Title: I Utvecklingstid - En berättelse om flickor
Author: Topelius, Toini Mathilda, 1854-1910
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "I Utvecklingstid - En berättelse om flickor" ***


[Denna e-text finns i två versioner: Unicode (utf-8) och latin-1.
Använd den som fungerar bäst för din textläsare.

-- Om citationstecknen i e-texten har den gammalmodiga „låg-hög“ formen
(med nedsänkta sneda citationstecken före och upphöjda sneda efter) så
har du utf-8 versionen som överensstämmer med den tryckta boken. Om
apostrofer, citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas
korrekt så kontrollera att det program du använder för att läsa texten
har teckenupsättning eller teckenkodning („character set“ eller „file
encoding“) inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta
teckensnitt (font).

-- Om citationstecknen i e-texten har den raka "skrivmaskins"-formen
så har du latin-1 versionen.]


       *       *       *       *       *
           *       *       *       *


                       I

                 UTVECKLINGSTID.


            En Berättelse om Flickor

                       af

                      TEA.



  Helsingfors 1889.
  G. W. EDLUNDS FÖRLAG.
  Pris: 2 m. 25 p.



  HELSINGFORS,
  J. Simelii Arfvingars Boktryckeri-Aktiebolag,
  1889.



_Till mina flickor._


_Hvad tänker ungbjörken, när hon om våren känner verldens friska vindar
fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, när han känner det ena
efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för dagg och sol; hvad
tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget; hvad tänker
fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska unga vingar i sol och
fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vid ungdomens tröskel och
full af längtan sträcker famnen mot en okänd framtid?_

_Ja -- hvem kan veta allt detta?_

_I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar och
känslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellan
barndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jag
misslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungt
flickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jag
ville kalla barndomsengelns spår i hennes själ -- det kan aldrig tydas
och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, som utgör
sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål -- Gud._

_Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ej
förskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, men
ock som menniskor, skapade för en uppgift, -- först då får lifvet form
och innehåll._

_Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden så
skön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas -- och
arbeta med modiga hjertan, -- se der eder uppgift!_

_Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommer sig
deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i „Nya Trollsländan“
som en fortsättning på en derstädes införd berättelse om gossarnes
kamratlif. Men då hon växte för stor för den lilla Trollsländans vingar,
fick hon lof att söka sig ut i eget omslag._

_Helsingfors i November 1889._

  _Förf._

[Dekoration]



[Dekoration]


Nå, tänker Bella börja terminen med att komma för sent till skolan? --
brummade Lena och nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. --
Klockan är öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.

Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. Och
hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge under
jullofvet. -- Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i går lofvat
hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan hon gick i
skolan. Nu gälde det att vara flink.

-- Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från badet.

Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, så
hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång tid,
det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.

I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då
Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och
Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att
hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned
på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på
sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin frukost.

Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder
till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun.
Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade
af sig och sökte öfverrösta hvarandra.

-- God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hördes från
alla håll. -- -- Godt nytt år, Gerta! . . . Hur har du mått? Hvad har du
gjort under julen? . . Jag har varit rest till landet . . . Åh! . . Har
du fått många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga
munnar. Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem,
men det lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt
haglade från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken
och full af intressanta meddelanden.

Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling,
man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.

Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. -- Kom,
skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en hvit
Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en till
julklapp.

-- Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, -- ropade Lilli Enestam.
-- Den här urkeden fick jag. Är den ej förtjusande?

-- Hör du, Bella, -- skrek en tredje, -- fick du den der boken du
önskade?

-- Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen först i
går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.

-- Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? -- frågade Jenny Stenman, en
vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klädning. Hon
räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på hufvudet.

-- Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än detta.

-- Ja, jag var yngre då, -- sade Jenny och såg med välbehag på sina
vackra drag.

-- Bella, nu _måste_ du komma litet till oss, -- ropade ett par flickor
och trängde sig framom de andra. -- Vi ha ju knapt fått säga dig god
dag.

Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se vänlig
ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke förfördela
någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till för alla och
ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare än de andra.

Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken i
klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon
uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna
ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men
låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från
flickgrupperna.

-- Hvem är den der nya? -- hviskade Bella och såg bort till sista
bänken.

-- Hon skall heta Rappe, -- hviskade Siri Linder tillbaka. -- Från
landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig flicka som
bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det är hon.

Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde alls
icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya kamraten, som
hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.

Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes,
var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta
bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya
egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan
buttert på föreståndarinnans tilltal.

När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men det
lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt
tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo
henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.

-- Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, -- sade Lilli Enestam, när de
kommit ut på gatan.

-- Nå, jag vet ej just, -- sade Agnes Lund. -- Såg ni, hon var klädd i
gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas gå med.

-- Hon är kanske fattig, -- yttrade Bella urskuldande.

-- Och en sådan paletå hon hade! -- fortfor Agnes med energiskt
ogillande. -- Lång och slät som en säck, och med fickor stora som . . .
den här skolväskan. Hon går alltid med händerna i fickorna och har
påsvantar, som andra gatpojkar.

-- Men bra ser hon ut, -- envisades Lilli. -- Håret faller så vackert
öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har _jag_ sett sådana ögon
förr.

Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att hon
tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef mörkröd
af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit ouppmärksam.
Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna med
uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på
Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga
famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon
bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll
dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig
blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.

Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att
den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne.
Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till
henne.

-- Är denna din? -- frågade hon. -- Här står H. R. Hvad är ditt förnamn?

-- Hanna, -- svarade den tilltalade och gaf för första gången Bella en
vänlig blick.

-- Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, -- utbrast Bella glad. -- Det är
roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig hem?

-- Jag bor på Annegatan, -- sade Hanna utan att låtsa om den senare
frågan.

Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen mellan
dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna
steg utför trapporna.

-- Får jag följa dig? -- bad hon med något i stämman, som gjorde det
omöjligt för Hanna att neka. -- Jag bor alldeles nära Annegatan, så vi
ha ändå samma väg.

-- Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.

De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.

-- De skämma bort dig på klassen, ser jag.

Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.

-- Jag kände en flicka, -- fortfor Hanna, -- som var god som du, men som
tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så van att alltid få
sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, att hon aldrig var
nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för henne. Jag fruktar att
också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.

Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var
alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade oroligt,
-- tror du verkligt att jag håller på att bli bortskämd?

-- Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli
observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker,
det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.

-- Det är inte sant, att flickorna smickra mig, -- utbrast Bella med ett
bortskämdt barns otålighet. -- De hålla verkligt af mig. Men, för
resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig,
innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till.

Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt:

-- Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen
föreföll dig bäsk.

De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen tvang
Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde
verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas
uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade
ingen rätt att göra henne ledsen.

Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett
tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: -- förlåt mig!

Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i
Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu
var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.

Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon _var_ underlig,
olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och
hur hon talade, -- nästan som stort folk. Men hon borde icke antaga en
sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.

Om Bella tyckte om henne? _Nej._ Det vill säga . . . kanske ändå litet,
ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt och elakt hjerta.
Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att
beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men hvarifrån kom då
det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på hufvudet och
visste ej rätt hvad hon skulle tro.

[Dekoration]



[Dekoration]


Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var
ett godt hem i detta ords bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt
redbar karakter, en anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre
vinnande personlighet, som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för
de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor,
hvilka, utan att synas bråka det minsta, likväl vinna ett oinskränkt
inflytande öfver sin omgifning. Hon hade varit lärarinna innan hon blef
gift, hade haft många barn under sin ledning och lärt sig älska dem och
förstå deras olika naturer. När hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra
dessa efter de grundsatser hon valt sig för lifvet, icke planlöst och på
„må få“, som många mödrar tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan
hon stundom nekade sina barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon
visste af egen erfarenhet huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om
hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behöfva lägga
band på några önskningar.

Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse med
goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år och
stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella och
till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge
syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte sin
skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då ett
så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen
kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin
uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att
derigenom motverka följderna af separatundervisningen.

Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var glad,
utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade
kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde
alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla
menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för
henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta flickor“, hvilka
ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen
åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa
dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon
fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda
denna veka, outvecklade natur.

De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran
kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet
och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men
långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna
undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man
förstår med en ädel karakter.

När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin
nya bekantskap. -- Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och olik
oss andra. Jag undrar om _du_ ens skulle förstå dig på henne. Tänk, att
ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med hvarandra.

Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att den
nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon såg
hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville öfvertyga
sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att
bjuda Hanna Rappe till sig.

Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden
komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under
qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på
det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft
ovänligt: -- låt mig vara i fred.

Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En oförklarlig
sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna sågo med
afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför deras. Det
harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro
förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af karameller
och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, som mot alla,
men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa pladder och längtade
tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid väckande samtal.

Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i
början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på
klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: -- jag
vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hämndkänsla,
hvilken ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med
Hanna.

Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att den
aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, outvecklade
flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med pappersdockor och
dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i
stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som
väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare några riktiga
„pojkflickor“, hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg
och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der några allvarsamma,
tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde lifvet omkring dem och
sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. Bella stod så att säga
på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon var på en gång barnslig
och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. Derför passade hon så bra
med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.

Underligt nog slöt sig Hanna först till „småbarnen“, som de kallades,
och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras
pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med
dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta
midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig
tilltalad af småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt
dem.

Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och skridskobanan
på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande ungdom. Isen låg
blank som en stor karamell och snöfältet der bakom glittrade i
solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos stränderna af
Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt vintertöcken,
och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga stenhusen vid norra
kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, öppna scen.

Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken
sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade
stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så
seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills
snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en
mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur
dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt.
Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men det låg så många
frestelser i solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp den med
välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig fram.

Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade
skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten.
Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade
med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull
röst.

-- Och sedan, -- fortfor hon, -- dansade han med mig på hvarenda bal och
nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han mig och gaf mig i
förbifarten en artig helsning och en slängkyss.

-- Åh, fy då, en sådan näsvishet! -- afbröt Bella Palmfelt henne
förtrytsamt. -- Men kanske såg du miste!

-- Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så stilig,
att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. -- Jenny såg sig
skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.

Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. -- Åh, Jenny,
så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta mig.

Jenny knyckte på nacken. -- Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i
den saken som jag vill, -- sade hon snäft.

Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju
så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?

-- Jag tycker, -- inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, --
att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt
kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig
gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.

-- Nej, visst inte . . . det tycker också jag, -- hördes flera röster ur
skocken.

-- Jo, det _är_ dumt, derför att . . . derför . . .

Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det
inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt
skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en
sådan handling som en förolämpning.

I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe
kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till knäna
i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds
sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.

-- Det är dumt derför, att _sådant nedsätter en flickas värde_, -- sade
hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på Alma med ett uttryck af
allvar.

-- Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, --
utfor Jenny Stenman i häftig ton. -- Fröken Rappe är visst icke någon
fullkomlighet, när allt går omkring.

-- Visst icke, -- sade Hanna lugnt, -- men hon föraktar snobbar.

-- Nej se, du har skridskor med dig, -- utbrast Aina Berg, glad att
kunna gifva samtalet en annan vändning. -- Jag visste icke att du kunde
skrinna.

-- Det kan jag icke heller, -- sade Hanna, -- men jag tänker öfva mig.

-- Öfva dig? Här? -- Och flickorna sågo nästan förskräckta ut.

-- Huru så? Är det förbjudet?

-- Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. Här är så
mycket folk.

-- Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, --
skrattade Hanna och påsatte skridskorna.

Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa
sin oskicklighet. Jenny Stenman vände henne föraktligt ryggen. -- Hon
har inte mera folkvett än vår ko, -- sade hon.

Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen öfver Hannas uppförande. --
Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, -- sade hon
försigtigt.

-- Också du, min Brutus! -- log Hanna, som den friska blåsten och tanken
på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. -- Bevisa mig, att jag
gör något orätt, och jag slutar strax. Jag tycker tvärtom att ni borde
vara mig tacksamma för det extra nöje mina „borgare“ komma att bereda
eder.

Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman
skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin
lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade
under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så
behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha
sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade
de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga
skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket
eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon
njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.

Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första
ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden,
hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck,
obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes
ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon
ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.

En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, kom
och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann,
som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.

-- Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? --
sade han och räckte henne handen med en beskyddande min.

-- Nej tack, -- sade Hanna kort, -- jag reder mig utan stöd. -- Och så
vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand.

-- Välsigna, dessa kjolar! -- utbrast hon otåligt, då Bella om en stund
skrann fram till henne. -- Än sno de sig kring en, som refven kring ett
metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. Vänta, du skall få
se att jag engång gör mig af med dessa strutar och skaffar mig en drägt
efter min egen smak.

Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon undrade
om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya idéer,
men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och Bella
tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo tvungna
af den drägt hon bar.

-- Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor, -- utbrast
hon glad och pekade bortåt isen. -- Vill du icke låta honom leda dig,
han är stadig som en isbjörn.

-- Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, -- sade Hanna öfvermodigt i
detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade omkull.

-- Ser du, högmod går för fall? -- skrattade Bella. -- Kom hit, Bentu,
och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!

Hanna kastade en blick på „bror Bengts“ trygga figur med de enkla
kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom
förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än
ridderligt.

Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se de
båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i en
ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig fram
till bersån, der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.

Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled
den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena böjde
sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor,
hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.

Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den afspisade
studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det hon vände
blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra kosan mot
paviljongen.

Hon fnyste till. -- Den der Rappe är då den taktlösaste varelse jag
någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd henne
sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de föraktade
„snobbarne“.

-- Men, kära, men det är ju Bengt! -- utbrast Bella storskrattande.
Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll henne
utomordentligt komisk.

Jenny såg flat ut, men fortfor: -- än sen! Hon hade ändå icke rätt att
mankera den ena för att hålla till godo med en annan. -- Det är emot all
god ton.

Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny
resonnerade dumt.

-- Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en tjenst, --
sade hon. -- Hvarför skulle hon vara tvungen att mottaga en handräckning
af en, som hon ej tycker om?

-- Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra baler och
tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa sin sympati
och antipati?

-- Men så _borde_ det vara, -- vidhöll Bella med oväntad bestämdhet. --
Det är fegt att visa ett tillmötesgående, der man har orsak att vilja
draga sig tillbaka.

-- Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, -- sade Jenny spetsigt. -- Vi
veta nog, att du har dina skrupler från henne.

Bella rodnade af förtrytelse. -- Det är ej sant, du är stygg, Jenny. Jag
har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.

-- Jag tycker som Bella, -- inföll Aina Berg saktmodigt.

-- Och jag som Jenny, -- sade Alma Brennlund. -- Det vore ju förfärligt
sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges.

-- Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. -- Bellas
röst darrade litet.

-- Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt
henne.

Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys
kinder.

-- Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid
finge lägga sina tycken i öppen dag.

-- Det blefve åtminstone ärligare, -- sade Bella, som hade en obestämd
känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma
sällskapslifvet.

-- Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, -- sade Jenny
i stött ton. -- Bella tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör
till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att du derigenom kommer
att förbättra verlden och menniskorna . . . hvarken du eller Hanna
Rappe.

De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt
derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej
spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen,
sägande: -- förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!

Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra.

Bella upphann henne. -- Var ej ledsen, Jenny, -- bad hon vänligt, -- jag
har ej velat såra dig. Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har
ej tillräckligt tänkt öfver dessa saker ännu.

