställe,
där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag
må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag_!"



KONUNGENS RÄTTVISA


Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad
hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett
särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är
Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!... Om firmamentet skulle
öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl
sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen
bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver
Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar
att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och
i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..

       *       *       *       *       *

I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar
Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina
egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till
döden.

Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet,
tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all
den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat
njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i
blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför
sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera
skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt
och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk:
"Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt
det han bär på hjärtat."

Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste
förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande:
"Hvad sade den hunden?"

Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han
upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af
Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."

Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras;
vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så
att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom
fri.

Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man,
som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att
framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck,
likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens
betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro
uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder
förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den
uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig
tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin
konung."

Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade
vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare
var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir,
än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett
godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och
illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull,
än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men
hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"



TRADITIONER UR TALMUD



EN SÄGEN OM RABBA


Som återfinnes i en Gemara text i traktaten Berachot i den babyloniska
Talmud... Rabbi Benaa har i fråga om drömtydningar uttalat sig på
följande sätt: "Det fans tjugufyra drömtydare i Jerusalem, och efter
det jag drömt en dröm, bad jag hvar och en af dem förklara den; och
oaktadt hvar och en af dem gaf mig en olika tydning, gingo de alla i
fullbordan, i öfverensstämmelse med det gamla ordstäfvet 'Alla drömmar
gå i uppfyllelse enligt deras uttydning'... Vi äro dina, O allas vår
Konung; Dina äro äfven våra drömmar."

       *       *       *       *       *

Mäktigt var den store Rabbas vetande, han, som var så inkommen i
Jetzirah Bokens mysterier, att då han engång önskade pröfva sin broder,
Rabbi Zira, skapade han ur stoft en lefvande man, och sände mannen med
ett skrifvet budskap till Zira. Men emedan mannen icke var af kvinna
född och Guds heliga anda icke inblåsts i honom, kunde han ej tala. Då
därför Rabbi Zira tilltalade honom och märkte att han icke svarade,
hviskade han i hans öra: "Med trolldom blef du skapad; återvänd därför
till stoft igen!" Då upplöste sig mannen inför hans ögon och vinden bar
bort stoftet, så som röken förskingras genom stormens andedräkt. Men
Rabbi Zira förvånade sig högeligen öfver den store Rabbas makt.

Likväl var Rabba ej lika skicklig som BarHedia i att uttyda drömmar,
och otaliga voro de, som rådfrågade Bar-Hedia i dessa angelägenheter.
Men han gaf dem goda eller onda uttydningar, beroende på huru mycket
eller huru litet man betalade honom. Enligt de flesta Rabbiner betyder
det fred att drömma om en källa; att dömma om en kamel betyder
förlåtelse af någon oförrätt; att drömma om getter betyder ett bördigt
år, att drömma om något lefvande djur, med undantag af apan och
elefanten, är lyckobringande, och äfven apan och elefanten båda godt
om de visa sig tjudrade eller iförda seldon. Men Bar-Hedia uttydde
dylika lyckobringande drömmar i motsatt anda, såvida han icke erhöll en
rundlig betalning för tydningen. Och det ansågs i hög grad egendomligt,
att de olyckor han förutspådde alltid gingo i fullbordan.

Nu gingo Rabbinerna Abayi och Rabba samtidigt en dag till Bar-Hedia,
drömtydaren, efter det de märkt att de båda drömt samma dröm. Abayi
betalade honom en sus men Rabba betalade ingenting alls.

Och de frågade gemensamt Bar-Hedia sägande: "Uttolka denna vår dröm.
Vi tyckte oss i sömnen se en pergamentsrulle, upplyst af ett starkt
ljussken, på hvilken vi tyckte oss kunna läsa dessa ord, hvilka
återfinnas i femte Mose bok: '_Din oxe skall inför dina ögon slaktad
varda, men du skall intet få äta af honom. Dina söner och döttrar skola
åt annat folk gifne varda. Du skall mycken säd föra ut på marken och
litet införa_'..."

Då sade Bar-Hedia, drömtydaren, till Abayi, som betalade honom en sus:
"För dig bådar denna dröm godt. Versen, som handlar om oxen, betyder
att du skall få sådan framgång, att du af idel glädje blir oförmögen
att äta. Dina söner och döttrar skola gifta sig i främmande land,
och utan sorg skall du skiljas från dem, i medvetandet om att de äro
dygdiga och lyckliga.

"Men för dig, Rabba, som ingenting betalade mig, bådar drömmen ondt.
Du skall bli till den grad hemsökt, att du icke kan äta för sorg; dina
döttrar och söner skola bortföras i fångenskap. Abayi _skall föra
mycken säd ut på marken_, men den senare delen af värsen, _du skall
litet införa_, hänför sig till dig."

Därpå frågade de honom åter, sägande: "Men i vår dröm läste vi äfven
dessa verser: _Du skall hafva oljoträd i alla dina landsändar men du
skall icke smörja dig med oljan... Alla folk på jorden skola se att du
nämnd är efter Herrens namn och skola frukta dig_."

Då sade Bar-Hedia: "För dig, Rabbi Abayi, innebära orden att du
skall bli förmögen och högaktad; men för dig, Rabba, som ingenting
gifvit mig, båda de endast ondt. Ditt arbete skall icke ge dig någon
afkastning och du skall bli falskeligen anklagad och i följd däraf
skydd såsom en, den där gjort sig skyldig till ett brott."

Åter talade Rabba, men nu endast på sina egna vägnar: "Men jag drömde
äfven att jag såg min hyddas yttre dörr falla omkull, och mina tänder
föllo ut ur min mun. Och jag drömde att jag såg två dufvor flyga bort,
och två rädisor växa upp vid min fot."

Och igen svarade Bar-Hedia, sägande: "För dig, Rabba, som ingenting
betalade, bådar allt detta endast ondt. Att din yttre dörr föll omkull
bådar din hustrus död, och dina tänders utfallande betyder att dina
söner och döttrar äfven skola dö i blomman af sin ungdom. Dufvornas
flykt innebär, att du skall bli skild från ytterligare två hustrur, och
de två rädisorna att du skall få mottaga tvänne slag, hvilka du icke
kan återgälda."

Och allt det som förebådats af Bar-Hedia gick i uppfyllelse. Rabbas
hustru dog, och han själf tillfångatogs, misstänkt för att ha bestulit
konungens skattkammare, och folket skydde honom, som om han varit
brottslig. Och under det han sökte åtskilja två blinda män, som råkat
i slagsmål, slogo dessa honom två gånger, utan att veta däraf och utan
att han kunde återgälda dem slagen. Olyckorna störtade öfver Rabba,
som om han varit en sannskyldig Job. Han fann sig likväl undergifvet i
allt, utom i förlusten af sin unga hustru, Rabbi Hisdas dotter.

       *       *       *       *       *

Slutligen betalade Rabba en stor summa penningar åt Bar-Hedia, och
bad honom uttyda flere obehagliga drömmar, som han drömt. Denna gång
förutsade Bar-Hedia honom endast lycka, rikedom och ära, hvilket
allt, till Rabbas stora förundran, tilldelades honom i enlighet med
drömtydarens förutsägelser. Men en dag, då Rabba och Bar-Hedia gjorde
en resa tillsammans, föll den bok, med hvars hjälp Bar-Hedia afgaf sina
drömtydningar, ur hans händer. Och Rabba, som skyndade sig att taga upp
boken, lyckades dechiffrera dessa ord på den första sidan: Alla drömmar
skola gå i uppfyllelse i enlighet med drömtydarens uttolkning. Då Rabba
sålunda uppdagat mannens ondskefulla trolldomsförmåga, förbannade han
honom, sägande: "Raca! Allt det onda du gjort mig kunde jag förlåta
dig, utom min älskade hustrus, Rabbi Hisdas dotters död. O du gudlösa
trollkarl, min förbannelse ger jag dig!..."

Hvarpå Bar-Hedia, skräckslagen, drog sig undan till romarena i
frivillig landsflykt, i hopp om att dymedelst försona sin synd och
undfly den förtärande makten af Rabbas förbannelser.

Efter det han anländt till Rom, tolkade han dagligen drömmar, stående
framför ingången till konungens skattkammare, och han åstadkom mycket
ondt, såsom hans vana var. En dag kom konungens skattmästare till honom
och sade: "Jag drömde att en nål hade trängt in i mitt finger. Uttyd
denna min dröm."

Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!" Och då skattmästaren
vägrade, svarade BarHedia honom intet.