Jenny såg fortfarande stött ut. -- Jag förstår ej, hur du kan vara så
barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det är ju
att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig mot en
flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne för
ondt?

-- Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju alla vara
mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han ej får
gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor måste ha
aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att taga sig
friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka hvar och en
anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.

Jenny suckade. -- Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att det
ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du
skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt
för mig att krossa så många hjertan.

-- Men àpropos, har du läst en bok som heter „Betsy eller ett brustet
hjerta“? Inte. Den måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till
dig och du skall få se att du tycker om den.

-- Jag tror ej det, -- sade Bella, -- men jag skall fråga mamma om jag
får läsa den.

-- Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke något
emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å rad
låg och läste den till klockan 3 på morgonen.

-- Adjö, Jenny, nu måste jag gå.

-- Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der tråkigt
helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.

Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande
utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända
papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade
hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska
vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här
och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga
att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i jorden.

[Dekoration]



[Dekoration]


Småsyskonen skulle ha knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en
ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?

Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: -- mamma
helsade och bad att du skulle komma. -- Och när Hanna såg huru mycket
hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang
hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som voro i färd
med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till knäckelden.
Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare, dit de släpat
pallar och leksaker af alla slag.

När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var
brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på
gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin „Polle“, spärrade ut benen
och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att
han stod som en cirkusryttare på ryggen af sin Ajax och knapt blinkade
när det bar af som värst. Men en gång gick hans högmod för fall. Han
hamnade i snödrifvan, medan Ajax fortsatte färden på egen hand och slog
nosen mot kökstrappan.

Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke. Hennes
långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och Bella
var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon
beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och
Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att
sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och
frågade: -- Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?

-- Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, -- svarade Hanna muntert.

-- Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag är
gosse.

-- Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen dräng,
och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den i
potatistäppan.

-- Åhå! -- utbrusto barnen. -- Men hvem körde?

-- Det behöfdes ingen kusk, när hästen var så klok. Han visste precis
hvad han skulle göra, och när fåran var plöjd, tog han potäterna och
radade dem i fåran.

-- Men med hvad tog han dem? I mun?

-- Med framfötterna, -- log Hanna.

-- Han kunde väl icke taga mer än en i sender, -- funderade Lulle.

-- Åhjo, han hade en korg . . .

-- En noskorg, som Pontus på Fågelvik, -- och begge barnen skrattade
hjertligt åt Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi hade Hanna
verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste öfver henne
frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt besvarade. Hon
tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och andra slags
djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i
snökammaren.

-- Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta
stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.

-- Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?

-- Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom ris för
att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser någon
springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.

När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen
sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt
gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll
sällskapet med historier.

-- En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån. Vår båt
var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma hade
brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid
källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade
det i ån -- ingen såg mig, -- tog en snöspade ur källaren till åre och
gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte: våga
vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det stället,
och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på stranden
och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag hem på
samma sätt. Jag vände tråget upp och ned -- det var det beqvämaste
sättet att få det uröst -- och klef åter i. Men nu höll det på att gå på
tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och vältrade hufvudstupa
ur karet, som blef liggande på sidan likt en kantrad båt. Jag fick tag i
spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty
kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men
ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska
hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid
stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget
hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast
lägre ned.

Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång
stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande
historien.

-- Blef du icke sjuk efter den betan?

-- Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen undanstökad. Men
. . . här osar stekt läder . . . det må aldrig vara du, Bengt?

Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha
varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve!
Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på
smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.

-- Vidbränd.

-- Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och
Hanna låtsade gråta högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i
glasbitarne. De voro inte att förakta, och så höllo de till godo med
hela varulagret.

-- Nu gå vi in, -- sade Bella, som kom ihåg, att det var Helmis sängtid.
Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade för svåra
lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket kastade sitt
vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.

Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta
hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan
stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en
ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från
barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom
matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle
och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en
stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga
ett parti tillsammans med sin far.

Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför sig
en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig ett
hem och sådant hade hon önskat sig det. Hennes eget hem var så fattigt
på glädje och trefnad, på kärlek och fred. Kontrasten grep henne. En
underlig beklämning jagade den glada sinnesstämningen på flykten; hon
kände sig ovärdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade
icke här, hon med sitt hårda sinne och sitt skygga väsen. Och ju längre
hon kände sig omgifven af denna värmande stämning, dess mer hårdnade hon
till och blef allt tystare och tvärare ju längre qvällen led.

När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon Hanna
sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok i
knäet.

-- Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, -- log hon. --
Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och sätt dig här i
soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra? „Unga qvinnor“,
„En krona bland flickor“, „Milly Jocelyn“, eller hvad?

-- Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, -- sade Hanna trumpet och
utan att flytta ur sin knut.

-- Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har alla Jules
Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia,
säg!

Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog
derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt
vinnande sätt sade: -- nå, då kommer jag hit och pratar med dig. Vill du
icke ha mig, så säg bara uppriktigt.

Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes hand
och frågade: -- hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig ondt?

Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna ögon.

-- Jag passar icke här i ditt hem, -- sade hon sakta. -- Hvad skall
ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har ej rätt att komma
och afundas er lycka.

Bella grep på nytt hennes hand. -- Vill du icke berätta mig litet om
ditt hem, -- om du anser mig värd ditt förtroende, -- tillade hon, när
hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas ansigte.

-- Flickor kunna icke bevara förtroenden, -- utbrast Hanna hårdt. Men då
Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog hon ångerfullt
hennes hand och drog henne till sig.

-- Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra flickor, jag
tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt hem, så skall
jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad
historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.

Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna
under det denna berättade:

-- Du vet att min mor lefver der borta i . . . järvi. Hon är ensam, sjuk
och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar. Vi ha två små rum i
landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt domaren i trakten. Hvad
hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår till hyra för de två
rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt för mig att vistas
här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till mamma lånade mig
medel till min skolgång.

-- Och din far, är han död? -- frågade Bella sakta.

-- Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett
honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess har
bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer en
liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men mamma
för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.

-- Du skall veta att hon är mycket stolt, min mor, -- fortfor Hanna, då
hon såg Bellas förvånade blick. -- Hvarför skulle hon hålla till godo
hans penningar, när hon mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än
jag mottager en penni från honom . . .

-- Men, Hanna . . . din egen far! -- Bella tyckte ej om den nästan
hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.

-- Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, --
fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. -- Denna flicka var rik och
mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt
i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty
denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade
steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon kunde icke handla
annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och kort tid derefter
miste hon också honom. Jag var då blott en månad gammal. Min mor
flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi allt ännu lefva och
blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju längre vi bodde der.
Menniskorna der på trakten betraktade oss med misstro och det var med
knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat.

-- Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en gång så
blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan att
älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad källa
. . . Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill säga . . .

Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan stränga
anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad fläkt
af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras
tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda,
hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.

-- Hvar har du gått i skola? -- frågade hon med ett försök att litet
skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.

-- Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag var 14 år,
sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården. Nu gäller
det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma och
afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det
tyngsta arbete är som en lek för mig.

-- Hvad tänker du bli? -- Bellas ögon glittrade af intresse.

-- Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke. Det som
mest af allt intresserar mig är likväl den „torra“ juridiken. Tänk, att
kunna skipa rättvisa i verlden, att dömma och straffa . . .

-- Säg icke så, -- afbröt Bella förskräckt, -- att godtgöra och försona
måste vara mycket lyckligare.

-- Kanske, -- sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i
stämman.

-- Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli
hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka
plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. -- Men nu hör jag dem
slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna,
mamma väntar.

När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att hon
ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen,
värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet, sådan hon
aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon kallade
svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.

-- Det är ömkligt, -- tänkte hon, -- att blifva sentimental af en smula
vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot, så är det bättre att jag
flyr alltsammans. Ty jag vill ej, _vill ej_ hafva någon att tacka för
något. Jag _vill_ icke ha någon vän, som binder mig mer än andra, ty
vänskapen är en snara, som gör en ofri. Bättre att aldrig ha egt en vän,
än att ha egt en och svikits! Så säger mamma, och jag tror hon har rätt.
Bella är en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet för henne och
vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behålla mig,
lilla vänliga varelse, som lifvet skämt bort. . . . Jag vill vara nog
för mig sjelf och _fri_ så länge jag lefver.

Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon ville
bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde genom
allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon
kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt
sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva
namn. I nattens stillhet blef detta något henne slutligen öfvermäktigt
och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att funnits till.
De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen småningom
stängde deras källa.

[Dekoration]



[Dekoration]


I skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de
sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första besöket i Bellas
hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt för Bella att få
ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, utan att Bella kunde
förstå orsaken.

-- Låt den tvärviggen vara, -- sade kamraterna, när de märkte huru
bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. -- Du ser ju, att hon
föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt sällskap.

Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en oförklarlig
sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en längtan att
hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att finna en nyckel
till denna hårdt reglade dörr.

Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl
kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och
klara vinner inflytande öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste
det icke sjelf, och flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om
någon sagt dem att de läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till
henne, när någon svårlöst fråga var å bane, och hon var klassens ombud
hvarje gång det gälde en beskickning till någon af lärarne. Hon glömde
ibland sin slutenhet för att tala med dem och de funno med förvåning
huru litet de tänkt öfver de naturligaste saker. Men deremellan var hon
ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse
med en kärfhet, som ofta sårade de mera vekhjertade kamraterna.

En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från
skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så
godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.

Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af att
se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade förfrusit
sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu sin enda
ylleduk kring barnets hufvud.

-- Hvad gör du här, Hanna? -- frågade Bella gladt, och en ström af värme
skjöt igenom henne oaktadt kölden.

Hanna rodnade. -- Den stackarn stod här och snyftade så bittert och hans
små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, -- sade hon med myndig ton, --
gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång gnida dina öron med
snö.

Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. -- Jag hittar inga hem! --
snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta sig ned,
smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.

-- Kom hem med mig, -- föreslog Bella. -- vi ska’ sköta om dig och ta
reda på hvar du bor. Hanna, kom med!

Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst
utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda
honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon
trodde det vara för gossens skull.

Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg
dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid
honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att
flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få. De
hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som om
händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till
hvarandra.

Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom
tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter
honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda
på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen
hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas
vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de
slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.

Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling
bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder
en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i
hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och
vänskapsbevis. Man täflade om att vara påpasslig i tamburen, när han
eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i hemlighet minnen af
hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro mest populära fingo
sina öfverplagg så godt som förstörda af denna barnsliga, välmenta
tanklöshet.

På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång framstält
det löjliga deri. -- Visa hellre er aktning för dem genom uppmärksamhet
för deras ämne, -- sade hon, och flickorna blygdes. Det var numera
endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar,
gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde
klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett
aktningsfullt och hyggligt sätt.

Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de ifrigaste.
De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att fira hennes
födelsedag, som inom kort inträffade.

-- Hon är så söt, -- utbrast Bella, -- jag önskade jag kunde gifva henne
solen och månen och alla stjernorna med.

-- Ja, -- instämde Aina, -- hennes make fins ej. Jag ämnar bli
gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.

-- Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? -- Och Bella
sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.

-- En ros, -- föreslog Aina, -- och skrifva på: en ros åt en ros.

-- Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.

-- Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara _något af oss sjelfva_. Kan
du skrifva vers?

-- Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?

-- Åhnej! -- sade Aina blygsamt. -- Men du har ju en bror. Pojkar bruka
alltid kunna skrifva vers.

-- Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss sjelfva.

-- Det är sant. Ack, hvad ska’ vi hitta på? Om vi skulle gifva henne
våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några ord.
Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt Verna
Sommar på hennes födelsedag?

Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som var
omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på
näsan och funderade:

-- Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att . . .

-- Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra hemligheter.

-- Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken nattmössa.
Edra porträtter! . . . I kroppsstorlek, förstås?

-- Du är odräglig! -- skrattade Bella.

-- Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det är väl ej
någon som tagit patent på dem.

-- Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. -- Aina var litet
stött. -- Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva henne mina ögon, om
hon ville kyssa mig helst en enda gång.

-- Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå till henne
och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en pepparkaka.

-- Hvad du pratar!

-- Men vänta, der kommer hon.

En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade henne i
armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna tumlat
bort i en vrå.

-- Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De ville så
gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.

Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande
tecken, som hon lugnt satte sig öfver.

-- De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men jag har
affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.

Verna Sommar skrattade, men var röd af förlägenhet, likaså flickorna.
Hon tyckte om dem för deras hurtighet i gymnastiken och hade nog märkt
deras blyga beundran. I det hon slätade deras hår kyste hon dem lätt på
pannan och sade: -- jag tycker så mycket om en fri och öppen panna.

Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög blygt
sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme, som kom
dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan uppfyld.

Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock
nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna
bort med en af sina historier.

-- Och nu äro vi goda kamrater! -- sade Verna Sommar slutligen och
klappade de två på axeln. -- Lefve skolan! Lefve gymnastiken!

-- Hurrah! -- skreko Bella och Aina ur djupet af sina hjertan och
störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den sista
stundens lycka.

Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft medvetet
koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt ogillande
af kamraterna, att de togo sig till vara.

Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade klassen. Historielexan hade
varit ovanligt lång och svår, och bland dem, som under qvarten före
timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny Stenman och Agnes Lund.
-- Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, bara för de dumma årtalen, --
knotade Jenny. -- Nog är det också bra mycket begärdt, att vi, som ha så
mycket annat dessutom, skola få 18 sidor på en gång till lexa. Jag
begriper ej, hvad Almen tänkte på.

-- Jag har en förskräcklig hufvudvärk, -- suckade Agnes. -- Aldrig i
lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.

Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd
upp och sade: -- lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför
magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.

Magister Alm såg öfverraskad ut. -- Jaså, var den verkligen så svår? Är
hela klassen missnöjd med senaste lexan?

-- Ja, -- hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny Stenman och sade
med en liten inställsam blick på magistern: -- Inte anser _jag_ att
lexan varit för svår, det är väl vi, som varit håglösa, tänker jag.
Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång lexa.

-- Nog ha vi ofta haft svårare lexor, -- sekunderade Agnes Lund och
rigtade sina vackra ögon med väl spelad förtrytelse mot klassen.

Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men förhöret
begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än Hanna, men
vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund, ansågo de sig
böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade och kringgick
frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade sig behändigt
undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern rättade henne; man
fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De öfriga kunde illa,
tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek
för henne.

Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade
sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras hederskänsla
uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.

-- Hur _kunde_ ni stå der och ljuga så långa ni voro? -- utbrast Bertha
Eriksson. -- Bevars, så söta ni gjorde er, och så kunde ni ändå
ingenting, inte så här mycket ens. -- Och hon knäpte med fingrarne. --
Jag föraktar er, ja, det gör jag!

-- Det bryr jag mig sju om, -- sade Jenny ond. -- För resten skall jag
säga dig att jag kunde. Var god och håll inne med dina smädelser, annars
. . .

-- Annars! -- gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda sig till
strid. -- Vill du boxas, så kom bara hit.

-- Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der, Jenny, --
sade Bella med öppen förtrytelse. -- Du hade ju kort förut varit den
värsta att gräla öfver lexan.