Och en annan dag kom skattmästaren och sade: "Jag drömde att maskar
uppåto två af mina fingrar. Uttyd denna min dröm."

Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!"

Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.

Likväl kom skattmästaren ännu en tredje gång, och sade:

"Jag drömde att maskar uppåto hela min högra hand. Uttyd denna min
dröm."

Då hånade Bar-Hedia honom, sägande: "Gå och se hur det står till i
konungens silkesförrådsrum, som anförtrotts i din vård, ty maskarna ha
vid detta lag helt och hållet förstört allt silket."... Och det, som
Bar-Hedia sagt, var sant.

Hvarpå konungen vredgades och befallde att skattmästaren skulle
halshuggas. Men denne protesterade, sägande: "Hvarför döda endast mig,
då juden, som till först varseblef maskarnas därvaro, ingenting nämnde
därom?"

Då hämtade de Bar-Hedia och förhörde honom. Men han hånade
skattmästaren, sägande: "Det var emedan du var alltför girig, för att
betala mig en sus, som konungens silke blef förstördt."

Hvarpå romarena, ursinniga af vrede, böjde topparna af två unga
cederträn mot hvarandra och bundo fast dem med ett rep. Och de fäste
Bar-Hedias högra ben vid den ena trädtoppen, och det vänstra benet
vid den andra och afhöggo därefter repet med ett svärd. Och de två
cedrarna, som plötsligt återtogo sin naturliga ställning, söndersleto
Bar-Hedias kropp i två lika delar, så att hans inälfvor runno ut och
till och med hans hufvud, klufvet i två hälfter, gaf hjärnan ifrån sig.

Ty den store Rabbas förbannelse låg öfver honom.



BEGABBARENA


... En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i
afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i
Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att
träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra
räknas bespottarena...

       *       *       *       *       *

Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud,
som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från
Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det
sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.

Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena,
emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar
endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att
de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört
vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att
de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla
orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför
han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där
lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder
till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder
då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i
sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men
inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt
Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige —
välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan,
så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten
Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött
en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något
i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens
och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda
ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att
lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid
åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade
an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting,
och försumma evigheten!"

Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt
förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra
blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst
— tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i
världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till
er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att
de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen
lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända
till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den
Babyloniska Talmud.

       *       *       *       *       *

Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi
Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens
land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa
angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt
som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias
renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som
fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade
honom.

Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade
vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem
ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty
dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna
och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig
Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde
vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och
hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp
till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på
en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de
afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade
land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött
där sedan Israels tider.

Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som
för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent
lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig
bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt
fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom
svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!"
Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det
orena liket, under det han skrattade i mjugg.

Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om
allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:

"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande,
utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han
uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef
rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den
elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och
näsborrar maskar utträngde.

Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett
öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets
öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som
inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket
lärd man.

"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias
skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."

Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i
tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande
rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds
vrede skall ryka!"...



ESTHERS VAL


En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga
Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren
vår Gud är En!...

       *       *       *       *       *

På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit,
som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom,
ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle
ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med
Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.

Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik
hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig
öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående
röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio
år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin
hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han
har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"... Men
det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes
skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett
straff för hennes fåfänga.

Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga
besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade
den helige mannen med orden, _Salem aleikum_! Rabbinen såg icke på
kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens
en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga
huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel.
Och Rabbinen märkte att hon grät.

Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son
dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade
åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år,
han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther
var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid
varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit
hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.

"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig,
och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp,
hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara
juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade
smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke
öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den
Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min
hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.

"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina
rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i
Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig
detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla
barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett
lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther
och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn
må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."

       *       *       *       *       *

Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande
skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig
öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel
deras öron... Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom,
tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna
helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han
blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel
att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty
folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du
varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning
till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud
och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro
närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar
till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven
att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva
intyget redo."

       *       *       *       *       *

Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno
sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis
med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner
flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro
ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i
allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i
kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke
beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke
behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på
huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig
medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld
eller juveler af omätligt värde."

       *       *       *       *       *

Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till
dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras
öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt,
och en djup sömn föll öfver dem alla.

Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt
min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven
honom dit, medan han sofver."

       *       *       *       *       *

Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande
rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och
de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som
stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans
egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände
att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens
sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"

Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst:
"Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det
jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till
min faders hus,... dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill
du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek
kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande
hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och
likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock
gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må
skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."...

Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen,
framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon
ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.

"_Schmah Israel_ — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin
evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom
guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som
förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka
öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som
byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti
Herrens hus."

Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar
vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet:
"Han skall höra den hjälplösas bön."



ETT HALACHA-SPÖRSMÅL


... Omtaladt i Baba-Mezia, eller "Den Mellersta Ingången" till den
Heliga Shas... Herren älskar högre de ingångsdörrar, som äro märkta med
Halacha, än han älskar synagogor och skolor.

       *       *       *       *       *

På den tiden pågick det en tvist mellan Mishna lärarena och Rabbi
Eliezer angående en viss bakugns lagenliga renhet, om hvilken det
står skrifvet i Baba-Mezia i den babyloniska Talmud. Ty medan alla de
andra ansågo att ugnen enligt Halacha borde förklaras oren, påstod
Rabbi Eliezer att den var ren; och han kullkastade alla deras argument
och bemötte alla deras invändningar, ehuru de icke ville erkänna sig
öfverbevisade. Slutligen uppmanade Rabbi Eliezer ett johannisskidträd
att bära vittnesbörd om hans tolkning af lagen. Och trädet lösgjorde
sig från marken, höjde sig i luften med mulldrypande rötter och rörde
sig fyra hundra yards framåt, samt planterade sig därpå, skälfvande,
åter ned i jorden.

Men Mishna lärarena, som voro vana vid underbara ting, blefvo föga
imponerade, och de sade endast: "Vi kunna väl icke fästa afseende
vid ett johannisskidträds vittnesbörd. Skulle ett johannisskidträd
undervisa oss om Halacha? Skulle ett johannisskidträd lära oss lagen?"

Då vände sig Rabbi Eliezer till bäcken, som därutanför oupphörligt
frammumlade samma sång, "Bär vittnesbörd för mig, o du rinnande
vatten". Och strömmen ändrade sitt lopp; dess vatten drog sig tillbaka
och flöt ånyo in i urkällan och lämnade de nakna kiselstenarna i
flodbrädden att torka i solskenet.

Men de vise männen vidhöllo fortfarande sin åsikt, sägande: "Skulle
en bäck pladdra för oss om lagen? Skulle vi hällre lyssna till ett
rinnande vattens röst, än till Den Helige — välsignad vare han — och
Hans tjänare, Moses?"

Då blickade Rabbi Eliezer upp mot murarna, som buro heliga inskrifter,
och utropade: "Så vittnen då äfven ni, I heliga murar, att jag
dömt riktigt." Och murarna darrade, böjde sig inåt och buktade sig
som spända segel, då vinden kastar om, samt hängde hotande öfver
Rabbinernas hufvuden. De skulle äfven nedstörtat, om icke Rabbi Josua
kväst dem, sägande: "Hvad angår det er, om Rabbinerna träta om Halacha?
Viljen I krossa oss? Hållen er i styr!" Då lydde murarna Rabbi Josua
och störtade ej ned, men de återtogo icke häller sin ursprungliga
plats, ty de lydde äfven Rabbi Eliezer, — hvarför de ännu i denna dag
stå fallfärdiga.

Då Rabbi Eliezer sålunda insåg att deras hjärtan voro hårdare mot
honom, än själfva husets stenar, utropade han: "_Må Bath Kol döma
mellan oss_." Hvarpå byggnaden skakade ända till grundmurarna, och en
Röst från himlen svarade, sägande: "Huru vågen I uppresa eder mot Rabbi
Eliezer, ty Halacha samstämmer i alla afseenden med hans utslag."

Men Rabbi Josua reste sig oförskräckt midt ibland dem, och sade:
"Enligt lag behöfva vi icke rätta oss ens efter en Röst från himlen. Ty
Du, O Gud, har längesen skrifvit i den lag Du gaf på Sinai bärg, att
'_Du skall rätta dig efter flertalet_'." Och de ville ej lyssna till
Rabbi Eliezer, utan bannlyste honom och läto med eld förstöra alla hans
lagtolkningar.