-- Ni äro sådana fega harar, -- skrek Bertha och gick sin väg i
vredesmod.

Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge
kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep
henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors
vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet,
flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju
oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne,
så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet,
allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver
att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess
bevekelsegrund, men teg, emedan hon visste, att hennes åsigter voro
nogsamt kända.

När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.

-- Ogillar också du oss, Hanna? -- frågade hon, och rösten var ej fullt
säker.

-- Ja, -- sade Hanna fast, -- ni handlade uselt.

-- Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att det skulle
upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle tro, att
klassen var håglös . . .

-- _Det är ej sant_, -- sade Hanna och såg på Agnes med dessa omutliga
ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste retirera. -- Det är ej
sant, ty du vet mycket väl, att du endast åsyftade, att sjelf framstå i
ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att så var.

Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig gråt.
Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg derunder en
önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.

-- Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, -- jag bjuder icke till
att vara det. Men kanske . . . om du hjelper mig . . .

Hanna räckte henne ett glas vatten: -- Drick nu, -- sade hon vänligt, --
vi skola någongång talas vid om detta. Nu måste jag gå.

-- Och du hatar mig icke, -- sade Agnes och famlade efter hennes hand,
-- du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min hand?

-- Nej, men jag _hatar_ osanning, -- sade Hanna och kramade Agnes hand,
hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på hemvägen.

[Dekoration]



[Dekoration]


En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och
Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna,
som hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som
alltid hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och
tiggde, att Hanna skulle komma med.

-- För min skull, Hanna, -- bad hon så bevekande, att en sten kunnat
röras. -- Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke kommer med.

Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som alltid
var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att antaga
inbjudningen.

-- Men, -- sade hon till Bella, som skuttade omkring af idel glädje likt
en vild fåle, -- jag har blott min svarta ylleklädning och kommer att
sitta tyst och butter, som en Egyptens mumie. Du kommer att få skämmas
för mig skall du få se.

-- Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du skall få
vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som studerar
dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.

Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny
rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i
ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så
fin som hon.

I tamburen hviskade Bella till Hanna: -- nu skall du draga handskarne på
dig.

-- Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag här. Det är
ju en löjlighet att pelsa på händerna och kläda af halsen, -- hvarför
göra de så?

-- Derför, att det brukas så, -- sade Bella. -- Men du får väl gå an
utan handskar, jag mins ej jag hört, att mumierna haft sådana.

De trädde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring väggarne, ljus i
kronorna, lampor, speglar, vackra växter, -- allt var så strålande, att
Hanna bländades.

Lilli och hennes mor välkomnade de inträdande. Lilli kastade en hastig,
skrämd blick på Hannas svarta klädning och bara händer, men hade nog
sjelfbeherskning att ingenting låtsa märka. De voro sidokamrater i
skolan, och Lilli, liksom de andra kamraterna, kände sig dragen till
Hanna och sökte gerna hennes sällskap.

När Hanna såg sig omkring, mötte hon många bekanta ansigten. Der voro
Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Också bland
gossarne voro många bekanta, som hon råkat hos Bengt.

Men hvad alla sågo besynnerliga och högtidliga ut! Flickorna voro
utstyrda i ljusa, sidengarnerade ylleklädningar, med skärp, blommor och
hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det märkte hon nu med
förvåning och glädje. Tillika såg hon, att man med en viss häpnad
betraktade hennes svarta klädning. Men som hon aldrig brytt sig om huru
hon var klädd, blott hon var ordentlig, så bekom det henne heller
icke nu.

Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vrå, der några af
kamraterna stodo. Hanna helsade vänligt, men fick temligen ogillande
nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat
sitt hår eller klädt sig i handskar.

Samtalet gick trögt och fördes med halfhög röst; man hade plötsligt
blifvit så främmande för hvarandra, tyckte Hanna. Flickorna drogo i sina
handskar för att få dem längre och kastade förstulna blickar bort åt
motsatta hörnet, der gossarne stodo som en skock svarta får och sågo
dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke komma fram och tala med
flickorna?

I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga gester
och uttrycksfulla miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort för att
helsa på dem. De sågo ej att hon närmade sig och hon råkade höra slutet
af en högtidlig hviskning: -- . . . och under brefvet stod: _i lif och
död din Herman_ . . . Samtalet tystnade tvärt, när de fingo se Hanna.

-- Stör jag er? -- frågade hon och undertryckte med möda en grimas öfver
hvad hon hört.

-- Nej, visst inte, -- svaret kom något tillkrystadt, -- vi talade om
våra examensklädningar.

-- Jag rår ej för att jag hörde ni talade om annat, -- sade Hanna på
sitt rättframma sätt. Hon satte sig ett ögonblick hos dem och sökte
inleda ett samtal, men då hon såg att flickorna kände sig besvärade,
steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.

-- Men säg mig, är icke detta fasligt stelt? -- sade hon och slog sig
ned framför dem på en pall som stått under soffan.

-- För all del, söta Hanna, -- utbrast Siri förfärad och gjorde plats åt
henne i soffan. -- Inte passar det att här vara som hemma hos sig.

-- Inte det? Hvad ligger det för en skam i att sitta på en pall,
i stället för i en soffa? Kan någon säga det?

-- Det brukas inte på en bal, -- inföll Selma.

-- Sak samma hvad som _brukas_, om det inte är orätt, -- vidhöll Hanna,
som var på sitt istadiga humör och sinnad att draga i härnad mot all
verldens småaktighet.

-- Ser du, det är en oartighet mot värdinnan. När du engång infunnit dig
här, måste du rätta dig efter husets sed. -- Bella såg så bestämd ut,
att Hanna brast i skratt.

-- Du är så högtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag förstår i alla
fall _ditt_ skäl och skall förhålla mig hyggligt, -- om jag kan. Men är
icke allt detta förfärligt tråkigt? -- tillade hon i lägre ton.

-- Hvilket? -- Flickorna sågo frågande ut.

-- Åh, allt detta i qväll. Att komma hit inklämd i trånga obeqväma
kläder och tala eller röra sig precis som om man hade glasbitar i
kroppen. Att stå och se på hvarandras klädningar, dricka thé med
handskar på och vänta att bli uppbjuden, i stället för att få svänga om
när man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni för ett sådant nöje.

-- Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, -- inföll Alma Brennlund,
som sällat sig till dem.

-- Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att dansa,
skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja, det
skulle jag.

-- Åhnej, det skulle du ej våga, -- sade Alma oförsigtigt.

-- Våga? Vill du se att jag vågar.

Alma betraktade henne medlidsamt. -- Hvad du alltid är öfverdrifven,
kära Hanna. Du förtager dig sjelf allt nöje genom att alltid kritisera
och finna fel på allt. Inte kan verlden ändå någonsin gå i de spår _du_
vill.

-- Det är illa för verlden, det! -- sade Hanna kärft.

Bland gossarne i andra ändan af salen såg hon ett par, som hon var
bekant med från Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och då hon ej
fick något svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de många
ogillande blickar som följde henne.

-- Tänk, att _täckas_ exponera sig så der, till då man är klädd som en
la’gårdspiga! -- hviskade en af flickorna till sin granne.

Bella hörde hviskningen. -- Hvad är det för ondt i att gå och tala med
gossar, som hon ser nästan alla dagar? -- frågade hon.

-- Hon borde nu ändå förstå, att sådant ej går an på en bal, -- svarade
den tilltalade snäft. -- Men man kan ju vänta hvad som helst af en som
kommer på en bal i svart ylle och utan handskar.

-- Hanna eger ingen bättre klädning, och det var jag som öfvertalade
henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss för vår egen
skull och inte för våra klädningars.

Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde henne
ondt, emedan hon på sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt sig för
dem.

-- Må vara, -- fortfor den andra, -- men i hennes ställe skulle jag
smugit mig i en knut och hållits der, i stället för att väcka
uppmärksamhet genom ett så . . . så . . . fritt uppträdande.

Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till
gossarne.

-- Konstiga pojkar! -- utbrast hon smått förargad. -- Jag fick ej ett
ordentligt ord af dem. Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka,
Petter kom ej ihåg hur långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade
mig fröken, som om vi ej duat hvarann i snart två månader.

Bella omtalade de anmärkningar hon hört och blef lugnad, när hon såg
Hanna skratta.

-- Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle få skämmas för mig, Bella
fattig. Men jag _förstår_ mig ej på detta. Folk kommer hit för att få
roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i en knut, plocka om sina
kläder och låtsa ej känna sina kamrater. Kalla de detta att ha roligt?
Nå, gerna för mig, men jag känner mig af pur motsägelseanda hågad att
_inte_ spela mumie i qväll.

-- Ser du, medan man dricker thé, är det alltid litet stelt. Nog blir
det bättre, när man börjar dansa.

I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och
flicklägren. Lilli blef först uppbjuden och snart sväfvade par efter par
utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med undran. Hon kunde ej finna
något nöjsamt i att tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande
menniskor. Nog förstod hon, att var man _riktigt glad_, så var dansen
ett nöje, den var icke något ondt i och för sig sjelf. Men såsom det här
gick till! Här såg det ut, som om man dansade för att uppfylla en tung
pligt. Intet skämt och skratt, inga glada miner, blott ett djupt allvar
å ena sidan och en stel värdighet å den andra. Kunde de ej taga i ring,
så finge alla vara med, i stället för att nu blott de vackraste och
elegantaste blefvo uppbjudna.

-- Puh! jag qväfs! -- tänkte hon för sig sjelf och hörde i detsamma
Bengts röst bakom sig:

-- Får jag ej bjuda upp Hanna?

-- Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, möjligen nigarmaja.

Bengt skrattade. -- Tycker du dansen nedsätter ditt menniskovärde?

-- Mer eller mindre i en sådan marionett-teater. Men ute på gröna ängar,
der svänger jag om af hjertans lust.

Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella
hviskade förebrående till Hanna:

-- Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning en marionett-teater,
hon hörde det och är nu så ledsen.

-- Hvad är det då annat? -- utbrast Hanna häftigt. -- Idel förställning,
koketteri, fåfänga, afundsjuka, låtsighet . . .

-- Men du hade icke rätt att såra Lilli, som så vänligt bjudit dig till
sig och trott sig skaffa dig ett nöje.

Bella såg mycket förebrående ut, och Hanna hade god lust att gäckas en
smul och vara trotsig. Men hon kände med sig, att hon handlat fult och
otacksamt, och att Bella hade rätt. Efter en stunds tvekan skyndade hon
in i flickornas rum, drog Lilli afsides, såg henne afbedjande in i de
tårfylda ögonen och sade: -- du hade kunnat slå mig, Lilli, så elak var
jag. Jag förtjenar inte, att du bjuder mig en annan gång, nej, det gör
jag inte. Men om du nu är ädelmodig och förlåter mig, så vill jag hellre
bita af mig tungan, än såra dig en gång till.

Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i
Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne
på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra
flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.

Dansen fortgick med små pauser till inemot klockan 1. Hanna, som icke
mera fann något nöje i att åse densamma, tog en bok och satte sig ensam
i Lillis rum, som var afdeladt med en skärm. Hon försökte läsa, men
kunde icke hålla tankarne tillsammans. Hon måste oupphörligt tänka på
det innehållslösa i dessa slags nöjen, och ju längre hon tänkte derpå,
desto större lust fick hon att fly undan, rusa bort, ut i skogen, eller
till sin ensliga lilla kammare eller hvart som helst, ty detta underligt
flärdfulla lif hade i hennes tycke någonting smittande med sig.

Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara
såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana
de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem
och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? --
tänkte hon. -- Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket mindre
fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad jag
begär af det, och alla dessa andra -- hur lyckliga och nöjda äro de
icke!

Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra sidan
skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom skärmen,
utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.

-- Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! -- sade den ena.

-- Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar bättre
till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är
förtjusande. Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda
vänner i qväll?

-- Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och att hon
säger allt åt henne.

-- Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez’ bästa vän.

-- Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma sagt om
henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.

-- Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard P. berättade mig i
förtroende, att . . .

-- Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått min väg
-- hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne passera,
innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.

Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit
vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid en
blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett steg.

-- Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? -- frågade hon vänligt.

-- Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd med att
ha roligt på danser.

-- Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så får du
dansa nästa fransäs med honom?

-- Nej, nej, för all del! -- Elin såg blyg och förskräckt ut. -- Om han
velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej farligt med mig,
qvällen är ju snart slut.

Hennes röst skälfde litet och hon vågade icke se upp på Bella för att ej
förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något,
utan tog vänligt hennes arm, sägande: -- kom, så söka vi upp Hanna
Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert
tillsammans.

De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och medan
dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i
Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli
kom och bad dem in till supén.

Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta stilla
och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte också
Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig. Bertha
och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna sutto
här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle betjena
dem.

-- När Bella skulle gå, kom Jenny efter henne i tamburen med ett paket i
handen.

-- Förlåt, kära, söta Bella, att jag ej kommit mig att skicka dig den
der boken. Kanske kan du taga den nu?

-- Ack, jag har ej frågat mamma om den ännu, -- sade Bella. Hon hade
glömt hela saken.

-- Det behöfs ej heller, -- sade Jenny öfvertygande, -- jag har lånat
den åt flera flickor, yngre än du, och de ha alla tyckt om den.

Bella tog motvilligt boken och gick, följd af Bengt och Hanna.

När hon kommit hem och begynte kläda af sig, kom hon ihåg boken. -- Nog
måste jag ändå titta litet i den, -- tänkte hon, stälde ljuset vid
sängen, kröp upp i den och begynte läsa: „Betsy eller ett brustet
hjerta“.

Gång efter annan kom hon ihåg sin mors förbud att läsa något utan hennes
tillåtelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon väcka henne för att
begära hennes tillåtelse, och inte var det nu så farligt med en enda
gång. Hon skulle berätta alltsammans i morgon.

Ju mera hon „tittade“, dess mer fastnade hon. Boken var en af de många,
hvilka icke innehålla något direkt omoraliskt, men hvilkas hela anda är
som ett omärkligt gift för unga sinnen. Flärd, lättsinne, koketteri och
lek med kärleken möta dem på hvarje blad, men äro så skickligt dolda
under täckmanteln af goda egenskaper, att de ej lägga märke till dem. De
läsa med förtjusning om huru hjeltinnan firar triumfer genom sin
skönhet, krossar männens hjertan och slutligen lyckliggör en mindre
nogräknad man med sin lilla omtvistade hand. Att hon framställes som en
varelse, endast skapad att behaga, och endast lefvande för uppgiften att
blifva gift, det se de ej, förblindade som de äro af bokens färgrika
skildringar och intressanta konflikter.

Bella läste med stigande spänning. Hon var alltför kritiklös för att
spåra det ohelsosamma i detta slags läsning. Slutligen, när hon hörde
klockan slå fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrämd och flat för
sig sjelf, och släckte ljuset.

Men bilderna från boken förföljde henne, och dess intrig höll henne
vaken. När hon följande morgon steg upp klockan 9, såg hon så blek och
utvakad ut, att hennes mor förebrående frågade hvarför hon dansat så
länge qvällen förut.

-- Jag kom hem strax efter 1, -- sade Bella skamsen, -- men jag låg och
läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna somna.

-- Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att läsa.

-- Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny Stenman lånat mig. Hon
försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.

Fru Palmfelt såg missnöjd ut. -- Du vet ju, att jag inte tycker om att
du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?

Bella nämnde titeln.

-- Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut för en
sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de, som på
ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de, som med
en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och låta honom
insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans rättskänsla.
Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag anser den
farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af oskyldighet och
renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten gilla en flicka,
som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig och väcka beundran?
Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig med en man som hon
ej tyckte om för att kunna försörja sina små syskon?

Bella blickade förvånad upp. -- Men, mamma, var ej det senare en vacker
och ädel handling?

-- Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, innerlig
kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd, som icke
ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk
flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon
svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan
att tillgripa denna förnedrande utväg. Men den åsigten är tyvärr så
allmän och så djupt rotad hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma
hurudant, är att föredraga för qvinnorna framför att bli hvad man med
hån kallar „en gammal mamsell“. Att en qvinna är något i och för sig
sjelf och att hon kan finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet
också utom hemmet, det glömmer man alltför ofta.

Bella smög sig till sin mor och kyste henne. -- Förlåt mig, älskade
mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att ej göra
så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om sådant, som
jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma med mina
frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så vackra
och upphöjda tankar som du och Hanna.

[Dekoration]



[Dekoration]


Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste
zoologin till morgondagen. Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga
ryggradsdjuren, medan Hanna som kunde lexan, och lånat en
anatomielärobok af Bengt, intresserad betraktade de medelmåttiga
planscherna.

-- Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer skulle
innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne. Se hit,
två rader _handrotsben_, fyra i hvarje och så fem _mellanhandsben_ som
fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad jag gerna ville ha ett
riktigt benrangel att studera, det är så litet jag vet om min egen
kropp.

-- Ja, vi äro bra konstigt skapade, -- sade Bella. -- Du skulle bedja
Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju bli läkare och är
så grymt intresserad af allt sådant der.

I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för
qvällsdukningen. Hon var god vän till de båda flickorna och deltog
intresserad i allt deras görande och låtande. Det kunde nu icke hjelpas,
att hon såg på verlden och tingen med en annan blick, än dessa unga, som
voro af en nyare tid, än hon. Men äfven der hon ej förstod eller gillade
dem, behöll hennes hederliga gamla hjerta all sin tillgifvenhet för
„barnen“, som hon kallade dem. Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga
väckelser ungdomen i vår tid är utsatt för eller den oreda och
förvirring de första knoppande tankarna kunna tillställa i ett ungt
sinne. Hon hade tagit emot hvad hon fått, utan att så noga skärskåda det
och söka bilda sig ett omdöme om dess värde. Och derför såg hon ofta med
undran huru ungdomen „bråkade“ och satte sig upp mot gamla åsigter,
hvilkas riktighet hon trott vara höjd öfver allt tvifvel.

-- Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker? -- sade Lena
med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg planscherna med de
anatomiska afbildningarna.

-- Det är läran om vår egen kropp, Lena, -- sade Hanna, -- det är
menniskans skelett, och visst icke något gudlöst otyg.

-- Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se på
sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon icke
envisas att vilja se. Och den arma menniskans „schelett“ tycker jag
kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett
spektakel för de lefvande.

-- Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden, -- sade
Bella undrande. -- Och dessutom, inser du inte, att det är nyttigt för
oss att känna vår egen kropp.

-- Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett hus, bör
veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå och taga
reda derpå.

-- Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de icke veta
huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?

Lena såg fundersam ut. -- Jaa, doktorerna . . . de må nu ha lof att vara
kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en menniska frisk,
som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra en sjuk frisk, så
inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför tycker jag, att
schelettbilder och droppar och tocket der är så platta onödan, för ska’
en dö, så dör en.

-- Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet och
blef qvitt den genom doktorns recept?

-- Ja, hjertandes, visst var jag glad, men det var väl, tänker jag, för
det jag är en usel, syndig menniska, som inte kunde lida och bära utan
knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt gjordt att vilja kasta bördan
ifrån sig, men si, när jag behöfde benet . . .

-- Det är just det, -- inföll Hanna. -- Hvem behöfver icke alla sina
lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder Gud sjukdomen
för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag tänker mig,
att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af naturens
lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.

-- Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i tio Guds
bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola
syssla med „schelett“ och tocket der.

-- Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli läkare, --
utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i Lena.

-- Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, -- sade Lena förfärad.
-- Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför icke lika gerna
konstaplar eller gardister!

-- Till och med det, -- sade Bella road. -- Det fans en vallflicka i
Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig för sitt land.

-- Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att vilja leka
karl och slå ihjäl menniskor för att få deras „schelett“. Men si, det
säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och en bra
mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket der.

-- Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu hindra en
flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste huru hon
skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en mixtur?
Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?

Lena skrattade. -- Vilja? Nog _vill_ man alltid, när man _får_ en bra
man.

-- Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för sent
nu, -- skrattade Hanna.

-- Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta flickor
som ni, att få friare, hela hopen. -- Och Lena plirade skälmaktigt med
sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. -- Ja, jag kallar
er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till
verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar
ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med er.

Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.

-- Vet du hvad, Hanna, -- skrek Lulle. -- Min Lunkentus skall få nya
segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen, i jul, blir den färdig.

-- Men det blir sommar, förrän det blir jul, -- upplyste Lisi, som redan
var i färd med smörgåsarne.

-- Jaså, -- sade Lulle. -- Janå, då får jag den till sommaren då. Och
den skall hemta apelsiner från Borgå.

-- Växer det apelsiner i Borgå? -- frågade Hanna förvånad.

-- Jo. Så här stora. -- Och han bildade med armarne en så stor ring han
kunde.

-- Åhnej, Lulle, du narras, -- sade Lisi undervisande. -- Inte växer det
apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela Finland.

-- Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, -- skrattade Bella.

Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt missförstånd.

Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk.
Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan
munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: -- Se så, nu
säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.

Men då vaknade motsägelseandan hos lilla syster, och hon satte sig till
motvärn. Nedra läppen sköts fram med en trotsig blick, och hon gjorde
sig styf som en gärdsgårdsstör. Något straff skulle Bella ha, som ville
stoppa henne i sängen. När Bella det oaktadt bar henne mot dörren, satte
hon i att tjuta af alla krafter och slog Bella i ansigtet med sina
knubbiga händer. Bella tog en mycket allvarsam min på sig, alldeles som
mamma, och sade: -- Helmi, nu är du ej snäll.

Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just
inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas
bestämda min. Hon skakade på hufvudet: -- mamma törs ej taga dig, Nukku
Matti väntar, -- sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun.

Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den
lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne
sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men
småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man
drömmer i englarnes vakt.

Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen
vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla
drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta sig lilla systers
nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bära henne i säng
när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedröfvad
vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en förbön för henne. Men
nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det oundvikliga lilla
krånglet och bemötte den lillas vrede med stora systers värdiga lugn.

Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att
glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref
det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda
skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte falla af.

När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo upp
i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund. Dessa
„pratstunder“ hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon
tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och
hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller
andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte
till att utveckla och mogna hennes sinne.

Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig
omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt
motståndslösare åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef
mindre förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med
en öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom
hennes reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för
stränga, kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående
tonfall i hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin
öfverilning.

Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och småhviskade
om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast gaslyktan
utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom skärmen hördes
Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla bädd bredvid
Bellas.

-- I dag, -- hviskade Bella, -- förtrodde mig en af kamraterna, -- jag
vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett förtroende, -- att hon
var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt hvad jag skulle svara till
detta, jag kände mig så osäker och tror jag sade någonting i allmänhet.

-- Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet ut och
in på sig sjelf. -- Det kom något retligt i Hannas ton. -- Har du
någonsin hört, att det blifvit allvar af ett skolflickstycke, som slagit
ut på barnbalerna eller skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för
annat än onödig inbillning.

Bella blef tankfull. -- Jag har sett litet i den vägen, -- sade hon. --
Men något inom mig säger, att det är att leka med något mycket
allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf fastnat ut
för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en tråkig tid.

Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon lutade
sig närmare Hanna.

-- Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. Han bor
ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen, derför kan
jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag gick och
blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. Men så
fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande, så det
var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra
flickor -- och det var nu väl det -- men antingen jag talade om honom
eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar. Till slut
blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga Oskar, bara för
att flickorna gingo på så der. Och när jag riktigt ransakade mig sjelf,
fann jag, att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom,
jag kunde afstå från den när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel
så mycket om honom, som jag nu tycker om dig, Hanna.

Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden.
-- Jag tror, -- sade hon, -- att vi böra akta oss för sådana
inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg och liksom
pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något dylikt, men
föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. De inbilla
sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.

Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls intet.
I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig intressant och inte
vara sämre än andra.

-- Ja, så tror jag, att mitt tycke var, -- log Bella. -- Jag visste, att
nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, som de hviskade om och
voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara dumt att inte ha ett
sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden illa till mods, som om
jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle så vara.

Tror du dock icke, Hanna, att det _kunde_ vara möjligt, att verkligt
varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du ej, att om
_du_ nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?

-- Huru kan jag veta? -- sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om att tala om
sina personliga känslor eller analysera dem. -- Men, -- fortsatte hon,
-- jag tror medvetandet om en sådan känsla vaknar långsamt och först
sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända, att
min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller någon annan har ett
varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke ännu.

Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid
skulle förblifva vänner! _Hon_ åtminstone var fullt säker på sig.

De sutto tysta en stund.

-- Hvad tänker du på, Bella? -- frågade Hanna slutligen.

-- Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din
tillgifvenhet för mig är varaktig.

-- Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den är ju
icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt motsatta
håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge vi växa
och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en
möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det
omöjligt för oss att hålla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du är väl
icke ond på mig?

-- Nej, men litet sorgsen.

-- Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med några löften
och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?

[Dekoration]



[Dekoration]


April hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar
återstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga
ut. Gräsplanerna i esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med
ett och annat grönt strå.

I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, som
tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett
oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades
vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade
qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och
Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i
slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom
mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det
konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas vinge
eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif.
Men siffror, grammatik och döda årtal . . . puh!

Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha
vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.

-- Då taga vi gossar med, -- föreslog Hanna, -- de äro så duktiga att
slå boll och spela boccia.

-- Nej, nej, -- ropades i korus från ett håll. -- Inga pojkar med, vi
vilja ha vår riktiga frihet.

Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och
Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda
Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.

Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef en
ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då
yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda _sina_
bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke in på.

-- Nej, -- sade Bertha Eriksson med bestämdhet, -- om vi bjuda
Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det hela bara
skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.

-- Inte vi heller! -- hördes några röster.

-- Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak, -- sade
Lilli Enestam, -- annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura
och missnöjda. Jag föreslår derför, att vi dela oss i två partier och
att hvar och en får taga med den hon helst vill.

En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver
trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla
litet illa till mods.

-- Nej, vet ni hvad, flickor, -- begynte Hanna, -- inte dela vi oss af
en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om vi inte kunde gå
alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med förslaget att taga
gossar med, så afstår jag helt och hållet från det, hellre än att
klassen splittrar sig på olika håll.

-- Hanna har rätt, -- inföllo flera. -- Hellre gå vi för oss sjelfva, än
dela oss af en så lumpen anledning.

Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade i
största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse utsågs,
som skulle taga hand om korgarne och man skildes med öfverenskommelse
att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.

Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade
redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var det så litet
lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma med.

Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders värme
i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna samlades på
utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor, för hvilka
de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på stora
korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden. På
andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: „låt vår lätta,
raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp“, hvarvid de togo
hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera
tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade
skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.

Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett qvitter
som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll afsynades
af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för kaffekokningen i
banvaktens lilla kök.

-- Måntro ni ha tillräckligt mat? -- sade Bertha och nosade i en af
korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.

-- Gå din väg, snålbytta! -- skrattade Bella. -- Den som är nyfiken får
ingenting.

-- Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få bära
hem mig på bår, det få ni till straff.

Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med
obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo
smutshvita snöfläckar, -- våra tvättfat, -- som Hanna kallade dem, och
små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i
sanden på landsvägen.

Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig med
kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflåg
i gräset och tuggade på några torra strån.

-- Hör du, Hanna, -- sade Lilli, som satt bredvid henne, och följde
Bella med ögonen, -- är det sant, att Bella är din bästa vän?

Hanna kände ett visst obehag vid frågan. -- Hvarför använder du det
uttrycket, Lilli? -- sade hon nästan häftigt. -- Jag tycker ej om det.
Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att det ej säger
någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den högre eller
lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.

Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.

-- Har du ej märkt, -- sade hon vänligare, -- huru litet uttrycket
„bästa vän“ i våra dagar betyder?

-- Ja, -- inföll Bertha, som satt i närheten, -- jag _hatar_ det
uttrycket. Jag var en gång Molly P--s „bästa vän“ i hela tre veckor,
tills hon fick hem en kusin från Schweitz, som öfvertog rollen. Och det
var det allra bästa för mig, ty jag gick redan och begynte bli
hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och presenter hon
lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt hvarandra, när vi
mötas.

Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig sett
Bella och Hanna kyssas. Så underligt! Men sjelf hade hon till vana att i
tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra onödigt.
Blott när man _riktigt_ höll af någon . . . Om hon ändå hade en vän,
icke en sådan der „bästa vän“, som skollifvet så ofta bjuder, utan en
verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, hon tyckte det var
något halft med henne. Och den menskligaste af alla känslor, åtrån att
stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes ögon med tårar.

-- Har jag gjort dig ledsen? -- utbrast Hanna förskräckt, när hon kände
en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon
tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade:

-- Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall
få en?

-- Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet sjelfmant
bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det brådskar
inte, vi äro ju bara snärtor ännu.

Lilli nickade och var synbart lugnare.

Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.

-- Hvad ser jag? -- utbrast Bella då hon såg tårarne i Lillis ögon, --
jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedskölj dina
bekymmer med äkta kaffetårar!

Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt ansigte.

-- Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst . . . utan ben!

Bella vände sig oförsigtigt om.

-- April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, när hon
skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.

-- Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! -- Bella tog en
handfull gräs och stoppade det i nacken på den sprattlande Bertha. -- Ät
nu det här, till dess du får annan mat.

-- Ack ja, kaffet! -- suckade Bertha melankoliskt. -- Jag fruktar det
kommer _för sent_.

Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet
blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade
pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd
och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17
salta strömmingar, -- en potatis och en half strömming per man.

-- Berthas påhitt! -- skreko flickorna, -- hon ämnar doppa salt
strömming i kaffet.

-- April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt misstag!
-- hördes Berthas mumsande röst. -- Men hon måste ju säkerställa sig för
möjlig hungersnöd.

-- Du har en torndyfvel på . . . din näsa! -- skrek Bella med låtsad
förfäran och puffade Alma i sidan.

-- Åhnej! -- sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. -- Men jag har
ett bref från _„Oskar“!!_ på fickan . . . hm! -- Och hon skramlade med
en bit tidningspapper i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.

-- Gerna för mig! -- skrattade Bella utan den minsta lilla häntydan på
förlägenhet.

Det April’ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren tömd.

-- Åhå, den som hade en mage till! -- och Bertha såg längtansfullt på
två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit öfver.

Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina ben.
Först måste välplägningen få tid att sätta sig.