(Nu påstå några, att Rabbi Nathan haft en uppenbarelse af Profeten
Elia, som intygat, att Gud själf låtit bedraga sig i denna
angelägenhet, och erkänt att han misstagit sig, sägande: "Mina barn ha
öfvervunnit mig! Mina barn ha besegrat mig!" Men då vi äfven veta, att
tredjedelen af allt korn, af alla oliver och af allt hvete i världen
blef angripen af röta till straff för Rabbi Eliezers bannlysning, så
kunna vi väl förstå att han icke hade misstagit sig.)

Medan Rabbi Eliezer ännu var under förbannelsens ok, sjuknade han
häftigt, utan att Rabbinerna visste något därom. Men så stor var hans
lärdom, att Rabbi Akiba och alla hans lärjungar kommo till honom för
att erhålla undervisning... Då reste sig Rabbi Eliezer på armbågen och
frågade dem: "Hvarför kommen I hit?"

"Vi komma för att lära oss Halacha", svarade Akiba.

"Men hvarför han I ej kommit förr?"

Och de svarade: "Emedan vi ej hade tid därtill."

Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I
sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö
en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli
svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar
dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig
lagen."

Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver
bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar,
som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt
för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många
underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har
jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt
Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att
en hund släcker sin törst därur."

Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag
uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor.
Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det
ringaste frågat efter dem... Vi vandrade en gång tillsammans på en väg,
som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet
af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten
blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på
hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se!
alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."

Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ
hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade
för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de
värkligen kommit för sent för att lära lagen.

Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse... Ty efter det
Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det
sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi
Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han
sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så
mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi
försummade densamma."

Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn
obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme,
då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."

Medan de söndersargade hans kött med kammar af järn, uttalade Rabbi
Akiba dessa heliga ord, och uppgaf därefter andan. Och från himlen
trängde en mäktig Röst, som ropade: "Välsignad vare du, o Rabbi Akiba,
ty din själ och ordet lämnade samtidigt din kropp."



RABBI JOCHANAN BEN SACCAI


Det finns i Himmelen ett visst väsende, som bär bokstäfver på sin
panna. Och dessa bokstäfver, som lysa klarare än solen, bilda om dagen
ordet Sanning, och på grund häraf veta änglarna att det är dag. Men
då aftonen inbryter, förändra sig bokstäfverna själfmant och bilda nu
ordet Tro, hvaraf änglarna veta att natten är i antågande.

       *       *       *       *       *

Men Hillel den store, densamme som samlat Talmuds Sedarim, och som
äfven varit en lärare för den Jesus, som hedningarna dyrka, hade åttio
andra lärjungar, hvilka alla blefvo heliga män. Bland dem voro trettio
i sanning så heliga, att Guds härlighet hvilade öfver dem, som fordom
öfver Moses själf, så att det från deras ansikten utströmmade ljus, och
från deras tinningar utgingo strålar, som liknade solens.

Och om trettio andra påstås det att de voro lika heliga som Josua, Nuns
son, och värda att solen på deras befallning skulle stannat i sitt
lopp. Och de tjugo återstående, bland hvilka Rabbi Jonathan ben Uzziel
var den främste, och Rabbi Jochanan ben Saccai den ringaste, ansägos
endast vara af medelmåttigt värde. Likväl finnes det nutilldags icke en
enda, värd att likställas med dem, ty denne Rabbi Jochanan var heligare
än någon nulefvande man.

Så ringa han än var, var Rabbi Jochanan likväl omåttligt lärd och
kunnig i skrifterna, — i Mishna och Gemara och Midraschim, — i
Kabbalas, Gematrias, Notricons och Temurahs läror, — i legenderna och
de detaljerade föreskrifterna och hårklyfverierna, — i teorierna om
månen, i änglarnas språk, palmbladens hviskningar och demonernas tal.
Och om alla sjöar vore fyllda med bläck, och alla de vasstrån, som
gunga vid flodernas stränder vore pennor, och alla människor på jorden
vore skrifvare, så skulle de likväl aldrig kunnat skrifva ned allt det
Rabbi Jochanan ben Saccai lärt sig, eller ens så mycket som han lärde
andra under sin lifstid, hvilken varade ett hundrade och tjugu år. Och
likväl var han den obetydligaste af alla Hillels lärjungar.