-- Och derför sätter jag mig här, -- sade Bertha, i det hon slog sig ned
på en upp- och nedvänd bytta, som stod på gården. De öfriga lägrade sig
hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.

-- Nu skola vi hålla tal, -- föreslog någon. -- Hanna börjar.

Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad och
ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada
sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde sitt
„tal“ till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och
lyckade arrangementer. -- När jag blir välbestäld häradsskrifvare
någonstädes, -- slutade hon -- ber jag att få bjuda klassen på limonad
och pumpernicklar.

-- Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? -- frågade någon.

-- Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, --
snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.

-- _Jag_ ämnar bli polismästare, -- sade Sanna Wilhelmsson, en af
„sportflickorna“, och slog sig för sitt bröst. -- Jag har så bastanta
näfvar. Eller också blir jag baderska.

-- Hvad tänker du bli, Bella? -- frågade Siri skälmskt och ritade i
detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: _fru_.

-- Visst inte, -- skrattade Bella litet förlägen, -- åtminstone ämnar
jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma och så inrättar
jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.

-- Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett så
simpelt arbete, -- sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till
artist eller författarinna.

-- Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och dessutom, söta
Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en menniska hans
ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som ingen nytta gör,
det kallar jag _simpelt_.

-- Jag tänker inrätta en samskola, -- inföll Aina blygt.

-- Åhnej, det får du visst inte! -- skrek Bertha från byttan, -- det är
min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster sötnos, skulle handtera
pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest oregerliga, skulle du se
mildt förebrående på dem och säga: mina söta, älskade pojkar, vill ni nu
inte vara snälla! Och om de inte lydde, skulle du gråtande gå din väg,
vända dig om i dörren och utbrista: farväl . . . mitt hjerta blöder!
. . . Nej, gumma lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara
boxarenäfvar för dem. Du kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.

Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma,
och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga fasoner.

-- Bertha blir veterinär, -- sade Agnes med betoning, -- hon tycker ju
om att peta i kadaver.

Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken på
Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig öfver
henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett gråtskof, som
litet störde stämningen.

-- Ett sådant litet fruntimmer! -- hviskade Bertha föraktligt.

Bella såg förebrående på henne. -- Du vet ju, att många menniskor --
också män -- ha en obetvinglig afsky för spindlar. Det var dumt gjordt
af dig.

Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.

För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.

-- Jag tror, att jag blir målarinna, -- sade Jenny och kisade med
ögonen, som hon sett artister göra. -- Jag tycker så om allt vackert och
konstnärligt.

Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag
att vara sentimental, och Bibbi till konditor.

-- Nej, jag blir trädgårdsmästare, -- sade den senare, -- jag tycker om
att gräfva.

-- Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din fot?

Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för sig
sjelf.

-- Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en Egyptens
prest? -- Bertha slog Hanna broderligt på axeln.

Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes ögon hade antagit det
uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom henne.

-- Ja, -- sade hon och mötte kamraternas blickar, -- nog skämta vi nu om
vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på
allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det
kunna vi ej, fastän vi äro „bara flickor“. Jag hörde en dag en gosse
säga till en annan: „flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra
sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i
land med“. Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste
medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till
detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället
näfven för mig sjelf och tänkte: -- det _skall_ bli annorlunda . . .

-- Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! -- utbrast Bertha harmset.

-- Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och jag
säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att
vara „söta“ och att möjligen i framtiden blifva gifta? -- Jag talar ej
om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. --
Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. Men vi
skola visa att man har orätt, att vi kunna både tänka och arbeta
sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en bättre tanke om oss. Men
det är ej för att vinna någons gillande, ej ens de goda menniskornas,
som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan för att _det är rätt_.
Så tänker jag . . . Och derför -- fortfor hon, halft skämtsamt, halft
allvarligt, -- derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan blir
smed, sömmerska eller advokat.

Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma tankar
uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade Hannas
ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en längtan
att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och nyttigt
arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bättre
tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas beundran,
men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon
ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så nära.

Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: -- nu se vi alla
ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi,
der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej
springa!

I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter
allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar
aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i
gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som
ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn,
andtäppa och hjertklappning.

Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste af
dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och jernvägsskenor.
Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som påsvantar fram ur
deras gömställen.

Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig
flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan
var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och
kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.

[Dekoration]



[Dekoration]


Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka
afund hos några af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och
man hade blifvit van att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde
de icke undgå att märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut;
hon hade icke tid med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid
deras inbjudningar och var ofta förströdd under deras betydelselösa
pladder. Hon var aldrig ovänlig, men hade fått ett sätt att mera
oförbehållsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket,
just emedan det var så olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon
hade, med ett ord, blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin
fördel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade
blifvit uppblandadt med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet,
som alls icke klädde henne i en del kamraters ögon.

Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men de
mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att af
egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså spår
af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när framträdde
så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något förmildrats
och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om menniskorna.
Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett slags intresse
för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för andra. Men hon
kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade sin trotsiga
sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter Bellas varma,
tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de hårda kanterna
inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det klara med sig
sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, eller som ett
menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära kärlek.

Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge flickornas
vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde behöfva stödet
af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då hon tid efter
annan varseblef prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet
hos Bella. Den fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka
likna Hanna, så i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af
alltför olika material för att någonsin kunna omformas efter precis
samma mönster.

Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos
Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som
oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat
Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen
framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga
förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna,
men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne
en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för
första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge
flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.

Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick
betviflade.

En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett
illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en
stund. Hanna kom, utan att ana att ett förhör väntade henne. Fru
Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon
rustade sig till försvar.

-- Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, -- afbröt hon häftigt fru
Palmfelt. -- Hvarför skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke
kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke _kan_ förställa
mig.

-- Det begär jag icke heller, -- svarade fru Palmfelt lugnt, -- men
aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone afhålla dig från att
afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man har sagt mig, att du
kallat de närvarande marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam,
väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt vid supén. Ehuru jag
tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är osant, ville jag likväl
för din egen och Bellas skull gerna höra huru det förhöll sig. Jag ville
gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rätta misstagen; derför
måste jag få veta allt.

Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken
sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så
mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? -- tänkte hon, och
trotset växte. Men orden _för Bellas skull_, kommo det att mjukna och
gjorde henne tankfull.

-- Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, -- sade hon nästan
ödmjukt. -- Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas mor.

Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon
öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli,
sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll
ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng
noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig.
Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat
mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten
betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna
något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars
skull hon behöft vara orolig för Bella.

-- Tack för din uppriktighet, -- sade hon vänligt, då Hanna slutat, --
jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att
jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så
oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är visserligen i och för
sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro outvecklade och utan
erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och
bruk.

Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund
såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med
hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa
natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt
reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam
öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys
ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan,
utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.

En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett
tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma.
Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under
betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:

-- Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och krånglig,
sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt fel.

Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af att
en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst
bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram för ett ögonblick, men
sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys
anklagelse.

-- Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit ovänlig,
som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke blott vi,
som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket snällare förut.

Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af sina
sårande ord, med låtsad vänlighet sade: -- adjö, glöm icke bort mig! --
svarade Hanna blott: -- jag skall tänka på hvad du sagt.

Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig
ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.

-- Jag ser det! -- utbrast hon passioneradt, -- mitt inflytande är
skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår vänskap, _hon_
förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som icke sett detta förr!
Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne
hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra också henne misstänksam
och sträng; att min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis
smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit sig till mig, utan
att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af
alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg och hård!

Men _är_ du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt
mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig!
Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när hon
talade om „det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott
sin flicka“. Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat fästa dig
vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.

. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag
kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick
utveckla dig fritt! Jag _kan_ nog, om jag _vill_. Och jag måste, ack,
jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det blir ej lätt,
. . . det måste ske så småningom . . . men Gud vare lof, att det ej är
för sent!

Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men hon
blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. Hon
hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det ifrån
sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli ett
minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne,
liksom solstrålarne uppsöka en mörk och ödslig väg, och när den åter
gick, skulle hon bevara återskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma
hjerta.

Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu var
hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom till
skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes fasta
och lugna ansigte.

Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande brådska.
De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och försökte genom
stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. Det blef icke
tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande;
hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur
det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och
samvetsqval vid tanken på, att numera endast _ett_ år återstod af deras
glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än
flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och
likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan
var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha
försökt sitt bästa.

Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne
hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber
trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett
grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i
hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och
icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda
täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet,
som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.

Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade
blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.

-- Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? -- frågade Bertha, då de
en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till skolan skulle
öppnas.

-- Jag kommer att vara i Hangö med mamma, -- sade Jenny Stenman. --
Doktorn säger, att jag har bleksot.

-- Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, sade
Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.

-- Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, -- utbrast Jenny hetsigt, --
jag kan få hela handen in mellan snörlifvet och kroppen.

-- Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal som en
alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! -- Och Bertha spände med
välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska
svängningar med sina runda, starka armar. -- Tacka vet jag, att kunna
sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade burar!
Hvart reser du, Bella?

-- Vi skola vara på vårt kära _Fågelvik_, -- svarade Bella. -- Jag skall
arbeta i hushållet och hjelpa mamma med trädgården.

-- Skola vi icke göra en fotvandring? -- skrek Bertha förtjust. -- Hvem
kommer med?

-- Jag! -- ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella hade smått
funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de
voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva
löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa
dammiga vägar.

-- Än du då, Hanna? -- frågade Bertha. -- Jag vill gerna ha dig med.

-- Kan icke, -- svarade Hanna kort.

-- Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?

-- Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.

Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna
upptogo mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.

Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu
för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att
hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott
fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.

-- Jag kommer hem med dig en stund, -- sade Bella, när de skulle
skiljas. -- Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan jag varit
hos dig.

-- Kom, om du vill, -- sade Hanna likgiltigt, -- men jag måste läsa.

De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt kretonne
på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet. Allt var
tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog hatt och
tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle kunna
muntra upp Hanna.

-- Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, -- började hon.

-- Jaså.

-- Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne vore bra?
Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?

Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i
ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas
närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.

-- Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan hakas fast
vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju ha varma
byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker du ej
det är bra?

-- Jo, -- sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella märkte det och
steg upp för att gå. -- Du är trött och tankspridd, -- sade hon vänligt,
-- Jag skall ej störa dig längre. Men det förefaller mig så rysligt
länge sedan vi fått tala _riktigt_ med hvarandra.

Hon tog sin hatt. -- Se der kommer brefbäraren tvärs öfver gatan. Jag
undrar om du får bref, jag är så nyfiken.

Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den
var främmande. Hon öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så
ytterst sällan hon mottog bref från andra, än sin mor.

Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och ett
drag af oro lägrade sig kring ögonen.

-- Hvad är det, Hanna? -- utbrast Bella skrämd. -- Väl icke något
ledsamt?

-- Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör komma hem
genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till derom i
skolan.

-- Det skall jag. Ack, Hanna!

Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha
velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon
betvang sig och nickade blott tacksamt. Så begynte hon med stor hast
ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad
hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till
hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn
till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade
henne.

Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej
gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt
innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon
tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan,
men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss
var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar
stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot
sig sjelf: -- stackars Hanna, hur skulle hon _nu_ kunna tänka på mig?

Tåget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur
kupéfönstret.

[Dekoration]



[Dekoration]


Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt
lutad öfver sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den
aflägsna skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade,
och hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.

Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon lemnade
skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick
icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om
kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så
oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en
kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla.
Hennes mor var sig så olik, -- o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken
följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes kärlek, den
bad om förlåtelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida,
insupande med törstande hjerta den moderskärlek, hon aldrig fått smaka.
Hvarför kom den så sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen kom!

Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra
tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet,
hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig
och hviskade med möda: -- lofva mig, att du _aldrig_ använder dessa
penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för
dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon
åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla uttryck.

Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas
hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring
henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen
kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna,
lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter
tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några
betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes
uppmärksamhet. Hon rätade på sig med full föresats att icke låta det
kufva sig, att göra sig oberoende, så vidt det i hennes förmåga stod.

Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle läsa
med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta senare
arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar till att
vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon fick ej
välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon erhöll,
20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.

Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med
några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom
lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra
stora förlust. Stundom kommo tvifvel _om_ hon verkligen gjorde rätt. Men
då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny
sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit
öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och
utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande.

Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande
varmt. Nålen flög icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i
Hannas hand. Hennes ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och
fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande
bad i ån, det var blott en qvart timme till dess. -- Det är eländigt att
blifva sömnig midt på förmiddagen, -- tänkte hon och afbröt den gäspning
hon nyss börjat.

Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst
tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot
hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet,
hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig
sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes
glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig
öfver hennes läppar.

Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan hos
Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men
erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med strykkläderna.

Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och ett
par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop af
glädje. Drömde hon ännu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande
och glad? Var det icke hennes kära muntra röst som utbrast: -- ser man
på, en sådan flitig flicka! Här äta flugorna upp klädningen, medan du
roar dig på Fjäderholmarna.

Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, att
hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få tro,
att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte
hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade
ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och
hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.

-- Låt oss gå ned till stranden, -- sade hon, -- jag vill tala med dig.
-- Tanken att nödgas förställa sig, eller att utan förklaring vara
afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.

Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar
framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under
jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och -- till råga på
öfverraskningen -- Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de
skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände
sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de öste
öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för att
locka henne med sig.

Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der
fortsattes pladdret.

-- Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken
och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser
du, att stanna och vänta på dem.

-- Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och
var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!

-- Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i mitt öra,
-- skrattade Lilli. -- Uff, bara den inte studerar der ännu!

-- Huru ha edra fötter stått ut? -- frågade Hanna småleende, då en paus
i ordströmmen gaf henne tillfälle att falla in.

-- Åh, tackar som frågar! -- svarade Bertha och sparkade af sig ena
skon. -- Tårna må bra . . . aber strumporna!!! . . .

-- Jag har brutit ena klacken af mig, -- gnälde Alma. -- Har du ej litet
syndetikon, så jag fick limma dit en annan i stället.

-- Jag vet ett bättre råd, -- inföll Verna Sommar, som nästan blygt
hållit sig på afstånd från flickskocken. -- Vi skära bort den andra
klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!

-- Bravo, det var det bästa! -- skrek Bertha, men Alma såg mycket
misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst oestetiskt att
gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en stunds funderande
utbrast hon raskt:

-- Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja mig vid
lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne härefter,
jag kommer att tassa som en utkörd krake.

Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga
knifvar ville bita på den sega gamla klacken.

Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett ställe,
der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset för att
ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. Hon hade
svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga
ton, som anstod vanliga bekanta.

Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.

-- Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? -- sade
hon halft skämtande, halft sorgsen. -- Just då jag trodde mig ha fått
dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför har du ej skrifvit
ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarför är du katig och
tvär, som en enrisbuske?

-- Du inbillar dig, -- sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon
ljög och blygdes. -- Nej, du inbillar dig _icke_, Bella, -- rättade hon
sig. -- Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.

Bella såg på henne med stora ögon.

-- Icke vara som förr mot mig? -- upprepade hon och kände tårarne porla
upp i halsen. -- Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, _har_ du ledsnat?

Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste
sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till
det; hon måste tvärt om säga nej.

-- Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt att få
veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig full
förklaring öfver orsaken.

Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig
aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara
sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.

-- Jag skall säga dig hur det är, -- sade hon och fattade Bellas hand.
-- Jag har märkt . . . nej, _jag_ har icke märkt, men andra ha gjort
det, att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa
sinne håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i
tid. Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde
känna mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga
det till någon af oss . . .

-- Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! -- Bella såg riktigt tröstad ut. --
Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! Och hur hon är glad,
att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du förderfvar mig? Jag,
som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, sedan jag lärde
känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och klarare såge
hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för sådana toma
inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?

-- Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så elak, så
ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel karakter,
som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltför
svårt.

-- Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! -- utbrast
Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motsträfviga hals.

-- Nej, jag _vill_ icke, men det kan hända, att jag _bör_. Tror du ej,
att du gör din mor mycken oro, genom att vara så ofta med mig?

-- Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af dig! Du har
aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag _vet_ det. Hon sade
engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas
hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig
icke?

Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att
hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna.
Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle
visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas ord. Det var som
om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och låtit de djupa, varma
vågorna der under välla fram allt högre och högre. Hon böjde sig ned
öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu kanske finge behålla i
sin. -- Om jag vågade tro dig! -- hviskade hon.

-- Det kan du, Hanna min! -- Bella strök lätt smekande hennes hår. --
Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden så
kär, som dig.

-- Halloh, flickor! -- hördes i detsamma Berthas hojtande röst. -- Hvad
i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom vackert och håll
oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att
beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg. Verna, --
obs.! vi ha ju alla blifvit _du_ med henne, -- tar sig en lur fram och
tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma,
somnar också jag.

Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen.
Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i
reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur.
En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd rutig väst.
Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. Ingen underkjol,
men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka
omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna vidtogo. En lätt
jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der Verna nu stod,
frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, såg hon så
söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: -- Herre Gud, Verna, hvad
du ändå är nätt!

-- Tyst, Bertha, inte säga „Herre Gud“, -- sade Bella allvarsamt. -- Du
har ju lofvat det.

-- Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men medgif, söta
flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.

Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.

-- Är det icke sant, -- sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i
gräset, -- att man får mera aktning för sig sjelf, när man afskuddat sig
en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter egen smak och eget
behof?

-- Det är sant, -- sade Verna. -- Redan det, att man vågar trotsa det
allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en sådan enkel, beqväm och
praktisk drägt känner man sig som en _hel_ menniska, och icke som en
klädhängare för modets alla galenskaper.

-- Får jag taga er drägt till modell för min nästa vinterklädning?

-- Gerna. Jag är glad om du gör det.

-- Och jag med! -- skrek Bertha. -- Hjertandes, hvad flickorna skola
gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif!
Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den
gamla stubben der. Men si, jag _skall_ ha den i alla fall.

-- Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser hon det
nog, -- sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken på att någon
afsigtligt ville göra sin mor emot.

Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro
upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med gästgifvare-spiseln.

-- Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i etablissementet
derborta, -- sade Lilli artigt och bjöd armen åt Hanna med en sirlig
bugning.

-- Nej tack, jag har min middag hemma, -- sade Hanna och drog sig
tillbaka.

-- Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. -- Bertha knuffade dem
framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. -- Vi kunna vänta
oss något extra rart, det kan jag se på „Lillis näsa“.

Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl
placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts
beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.

I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med filbunke,
fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick
åt, till och med den del af fläskpannkakan, som brunnit likt en fackla,
då Aina störtade till för att släcka.

Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex använde
sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon var
obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med lilla
Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete från
domarns.

-- Hvad du är odrägligt hederlig, -- puttrade Bertha. -- Kan du inte
göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose också våra intressen?

Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen.
Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt
så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och
återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog
fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa
bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.

[Dekoration]



[Dekoration]


Flickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu
15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig
att hon gick med tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle
ihågkomma hennes nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de
båda begynte känna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en
oklar längtan efter något bättre, än det deras lif och tankar hittills
innehållit.

Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som
qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter
varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.

Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var lätt
och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och mättad med
doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. Här och der
låg ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert
potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst
utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag.
Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar „stämning“ smög
sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en
dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.

Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de
sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst
qvar, innan de fingo klifva i säng.

-- Åhå, hvad jag trött! -- suckade Alma. -- Jag orkar bestämdt inte ända
fram.

-- Gäss, hvad du är pjåkig! -- utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och
halade henne framåt.

-- Bertha! -- påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse att hålla efter
hennes syndiga utrop.

-- Jag ber, jag sade det med _G_ den här gången, -- triumferade Bertha,
-- och då har du väl ingenting att anmärka. Men raska på nu, jag är
hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med smöröga i.

De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att hålla
humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt att få
sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det var
temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de
efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på
huru långt de hade qvar.

-- Nej, nu börjar jag säga upp! -- klagade Alma, och tårarne voro icke
långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin
fot så hon haltade.

-- Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en gård. --
Verna lyssnade med handen bakom örat.

-- Jag tycker det är en hund -- jag har åtminstone aldrig hört en ko
skälla -- sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.

-- Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i närmaste
gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.

Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart få
kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem krafter
att gå ännu några steg.

Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa
sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo
åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.

Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en
lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som
låg vid fähusdörren.

-- Skola vi bulta på? -- frågade Bella.

-- Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn.
Hellre söka vi oss in i någon lada, -- föreslog Aina.

-- Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på
trappan. -- Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af genom grinden
utåt ängen.

-- Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, -- inföll
Bella, -- ty höbergningen pågår ju som bäst, och ladorna stå tomma.

-- Uff! -- huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring sig, --
hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något bås.

Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. --
Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att ligga på.
Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu ej
inkördt.

-- Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som andra
hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och
dunkar på farstudörren.

-- Vänta, Bertha, -- Verna tog henne i armen, -- deruppe är ju ett loft,
till hvilket dörren står på glänt. Der sofva bestämt gårdens pigor . . .

-- Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna Sommarsol. Jag
klifver genast dit upp och rekognoscerar.

-- Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, -- varnade
flickorna.

-- Var bara lung-qvist! -- hviskade Bertha och var i ett nu uppför
stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att glömma
sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången af
Berthas höganloftsfärd.

-- Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . -- hördes Berthas röst uppe
på loftet. -- Jag hör några ljufliga nästoner härinifrån . . . ts! . . .
en . . . två . . . tre . . . fyra, -- i fyra olika tonarter.

-- Tänk, om det vore drängarne! -- hviskade Alma nedifrån med skrämd
röst.

-- Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga
näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt
. . .

-- Inga dumheter nu, Bertha, -- varnade Alma, -- mins, att vår nattro
står på spel.

Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. Hon
lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: „dåne
liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!“ Derefter lyssnade
hon med spända öron.

-- Intet resultat! -- rapporterade hon.

-- Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! -- gnälde Alma der
nedifrån.

-- Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en fluga
. . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är bäst att taga en mindre
högstämd visa.

Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:

  „Raatikkoon, raatikkoon
  Vanhat piiat pannaat . . .“

-- Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, -- bådo röster
nedifrån.

-- Aha, det tog skruf, -- blef svaret. -- En af de sköna rör på sig
. . . tyst! . . .

-- _Kuka siell’ on?_ -- frågade en sömnig röst bakom dörren.

-- Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? -- hviskade Bertha i
nöd. -- Vänta nu, vänta nu . . . _Ole hyvä ja pääse sisään_ . . . var
det rätt så? . . . _Me . . . tahtovat nukkumaan_ . . .

Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstälde
deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit ut med en
kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, att pigans
hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.

Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De skulle
lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.

Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: --
loppor!

-- Kantänka, -- utbrast Bertha, som satte sig öfver alla betänkligheter.
-- Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni kunna ju sofva här ute
på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här fins ju en nyckel till
hufvudgärd och en pieksa till täcke.

-- Fins det inga sängar i stora byggningen? -- frågade Alma dristigt.

-- _Ei ole_, -- svarade flickan. -- Det är främmande hos värdinnan.

Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet
temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo
der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, togo sina regnkappor
till täcken och lågo snart försänkta i en efterlängtad sömn. Trångt var
det visserligen. Bella, som låg ytterst, hade blanka golfvet under sig,
och en halmtapp under ena örat, Alma och Lilli somnade med armarna kring
hvarandras hals, och Verna Sommar, som låg innerst, pressades som en
gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.

Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej ville
ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette svarade
med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.

-- Låt oss få sex koppar kaffe, -- bad Bella, som fortfarande agerade
tolk.

Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med
mycket intresse.

-- Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? -- sade hon och petade om
ryscherna kring hals och ärmar.

-- Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, -- svarade Bella.

-- Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa
mig lika vackra spetsar, -- sade flickan med ett längtansfullt tonfall i
rösten, i det hon gick att hemta kaffet.

-- Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, -- sade Lilli, i det hon
eftertänksamt drog strumporna på sig. -- Jag skall gifva henne en af
mina ryscher till tack för nattqvarteret.

-- Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! -- Bella ruskade
duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under solen.

-- Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.

Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut okänslig
för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. Slutligen
tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt
brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.

Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella
skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett
nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, -- det var aldrig så
noga med tvättning och sådant, -- och var färdig före de andra.

Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10
först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid
hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och
ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.

[Dekoration]



[Dekoration]


Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården,
hvilket hon var tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En
viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten
innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med
ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas.
Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par
verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt
visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande
från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag
till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de
tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär
från sin trädgård.

Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände
det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta Hannas
nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så
hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på
föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade
på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå _hvarför_ hon ej fick tänka
som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt efter
som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen
vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad _de_ ansågo
rätt och passande för en ung qvinna.

Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade som
en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas
anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.

Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården
och kände sig upprorisk och missnöjd med allt -- sig sjelf främst.
Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de
slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon
ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med skräddarens
puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon sade och
tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. Men alla andra finge
för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke deras deltagande, hon
slapp helst att behöfva tacka dem för något.

I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, såg
hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var
jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på
underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes
kinder. Brefvet lydde:

„Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång stått
din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös saknad
drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de minnen, som
trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke
komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En vexel
medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!

  Din moders vän, tant
    Karin“.

-- Aldrig! -- utbrast Hanna och rusade upp, som om någon slagit henne.
-- Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som kommit min mor att
lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden . . . „Gränslös
saknad“ . . . „ljufvaste minnen“ . . . Tro det, den som vill! I aderton
långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led
hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en
„gränslös saknad“.

Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon
vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar:

„Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke
tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan
eder och mig“.

  Hanna Rappe.

Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd att
något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon
sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina tankar.

Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det
nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen
beroende ställning, -- allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte
sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade
hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera
jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös
i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade
fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor.
Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid
honom och sade så obesväradt hon kunde: -- god afton, Erik, har du något
metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.

Erik såg upp med ett förnöjdt leende. -- Fröken får mitt, det är bättre,
än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!

Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. Erik
gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru
hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte,
att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga:
-- fröken har visst ett napp nu, tycker jag.

Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande,
silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg
och satte nytt bete på. Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med
henne och då hon engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig
och började:

-- Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en dag, att
man skall vara snäll mot sina ovänner . . .

-- Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, -- sade Hanna
sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid
gossens trohjertade blick.

-- Nå ja, men ni sade det också, -- fortfor han. -- Och i dag gick jag
till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra
riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och jag lemnade spöet
åt syster hans och sade Ville skulle ha det till skänks.

-- Det var rätt, Erik, -- sade Hanna och hennes röst darrade. Hon visste
att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den
stackars puckelryggen, och som till och med en gång misshandlat honom.

-- _Hvarför_ gjorde du så? -- frågade hon om en stund, hon ville gerna
veta hans bevekelsegrund.

-- Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt,
som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom
bättre . . .

Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet närmare
henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes
knä, som för att visa sitt deltagande.

Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis fylde hennes inre till
bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig
att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade,
metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick
till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och gråtande lutat sitt
hufvud intill hans.

Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes
tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en
främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne
nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.

Om en stund blef hon lugnare. -- Jag har varit litet ledsen i dag, --
sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. -- Nu skall
jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.

Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst
helsning.

Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar på
tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte den
ej in, -- icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne till rätta
vägen.

[Dekoration]



[Dekoration]


Sista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa
ned till Fågelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en
häst hela sommaren, och tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.

Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd nu,
när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en kappsäck,
som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till
fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så mycket
mera af färden.

Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat
under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqväma
drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade hon en
rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade postmästarinnan
nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik hade vid
afskedet förärat henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist,
och sett efter henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också
Hanna kände det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket
tillsammans den sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif
från Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.

Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade rågskörden,
och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde låta bli
att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först unnade hon sig
en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt
nära tre mil.

Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en
lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med
klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för öfrigt var
allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.

Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat
derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro
ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att
tillhöra henne sjelf.

Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så.
Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter
mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar
till högmod, lättja och andra dårskaper.

Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes
klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade Gud
till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen af en lätt
och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med sina
tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet och
böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten var
som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes
sinne.

Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När hon
vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll som
hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu
och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på
Bella, som alls ej väntade henne.

Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver natten.
Fick en liten, qvaf kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre
qvinnor snarkade, den ena värre än den andra. Fick en katt till
sängkamrat och diverse andra objudna gäster, som slutligen gjorde sängen
så trång för henne, att hon full af förtrytelse rusade upp, klädde sig
och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.

Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett berg,
der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.

Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon
muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att
sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled
en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg
fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.

Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik
skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till
grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan
stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick
syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.

-- Hvar är Bella? -- hviskade hon.

-- Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon simmar som
bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.

Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. Ingen
Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska varelse.
Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud gunga på
vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred, glittrande kil.

Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i vattnet.
Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt ansigtet
från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på rygg. Nu
fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma se Hanna
tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt upp till
gården.

-- Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag af
glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du regnat
ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur jag
dyker . . . vänta nu . . . ett, tu . . . tre! -- Och hela hufvudet
försvann under vattnet.

-- Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa vatten
. . . ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.

Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De simmade
vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.

Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.

-- Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt blå ut.

-- Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax.
Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.

Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret
satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade
öfverljudt åt hvarandra.

-- Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?

Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.

-- Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den är
förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men har
du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre . . . Och
ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett huj! Och slipper alla
band, som alltid gingo i stenknut.

Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i hufvudsak
var lik Bellas. Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog
sig fylligare ut i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser
för att visa Bella, att ingenting tryckte eller spände.

På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i små
bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten väntade,
fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på
eftermiddagen.

I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden.
De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen,
som räckt i tre veckor.

-- Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? -- frågade Hanna leende.

-- Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så snäll, vet
du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla på att bli
goda vänner.

-- Än Aina då?

-- Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. Jag
fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, som
hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och med
Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.

-- Jag har också misstänkt att hon saknar fasthet, -- sade Hanna, -- men
kanske kommer den ännu, hon är ju så ung.

-- Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare
skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På hvarje
rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle experimentera med
sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en essence af bränvin
och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smör
med irörda okända krydder.

Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så
tankfullt uttryck, att Bella märkte det.

-- Hvad tänker du på, Hanna min?

-- Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något . . . som du ej blir
glad öfver.

Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft
bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.

-- Nej, så roligt! Din mammas . . .

-- Alls icke roligt, -- afbröt Hanna tvärt. -- Och jag besvarade det på
ett sätt, som du icke skulle ha gillat.

Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. -- Nog vet jag huru
du skulle ha gjort, -- tillade hon, -- men jag är nu en gång icke
som du.