De fyrtio tidigaste af sina lefnadsår ägnade han åt världsliga ting,
i synnerhet åt handel, ty han önskade förtjäna en tillräckligt stor
summa för att därefter kunna anslå de år, som ännu tillmätts honom,
för utöfvandet af goda gärningar. Och de följande fyrtio åren använde
han för forskningar och blef därunder så lärd, att han till och med
beskylldes för att vara en trollkarl, — i likhet med de rabbiner, som
genom att på växlande vis sammanställa bokstäfverna i det Outsägliga
Namnet skapade lefvande djur och frukter, — såsom till exempel Rab
Oshaja och Rab Chaneana, hvilka med hjälp af Jetzirah Boken skapade åt
sig en kalf, den där de sedan uppåto.

Och de sista tjugu åren af sitt heliga lif ägnade Rabbi Jochanan åt att
undervisa folket.

Enligt hvad det berättas i Baba Batra boken i Seder Naschim i den
babyloniska Talmud, uttolkade Rabbi Jochanan ben Saccai en dag Profeten
Esaias ord (Esaias 54: 12) — "Och dina fönster vill jag göra af
kristall och dina portar af rubiner och alla dina gränser af utkorade
stenar" — för en inbilsk och fåfäng lärjunge. Därvid sade han: "Den
Heligaste — välsignadt vare hans namn för all tid — skall utvälja
dyrbara stenar och pärlor, hvar och en mätande trettio kubiter i längd
och bredd, och skall skära och polera dem tills de mäta tjugu kubiter i
längd och tio i bredd, och med dem pryda Jerusalems stadsportar."

Men den inbilske och fåvitske lärjungen, en fräckhetens son, skrattade
högljudt och sade med hånfull röst: "Hvem har väl någonsin sett en
smaragd eller en diamant, en rubin eller en pärla, ens så stor som
det minsta lilla fågelägg? och så vill du inbilla oss att det finnes
juveler om trettio kubiter i genomsnitt." Men Rabbi Jochanan svarade
intet; och lärjungen aflägsnade sig hånskrattande.

Några dagar efter denna händelse begaf sig den eländige lärjungen på
en resa; ty han bedref handel och köpenskap, och var vida bekant i
många länder för sin skicklighet i byteshandel och sin förmåga att
uppleta dyrbara föremål. Medan han befann sig ombord på sitt skepp
och sjömännen sofvo, i väntan på att i gryningen få lyfta ankar,
medgafs det denna dåliga lärjunge att få varseblifva ett starkt
ljussken nere i vattnet. Och då han blickade ned i hafvets djup såg han
änglar, som buro jättestora diamanter och smaragder, och som öppnade
ofantliga snäckor för att ur dem uttaga väldiga pärlor. Och englarnas
ögon häftade vid honom, medan de arbetade därnere i det våldsamma
ljusskenet. Då öfverfölls han af en så fruktansvärd skräck, att knäna
veko sig under honom och hans tänder föllo ut; och underkastande sig
en makt, som mot hans vilja satte hans tunga i rörelse, ropade han
högljudt: "Hvar skola dessa väldiga diamanter och smaragder användas?
Hvad ämna ni företaga med dessa jättestora pärlor?" Och en röst ur
djupet svarade: "De äro afsedda för Jerusalems stadsportar."

Och efter att hafva återvändt från sin resa, hastade lärjungen till
det ställe, där Rabbi Jochanan ben Saccai höll på att undervisa, och
omtalade allt det han sett, samt bedyrade att han aldrig mer skulle
betvifla Rabbi Jochanans ord.

Men Rabbinen, som kunde se ned i hans hjärta, och kände dess svarta
ondska, svarade med dånande röst: "Raca, om du ej sett allt detta, så
skulle du allt ännu begabba de vises ord." Och med ett enda ögonkast
förintade han denne dålige lärjunge, såsom lågan förtär ett torkadt
blad, hvarpå det af honom återstod endast en rykande askhög — som om
han slagits af Herrans blixt.

Och folket förundrade sig storligen. Men Rabbi Jochanan ben Saccai gaf
icke akt på den rykande, hvita askan vid sin fot, utan fortsatte med
att för sina lärjungar tolka demonernas och palmträdens tungomål.



EN TRADITION OM TITUS


... Som förtäljes i Boken Gittin i den babyloniska Talmud... Inför
Titus liknade världen en människas ögonglob; oceanen motsvarade det
hvita, jorden det svarta, Jerusalem pupillen och bilden inne i pupillen
var Herrens Tempel.

       *       *       *       *       *

Med rätta har det blifvit sagdt i boken Chullin i den Heliga Chas, att
"sextio järngrufvors nålar äro sammanträngda i en myggas sting".

Ty i dessa dagar kom Titus — må hans öron bli förvandlade till hylsor,
uti hvilka man finge svänga Gehennas portars gångjärn - från Rom med
sina afgudadyrkare och belägrade den Heliga Staden, samt förstörde den
och bortförde dess jungfrur i fångenskap. Den, som innan denna dag
icke sett Jerusalem, han vet intet om Israels härlighet. Där fanns
tre hundra och nittiofyra synagogor, och trehundra och nittiofyra
rättssalar, och lika många läroanstalter för ungdomen... Då templets
dörrar öppnades, kunde man på sju sabbatsresors afstånd höra gnisslet
af deras gyllene gångjärn. Förlåten till det allra heligaste hade väfts
af åttiotvå myriader jungfrur; det behöfdes tre hundra präster för
att draga den åt sidan och tre hundra för att tvätta den, då den var
oren. Men Titus — må hans namn bli förbannadt för evigt — vecklade in
de heliga kärlen i förlåten, förde alltsammans till sitt s kepp och
seglade af till staden Rom...

Knappast hade han kommit utom synhåll från land, då en stark storm
uppstod, — djupen blottade sitt mörker och vågorna visade tänderna. En
förtviflans skräck öfverföll sjömännen och de utropade, "Det är Elohim".

Men Titus förhäfde sig hånfullt mot Himlen, mot åska och blixt, mot
stormens dån, och utropade: "Se, denne judarnes Gud har ingen makt,
förutom på hafvet; Pharao dränkte han, Sisera dränkte han likaledes
och nu söker han dränka mig och mina legioner. Om han verkligen är
så mäktig, och icke rädd för att kämpa mot mig på land, så må han då
hällre möta mig på fast mark och där visa om han är stark nog för att
öfvervinna mig." (I värkligheten hade Sisera icke drunknat; men Titus,
som var olärd och en afgudadyrkare, talade osanning.)

Då brast ett bländande hvitt ljussken fram ur de mörka molnen och en
röst som var djupare än åskans svarade honom: "O du eländige, son af
en eländig, och sonson till Esau, den eländige, jag skall låta dig
landstiga. Se! Ett djur, hvilket är litet och obetydligt i min värld,
väntar dig där; gå och kämpa emot det."

Och stormen upphörde.

Efter många dygns resa landade Titus och hans män på kusten af det
land, som kallas Italien, — den kust, som evigt darrade af mullret från
den mäktiga staden Rom, hvars röst hördes till världens fyra hörn,
och hvars dån döfvade Rabbi Jehoshua till och med på hundratjugu mils
afstånd. Ty i Rom fanns det trehundra sextiofem gator, och vid hvarje
gata trehundra sextiofem palats och upp till den pelarprydda portiken
vid hvarje palats ledde en marmortrappa med trehundra sextiofem steg.

Men knappt hade Titus satt foten på land, innan han anfölls af en
mygga. Och myggan flög upp i hans näsborre och in i hans onda hjärna
och begynte gnaga på den och torterade honom med outsägliga kval.
Och han fann ingen lindring för sina plågor, icke heller fanns det
någon läkare i Rom, som kunde befria honom från dem. Hvarpå myggan
kvarstannade i hans hjärna under sju år, och af aldrig stillade plågor
blef Titus ansikte förvridet som ansiktena hos de fördömda i helvetet.

Men efter det Titus förgäfves offrat åt alla romarnes afgudar, råkade
han en dag passera förbi en smedja, och hörde hur hammaren slog mot
städet. Ljudet verkade lika välgörande på honom, som Davids harpospel
på Saul, och han blef ögonblickligen befriad från sin vånda. Då
utropade han tyst för sig själf, "se, jag har funnit befrielse!" Och
efter att ha offrat åt Smedguden befallde han, att smeden skulle hämtas
till hans palats med sina hammare och sitt städ. Och han betalade
smeden fyra suosim om dagen — enligt israelitisk myntberäkning — för
att han skulle hamra för honom.