Bella såg eftertänksam ut. -- Jag skulle i ditt ställe ha skrifvit om.
Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra henne.

-- Då skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min
afsigt att såra henne riktigt känbart.

-- Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.

De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos
flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.

-- Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, -- sade hon.
-- Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och
nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn!

-- Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då
skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?

Lena skrattade. -- Det är då visst, att Bella är ett troll, -- sade hon
och gick.

De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med
lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste högt,
brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.

Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att
draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.

-- Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det?

Fru Palmfelt betraktade henne forskande. -- Hvarifrån har du fått dessa
skrupler? -- frågade hon vänligt och fattade Hannas hand.

-- Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på Bella, --
sade Hanna rodnande. -- Och jag har ibland tyckt mig märka, att också
tant med oro ser vårt täta umgänge.

-- Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns
utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som
Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt
inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och
god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta
kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter
vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt
sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar
att vara Bellas vän. Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej
misstager mig, kan Bella i sin tur göra dig godt . . .

-- Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett
petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min starkaste sporre
till det goda.

Fru Palmfelt tryckte hennes hand. -- Gud skydde er vänskap, -- sade hon
varmt, -- och låte den få fortfara till lifvets slut. En verklig vän är
dyrbarare, än alla jordens skatter.

[Dekoration]



[Dekoration]


1 September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till
hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas föräldrar hade stannat
qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen med gamla Lena till
hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt det lilla rummet i
närheten af Bella, det var det billigaste hon kunde få.

I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa
betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal
vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme
hvarandras händer.

Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och uppförde
sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna
dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på klassen eller
tenterat in, stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga
för de nya förhållanden, i hvilka de råkat.

-- Nej, Bella, så brun du blifvit! -- utbrast Agnes Lund och slog ihop
händerna af bestörtning. -- Du har då alls icke brytt dig om att bevara
din hy.

-- Nej, det har jag sannerligen icke, -- skrattade Bella och höll upp
sina runda bruna händer. -- Men du är fin och hvit som en prinsessa.

-- Åh, -- sade Agnes blygsamt, men tacksam för erkännandet.

-- Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se ut! -- Och
Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.

-- Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har jag
blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.

-- Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! Se hit,
flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. -- Och
Bertha hurrade henne förtjust.

-- Uff, så tjock som en gris, -- hviskade Agnes till Alma.

-- Men mer i min smak, än du, -- gaf denna käckt till svar.

Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i sina
nya praktiska reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.

-- Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna spetsigt.

-- Jag ser ju inte byxorna, -- sade en annan med låtsad öfverraskning.

-- Skola ni leka skolflickor hela ert lif? -- frågade en tredje.

-- Nej, vi skola leka _menniskor_, -- och Bertha slog sig på knäet med
stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa kjolarne! Lefve
friheten!

-- Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan att
göra som alla andra, -- utbrast Bella enthusiastiskt.

-- Bravo! -- skreko flickorna.

-- Hvad är detta för slag? -- sade Bertha och låtsade bestört bulta Siri
i ryggen. -- Har du magrat så, stackare, att du blifvit bara fiskben?

Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, emedan
hennes mor i det längsta hållit emot.

-- Ja, när jag begynte bli så tjock, -- ursäktade hon sig och smög sig
undan i flocken.

-- Ett nederlag! -- hviskade Bella till Hanna.

-- Ja, men tio segrar, -- svarade denna. -- Här äro tio, som slagit sig
på att bli förnuftiga, -- utom vi, -- tillade hon skrattande.

-- Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! -- hviskade
Bella och knep Hanna hårdt i armen.

-- Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att
_öfvertyga_, icke att _öfvertala_.

När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast Bella:

-- Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej skulle
mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till Kajsaniemi på
eftermiddagen?

-- Ack ja, det blir rysligt roligt! -- hördes från alla håll, och
flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på
„frimurarns graf“.

Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö vikens
strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala om
sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina
sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville
urarta till ett pladder, som ingen förstod.

När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och sade:

-- Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr af mig.

-- Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! -- Och Bertha hängde
näsduken öfver sitt hufvud.

-- Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa för att
bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.

-- Det var bastant motion! -- kom det från näsduken.

-- Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga bekantskaper.
Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera, mitt hjerta
. . .

-- Var krossadt af ett Lovisalejon, -- ifylde näsduken.

-- Men, Jenny, att du _kunde_ vara så oförsigtig, -- just när du skulle
sköta din helsa, -- inföll Bella förebrående.

-- Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa sig, när
man är ung, -- sade hon alltid.

Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade varit
rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade varit
i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de kejserliga vid
„Kofladan“. Alla hade upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen
hade de ganska bra reda på hvarandras sommar.

-- Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna gå och
musicera i sjösalongen, -- föreslog Agnes.

Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra våningen
med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. Himlen var
rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några röda och
guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och stilla, och
luften fyld af höstdofter.

Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade
till Agnes sång inne i salongen.

-- Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, -- skröt Bertha och utförde
till allmän förlustelse ett konstprof.

-- Och jag att gå på lina, -- skämtade Bella. -- Skada, att vi ej ha ett
rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.

Med ett skutt var hon uppe på det smala staketet, der hon, trotsande
kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.

I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle hon
göra en helsande gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade
handlöst ned till marken.

Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några
andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och
hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar
deruppe, bleka och tysta.

Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda
och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit
illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad
-- om icke död.

Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. -- Hjelp mig att
lyfta henne upp! -- sade hon kort, -- och sedan in.

De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha
skyndade efter en läkare.

Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella,
derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.

Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var
förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes
kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder
och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens
ankomst.

Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att skaffa.
Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet sådant
kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött mot
vattentunnan.

Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. -- Det är troligen en
svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara farligt. För
henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.

Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute på
gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.

-- Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? -- skrek
hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur fläcken.

-- Gör i ordning en säng, Lena, -- sade Hanna befallande ehuru med
flämtande andedrägt. -- Vi ha ej tid att gråta nu.

Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande och
högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.

Hanna fick tänka och handla ensam.

-- Det är sant, -- utbrast hon till hälften för sig sjelf, -- vi måste
ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka någon . . .
vänta, jag skall skrifva några rader.

Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af
frossa, och hon såg ej hvad hon skref.

-- Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom flyga
om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.

Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna
var ensam med Bella.

Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och
försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda
sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att
glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke
fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde
ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: -- måtte doktorn
komma . . . måtte tant hinna i tid . . . måtte doktorn komma . . .

Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna
dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och
ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.

Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och
trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.

Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg
Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på
Bella.

Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att afvakta
verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga hjerta
sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in i
sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef
natt, utan att vanmakten gifvit vika.

Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att
tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan.
Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att
söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.

Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få
tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas
hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon
satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna
ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och
ingen förändring hade inträdt.

Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände, fortfor det dvallika
tillståndet ännu, och läkarne fruktade det värsta.

Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades. Hon
fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som möjligt
kunna se till den sjuka.

På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde sig
med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen
förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och
tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin
närhet.

Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning,
hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en
stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt
på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden.
Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade
dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.

Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var
fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: --
mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: --
Hanna! -- hviskade hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den
sökt en annan.

Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att skrämma
Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud
vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att känna
spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af ångest
småningom rinna bort med tårarne.

När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och
blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver,
men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de
ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.

Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga
kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej
orkade sjelf.

-- Du är så snäll, Bengt, -- hviskade systern en dag, när hon förmådde
tala. -- Du blir nog en bra doktor.

Bengt smålog. -- Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall bli
stark som en elefant, bara du har tålamod.

-- Tror du Gud vill det? -- Bellas ögon sågo forskande i hans och hon
försökte lägga sin arm kring hans hals, men orkade ej. -- Jag tänker
ibland att jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så
sjuk? Jag mins ingenting . . .

-- Du får ej tala så mycket, syster lilla, -- afbröt Bengt förståndigt.
-- Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu får du ej tänka på
annat, än att sofva, äta och bli frisk.

-- Som du vill! -- sade Bella i trött och undergifven ton.

Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes
ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla
syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej
aldrig i verlden.

Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt
eftertryckligt.

[Dekoration]



[Dekoration]


Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas
säng, såg de matta ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga
öfver två halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två
hvita kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.

Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon
aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna
smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella
blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så
fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så
framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej
kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att
frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta
inflytande. Hon kände med förvåning att hon längtade efter att få älska
någon, hon, som fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti
att vara oberoende af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd
oro och längtan kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter
droppe, huru törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af
en aldrig anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas
omgifning, som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och
sist, i allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande
menniskor. Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej
förmådde rymma en enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade
efter att kunna, om än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så
många svaga skullror.

I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon
visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af
dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att
lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg?
Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon
som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka
dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig,
lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas
på dens återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart
nio veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . . ännu känner jag mig
lika oförsonlig som då . . .

Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, som
skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig känt
en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var död,
att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar
tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han
det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste göra.

Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra väggar,
hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon kom
nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit
henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande,
försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon
kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.

Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till
dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock aldrig
tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen minnen,
hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle bli så
rikt med kunskaper, arbete och . . . och Bellas tillgifvenhet som ett
solsken öfver alltsammans.

Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora
henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de
oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik
af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det
gält att qvarhålla ett flyende lif.

-- Hvad jag är svag i dag, -- utbrast hon slutligen halfhögt och reste
sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. -- Här drömmer jag i timtal,
som om min hela framtid berodde af detta lilla lif.

Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften trots
och hälften snyftning inom sig.

I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom
underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick
dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om Bella, och långt
innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades
hennes rum af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som
kamraternas vänliga hjertan hade behof att gifva.

-- Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella är
borta, -- plägade Bertha säga. -- Och just den knappen, som höll det
varmast på klassen.

Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför mycket
upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt oftare
fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå till
henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga samvetets
påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre hon
uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som måste
ske. Det enda hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke
ville gå med hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det
allt ännu var.

Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan
beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville. Det var ej svårt
att i en adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig
dit en dag utan att för någon omtala sin afsigt.

Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod utanför huset, men hon tvang
sig att se lugn ut och gick uppför trapporna. Det var låga, beqväma
trappsteg, och likväl var hon alldeles utan andedrägt när hon kom upp.
Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust
att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna.
Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella
och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan.

En tjensteflicka öppnade. -- Ja, fru Meilert var hemma. Var god och
stig in.

Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne. Hon
kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor och
draperier. Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik.
Det kändes som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än
någonsin skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade
fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga,
illa försedda bostad.

Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon
kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon
måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga
hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med
en viss artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen.

Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. Det
var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga
drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.

Hanna stannade på tröskeln.

-- Jag är Hanna Rappe, -- sade hon, och en förlägenhet som hon ej kunde
betvinga, dref blodet till hennes kinder. -- Jag har kommit att bedja om
ursäkt för mitt ohöfliga bref.

En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts
stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta
lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så
snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.

Fru Meilert betraktade henne forskande. -- Låt mig se, -- sade hon, --
om du är din mors dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men hon hade
ett vekare, vänligare uttryck . . .

Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. -- Ja, --
sade hon, -- innan sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag liknar
min far till det yttre, min mor till det inre.

Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. -- Tala litet om
din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för
mig.

Hanna smålog bittert. -- Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne!
Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och
med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.

-- Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke förlåta,
att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej ens var
värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, att jag
_måste_ stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved . . .

-- Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.

Fru Meilert blickade hastigt upp. -- Nej, -- sade hon häftigt. --
Kärleken _kan_ icke försona allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på
allvar älskade honom, dertill stod han för lågt under henne. Men om så
var . . . ja, då förstår jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så
rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer, . . . och han! En
mera själlös, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig
sett. Men förlåt -- jag sårar dig kanhända?

-- Nej, -- svarade Hanna kort, -- jag känner ingenting alls för min far.

-- Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man älskade mer
än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad och
bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig
och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde det ej,
jag kände det som ett förräderi mot mina principer att förlåta något
sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon kommit till
mig . . .

-- Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på hennes
bröllopsdag? -- Hannas kinder lågade. -- Detta bref var tillräckligt att
för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.

-- Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen och åter
tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för att ha
detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes hjerta,
men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags tröst
för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som möjligt.

När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med
sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna
ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga
förlåt? Nej, dertill var jag för envist hård och stolt. Jag ville tvinga
henne att först komma till mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon
led nöd. För att freda mitt samvete sände jag henne årligen en liten
penningesumma för din räkning . . .

-- Ni? -- afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. -- Min mor rörde
aldrig dessa penningar.

-- Det var likt henne, -- sade fru Meilert med skymten af ett leende. --
Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det
blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt
arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma
tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin ett närmande, och
dock skulle detta ha räddat oss begge.

När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var ej
lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, som
skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade ju
icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet
och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, trofast och
rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en sällsynt högsint karakter,
men jag älskade honom ej, jag var för trött att mera kunna älska. Det
var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa
kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, som jag blef hans
hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att jag icke under
denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans förtjenst, och
hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor och
blifva lycklig igen . . . Men -- jag ansåg det numera för sent, vägen
oss emellan hade vuxit igen med högt, snärjande gräs, vi kunde ej mera
nå hvarandra.

. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter
ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.

Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att hon
gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till
denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens
öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och
tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin
finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.

Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon
låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos någon.
De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidröra
dessa känsliga strängar, som ännu vibrerade så starkt; hon ville låta
spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det deltagande,
som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken sorg, hon
hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig förtrogen
med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som ett eko ur andras
hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en sådan bittert
naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns
och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull
öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.

Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så
lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon
innerligt hennes hand och kyste den.

-- Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?

Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade
Bellas.

-- Jag har intet att förlåta. -- Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand.
-- Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam.
Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad du kan påminna dig och
allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra
allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan få höra är dock ett
intet mot anklagelserna inom mig sjelf.

Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom
och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst
förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de
motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde
hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde
hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och
vid den kärlek hon så sent fick smaka.

Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt
hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot
henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte
sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu
efter döden.

Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en
sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville
se henne igen.

[Dekoration]



[Dekoration]


Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick
stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick
hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta
lång. Då brukade Bengt bära in lilla Helmi och sätta henne i Bellas
säng, der hon med stor färdighet slog omkull saftglaset på
nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i
sängkarmen, tills hon vann önskad uppmärksamhet. Ibland sutto alla
syskonen kring Bellas säng och pratade om skolan, och ett par gånger
hade hon haft glädjen att mottaga ett par af kamraterna som
helsningsdeputation från hennes klass.

Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och satt
vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga att
berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt trötta.
Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant
Karin, och Bellas förtjusning kände inga gränser.

-- Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du gå
dit igen? Tycker du mycket om henne?

-- Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går min väg.

-- Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. --
Och Bella höll henne i kjolen. -- Men ser du, jag mår så bra i dag och
känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta drufvor och jag är så
förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete, så ville jag
skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de togo nyss slut. Men
. . .

-- Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt samvete,
-- skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.

-- Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan och välj
de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!

Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. -- Vänta, Hannibal,
jag tror ändå att min druftörst hör till de „själsaffectioner“, som stå
under viljans inflytande. Ergo _kan_ jag beherska den; ergo _vill_ jag
beherska den. Lägg femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i
fattigsparbössan, än i min snåla mage.

Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats.

I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på armen.

-- Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? -- frågade Bella
och vinkade honom till sig.