Men smeden kunde ej hamra utan uppehåll, och så snart han hvilade
sig, återvände plågorna och myggan gnagade då till och med ifrigare
än någonsin förr. Då sändes bud på flera andra smeder, och bland dem
befann sig äfven en judisk smed, som var slaf. Men Titus vägrade att
ersätta honom, ehuru han betalat hedningarna, ty han sade: "Det kan
vara tillräcklig betalning för dig att se din fiende lida."

Trettio dagar senare kunde intet hammarslag förmildra våndan, och då
visste Titus att han måste dö.

Han bad då sin familj att de efter hans död skulle bränna hans kropp,
samt hopsamla askan och utsända sju skepp för att utströ den på de
Sju Hafvens vågor, i annat fall fruktade han att Israels Gud skulle
återuppväcka honom på Domens Dag.

       *       *       *       *       *

(Men det står skrifvet i Midrasch Kohelet i den heliga Midraschim att
Hadrianus — må hans namn bli utplånadt — engång frågade Rabbi Josua
ben Chanania: "Af hvad skall kroppen återuppbyggas på den Yttersta
Dagen?" Och rabbinen svarade, "af Luz i ryggraden". Då Hadrianus
begärde bevis därpå, tog Rabbinen Luz, det lilla benet i ryggraden, och
sänkte det i vatten, och det upplöste sig ej. Han lade det i eld, och
det förtärdes ej. Han lade det mellan kvarnstenarna, och det blef ej
söndermaladt. Han hamrade det på ett stad, men hammaren bröts af och
städet splittrades sönder.)

(Därför förmår Titus önskan intet, och förvisso skall Herren för att
bestraffa honom på den yttersta dagen återuppbygga hans kropp ur Luz.)

       *       *       *       *       *

Men innan man brände Titus kropp, öppnade man hans skalle och blickade
in i hjärnan, för att leta efter myggan.

Den befanns då vara af en svalas storlek och vägde, enligt israelitisk
viktberäkning, två selas. Och man fann att dess klor voro af brons och
dess käkar af järn.



BIBLIOGRAFI


Allégories, récits, contes, etc. traduits de l’Arabe, du Persan,
de l’Hindustani, et du Turc. Par M. Garcin de Tassy. Paris, 1876.
(Innehåller "Bakawali".)

Amarou. Anthologie Érotique. Texte sanscrit, traduction, notes, etc.,
par A.L. Apudy (Chézy). Paris, 1831.

Avadânas, (les). Contes et Apologues Indiens. Traduits par M. Stanislas
Julien. Paris, 1875.

Contes égyptiens. Par G. Maspéro. Paris, 1882.

Dhammapada, (the). Translated from the Chinese by Rev. Samuel Beal,
B.A. Boston, 1878.

Gita-govinda (le), et Le ritou-sanhara. Traduits par Hippolyte Fauche.
Paris, 1850.

Gulistan (le), de Sadl. Traduit littéralement, par N. Semelet.
Paris, 1834.

Hindoo pantheon (the). By Major Edward Moor. London, 1861.

Hitopadésa (l’). Traduit par E. Lancereau. Paris, 1882.

Jacolliot. Voyage aux ruines de Golconde. Paris, 1878.

Jataka-tales. Traslated by T.V. Rhuys Davids. Vol. I. Boston, 1881.

Kalewala. Traduction de Léouzon Le Duc. Paris, 1845.

Mahabharata, onze épisodes du. Traduit par Foucaux. Paris, 1862.

Mantic uttaïr. Traduit du Persan par M. Garcin de Tassy. Paris, 1863.

Mythologie des esquimaux. Par l’Abbé Morillot. Paris, 1874.

Myths and songs of the south Pacific By Rev. W.W. Gill. London, 1877.

Pantchatantra; ou, les cinq livres. Traduit par E. Lancereau.
Paris, 1871.

Sacountala. Texte sanscrit, notes et traduction par Chézy.
Paris, 1830.

Stendhal (de). L’Amour.

Talmud. le talmud de Jerusalem. Traduit par Moïse Schwab. Vols. I—VI.
Paris, 1878-83.

Talmudic miscellany (a). By Rev. L.P. Hershon. Boston, 1882.

Vetalapanchavinsati (hindi version of the). Baitál Bachis; or, The
Twenty-five Tales of a Demon. Translated by W.B. Barker. London, 1855.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Natalika" ***


Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.