-- Hejdat skenande hästar, -- svarade Bengt lakoniskt.

Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.

-- Det är dagens sanning, -- bedyrade han. -- Jag kom gående längs
Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med kursläde komma i
ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot och inne i kuren
jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag
hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min uppspända paraply
emot hästen, som deraf blef så häpen att han tvärstannade. Men af farten
slängde släden i detsamma omkull och kusken kom under. Några personer
kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd och kusken upphjelpt.
Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men då jag
skulle lyfta upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm.
Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?

-- Hjelpa! -- skrattade Hanna. -- Du menar, att vi turvis skulle taga
ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.

Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.

-- Men, Bentu, -- hviskade Bella skälmaktigt från sängen, -- hvem var
det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna
hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?

Bengt funderade. -- Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag
stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker
jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för det du
tog vara på min sjelfständighet.

Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver
nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i
djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd.
Flickorna skrattade och läto honom hållas.

Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemödanden,
artade sig att bli lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella
gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda
vilja.

Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats
skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och
ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i väfnaden.

-- Flickor äro ändå flickor! -- utbrast han med en suck af beundran.

-- Och pojkar äro och förbli pojkar! -- nickade Bella från sängen.

Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, och
hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades,
fruktade ett recidiv.

Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog
hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!

Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet,
och ögonen glänste stora och klara.

-- Huru är det? -- hviskade hon ångestfullt. -- Är du sämre? Vill du,
att jag skall väcka tant?

-- Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu måste dö.

Det gick ett stygn genom Hanna, som nästan tvang henne att skrika. Men
hon förblef till det yttre lugn.

-- Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? -- Bellas ögon
voro oroligt fästade på Hanna.

-- Jag har endast sett _en_ menniska dö, och det var min mor. För henne
kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge varit sjuk.

-- Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket förskräckande
att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?

-- Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid och trygghet,
icke fruktan, -- svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon knapt
kunde tala.

-- Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . jag har så litet
brytt mig om Gud . . . om han skulle vara ledsen på mig . . .

-- O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet ju, vid
hvem vi få trygga oss.

-- Ja! -- hviskade Bella matt.

Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: -- Hanna min,
skall du sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?

Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: -- jag har ju ingen i
verlden kärare, än dig.

-- Bara Gud! -- hviskade Bella åter.

-- Ack, icke ens Gud, -- sade Hanna sorgset. -- Jag har icke kommit så
långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser så
trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.

Bella nickade. -- Jag ville så gerna lefva! -- hviskade hon och försökte
småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.

Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var dödstrött,
men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att ej väcka
henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande blickar.

-- Hon sofver! -- hviskade Hanna gladt till svar.

Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till
andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade
åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott
med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.

[Dekoration]



[Dekoration]


Det var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella
ej mer behöfde så trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var
så välgörande, det var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der,
än annorstädes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver
studierna. Så knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de
likväl det bästa hon för närvarande kunde få.

Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det,
vänligt, men fast. -- Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till
dig, tant, -- sade hon, -- och det skulle dessutom vänja mig vid onödig
vällefnad.

Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och
tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.

Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år och
ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga
kärfva sätt. Tant Karin såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att
hon skulle följa med på det vilkor, att hon i framtiden skulle få
återbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.

-- Det är din rätt, -- sade tant Karin allvarsamt. -- Men min rätt är
att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.

Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade
hennes tillgifvenhet för tant Karin.

-- Det är bara för att jag håller af dig, tant, -- sade hon, -- som jag
går in på detta.

-- Jag förstår, -- sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga
panna.

En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos
Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så
mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.

-- Bevars, så svällande kanapéer du har! -- sade Bertha och slog sig ned
på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. -- Man
blir rent af förvekligad i dina divaner.

-- För all del, tag plats på golfvet, om stolarne äro för mjuka, -- sade
Hanna. -- Som du ser, föredrager jag att sitta på ett ostoppadt bord.

-- Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? -- utbrast Bertha
i extas. -- Tänk, att få sofva på ejderdun, inte behöfva gå i en tråkig
skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, jaja!

-- Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? -- sporde
Hanna.

-- Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16
tjenare . . .

-- Och jag skulle ruinera mig på hästar, -- sade Alma, som hittills
bladat i en bok. -- Jag är galen i hästar. Skulle du gerna vara rik,
Hanna?

-- Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att tacka för
hvar penni.

-- Jemmer, så förståndig du alltid är, -- suckade Bertha. -- Sak samma,
hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.

Flickorna skrattade.

-- Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga pojkar, --
sade Alma, -- jag har hört dig säga det engång.

-- Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, -- inföll
Bertha. -- Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är bara en
skolpojke.

-- Jag har hört det, -- sade Hanna och hoppade ned från bordet. --
Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände honom som en
godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och när jag
frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för Valter
stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att dricka.

-- Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få blygas
för honom! -- utbrast Alma.

-- Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han nu är.
Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått så
mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa
honom.

Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor
kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.

-- Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka verlden
ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som duger
lukta på?

-- Det är ju eaudecologne, -- förmodade Alma.

-- Skönt! Man får väl njuta?

Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.

Bertha förde flaskan till näsan. -- Uh . . . ptschi! Din kanal . . .
ptschi! Det är ju stinkspirit . . . ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa’
Anders åt presten.

Hanna måste skratta. -- Visst inte, jag har ej sagt att det var
eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.

-- Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff,
det svider i näsan!

När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke.
Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och
menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.

Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade
ifrigt.

Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda för
fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon
tvärstannade och hviskade brådskande:

-- Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det icke långt
borta.

Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra
ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rökte, skrattade och
anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.

Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt i
armen. -- Det är nedrigt! -- hviskade hon.

-- Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.

-- Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och bjuda
till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går in
. . .

-- Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, -- sade Bertha
bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.

-- Jag kan ej, jag _kan_ ej . . . flämtade Hanna upprörd. -- Jag måste
ha honom bort.

-- Han skulle visst lyda dig, -- inföll Alma. -- Kom bort nu, snälla,
söta Hanna!

-- Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det käns, som om jag
gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med
glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . . släpp mig, Alma, jag
_måste_ gå in.

-- Är du rent från vettet, Hanna? -- Bertha var upprörd, också hon. --
Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här
alltför länge!

-- Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva
natten ännu, -- tillade hon halft för sig sjelf, -- tänk, hurudan han
skall vara i morgon!

Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa.
Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon säga
honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle få
betala? Förnuftet hviskade: -- gå ej! -- och hon stod tvekande vid
dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, och hon
öppnade dörren.

I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande
blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: -- var god och bed herr
Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.

Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.

När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. -- Det är bra, -- tänkte
hon, -- jag skulle ej velat, att Valter sett dem.

Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter Hagen
kom ut.

Hon gick ett par steg mot honom.

-- Det är jag, Valter, -- sade hon, och rösten var osäker. -- Vill du ej
vara snäll och följa med mig?

-- Hvart då? -- sade Valter upprymd, men en blick på Hannas djupt
allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.

-- Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? --
frågade han och försökte se styf ut.

-- Ja, Valter, -- sade Hanna fast. -- Jag tror du icke anar, hvart dessa
kamrater vilja locka dig.

-- Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Något
måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.

-- _Ett_ glas? -- Hanna log sorgset. -- Jag räknade redan tre. Vet du
icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra
gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande öfver honom. Nu är han en
försupen stackare, som ingen glädje har i lifvet.

Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans
hederskänsla.

-- Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt . . .

-- Såå! -- Valter rätade på sig. -- Menniskorna äro så färdiga att döma.

-- Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill du icke
taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?

-- Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. -- Valter
försökte tala lugnt och imponerande.

-- Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda föresatser.
Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada att se dig
igen.

Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka
detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en flicka
få honom till hvad hon ville.

-- Jag vet ej, om jag täcks, -- sade han, -- jag är ej klädd för
visiter.

-- Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så roligt. Du
har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är du snäll!

När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters
klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika
moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg
Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: --
är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en flickas
ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför Palmfelts
port, låtsade han påminna sig något mycket angeläget, tog ett kort
farväl af Hanna och rusade sin väg.

Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och missräkning.
Sådana stackare vi äro, -- tänkte hon. -- Det fordras ofta mycket mera
mod att taga _ett_ litet steg framåt till det goda, än tio tillbaka till
det onda. Jag är säker att Valter nu går att upphjelpa sin manlighet med
några glas punsch och har till hands en passande förklaring öfver sitt
hastiga försvinnande.

Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i
länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon
omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella
uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.

-- Vi skola ej lemna honom ur sigte, -- sade hon ifrigt, -- vi skola
taga till vår uppgift att göra honom till en bra karl.

Hanna tryckte hennes hand. -- Jag har ej stora förhoppningar, -- sade
hon modfäld. -- Der karakteren i sig sjelf ej har någon fasthet, der kan
första vindpust kullkasta en god föresats.

-- Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för andra, --
sade Bella. -- Den långa overksamhetstiden har gjort mig riktigt
sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter
arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt
frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda
ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.

-- Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, Bella
min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse af min
egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens kraft att
hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få se dig
blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde jag af
idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, åt
någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde
nedslå mitt sinne.

-- Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, -- sade Bella och
kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.

[Dekoration]



[Dekoration]


Ryktet om Hannas „värdshusbesök“ hade emellertid spridt sig i skolan.
Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta
skrämda och ogillande blickar fästade på sig. Några flickor från högsta
klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter
händelsen.

-- Klockan var nära 12 på natten -- sade en, -- när min kusin, som satt
och läste tidningar i inre rummet, såg henne komma in.

-- Såg han henne komma in? -- Ögonen stodo vidöppna af häpnad.

-- Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej är
någon hygglig gosse.

-- Och de promenerade länge och väl på några bakgator, -- hviskade en
annan. -- Thure Öst mötte dem.

-- Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så der . . . --
inföll en tredje med tonvigt.

-- Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om natten! --
bifogade en fjerde.

-- Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr Hallgren ens
dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!

-- Få se, om hon ej blir relegerad, -- sade en femte. -- Jag täcks knapt
säga, att jag är på samma klass, som hon.

-- Hvad tisslas här om för vigtiga ting? -- frågade Bertha, som i
detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.

-- Ts! -- sade en af flickorna hemlighetsfullt. -- Vi tala om Hanna
Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.

-- Hva’, hva’, hva’ ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? -- utbrast
Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der aftonen. -- Hanna
dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men jag förstår, historien
har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur det var, för jag var
sjelf med.

-- Var du med? -- Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.

-- Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. -- Och Bertha berättade huru allt
gått till.

-- Är du riktigt säker på, att hon strax kom ut igen? -- afbröt henne en
af flickorna. -- Det kunde ju ha varit någon annan.

Bertha såg osäker ut. -- Jag _tyckte_ precis, att det var Hanna, --
svarade hon dröjande.

-- Ja, att _tycka_ och _veta_ är alls icke detsamma . . .

-- I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att Hanna
icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt åt.
Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de dåliga
kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt af henne
och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod att göra
detta.

Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro
böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många
ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt
och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på
klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne
bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes
handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.

Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde
det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes
vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning.
Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne
likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af
flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att
icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver
hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig sjelf.

-- Men detta är rent outhärdligt! -- utbrast Bertha en dag, då hon het
och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. -- Kan du
icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har predikat för
döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till _mitt_ omdöme. Jag
tror också, att man på visst håll söker undergräfva ditt inflytande, och
ett par af de våra hålla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, så
. . . adjö med ditt förmynderskap på klassen . . .

-- Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, -- sade Hanna och
reste sig häftigt från sin plats. -- Åtminstone icke _medvetet_, --
tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad flög öfver hennes kinder. --
Hvarför skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som
måste föra min egen talan? Nej, låt mig vara. Terminen är ju snart slut
och sedan slippa ni vidare se mig.

-- Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så tager jag
min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och denna
trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i min
smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så misstänker
jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få dig
relegerad.

Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i detsamma
vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. -- Detta kunna
ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så långt, afgår jag
frivilligt, -- i morgon dag . . .

-- Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. Betänk,
hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den mest
skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt på
rätt . . .

-- Tyst, jag tigger icke om er aktning! -- Och Hanna gick ut med kinder,
som brände af harm och förödmjukelse.

Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. --
Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon sjuk.

Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han såg,
att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.

-- Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar uppvaktat
henne, -- sade han skämtsamt. -- Kom hem till oss, jag ville också gerna
höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.

-- Jag skall komma, gå du förut. -- Hanna undvek att se på honom, men
hennes röst var alldeles lugn.

Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider
åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma
att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit
bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm
frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade
händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: -- Bella,
jag kommer att afgå från skolan endera dagen.

-- Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för
sqvallrets skull?

-- Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans anseende.
Jag _kan_ icke bli qvar.

En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas
tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det
skulle vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf.
Men på samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka
ett godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott
berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.

Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje
omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva
bortvisad.

-- Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, -- sade hon
uppbragt. -- Hon har sqvallrat om saken för „pappa och mamma“, och nu ha
dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej en så farlig kamrat,
som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande spektakel, då inte
Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då äfven du är borta,
som annars brukar kunna tala förnuft till de odågorna.

Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en så
enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha och
lofvat tala med Hanna.

Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.

-- Hanna min, du skall _icke_ afgå. Saken är ej värd ett så stort offer
och kan nog hjelpas på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du
är ju advokat, vet jag.

-- Mot hvem skulle jag försvara mig? -- utbrast Hanna häftigt. -- Ingen
har anklagat mig. Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket
intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore
tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.

-- Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du retirera!
Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har ju lärt
mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. Och nu
skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du
verkligen handlat orätt.

-- Men hvad _kan_ jag väl göra, Bella? -- frågade Hanna upprörd. -- _Om_
jag blir relegerad! Bättre, att förekomma, än att förekommas.

-- Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke
ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och lita på
mig.

Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. -- Du är min
_vän_, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls för din
skull.

Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas
skiljande från skolan flera gånger varit före. I den utsmyckade form
historien antagit, var det icke underligt, om den väckte allas djupa
ogillande. Man öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och
derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild från skolan.

Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit
anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest
framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till
den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid
densamma.

Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och begärde
ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, nyss
talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning öfver
tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en liknande
berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde finnas.
Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet och der
blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der intagit
någon förfriskning.

Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och
Valter.

-- Och enligt min åsigt, -- slöt hon sitt andragande, -- förtjenar Hanna
Rappe vår aktning och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf,
sökt räcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.

En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt omstämma
sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter och
anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt sig
på falska rykten.

Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så
stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga
detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt
misstänkt elev.

De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna
uppfattning. -- Det är väl icke meningen, -- sade de, -- att skolan för
ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa elever?

-- Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra _en_ för att
kunna qvarhålla de andra, -- utlät sig en af de äldre.

-- Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller jag genast
att blifva skild från skolan, -- utbrast Verna Sommar med en hos henne
sällsynt häftighet.

Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och
direktionen såg framför sig det svåra valet att antingen genast mista
fem af sina bästa lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid
skolan.

Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle noga
öfvervägt alla skälen för och emot.

-- Jag behöfver ingenting öfverväga, -- sade Verna Sommar. -- För mig
gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa eller ock se mig om
efter en annan plats. Det är icke svårt att välja.

[Dekoration]



[Dekoration]


När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga
hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade
öfningarne, kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan
mekaniskt, och man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger
glömde hon gifva det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de
olika rörelserna.

Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara nedslagenhet
den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.

När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, kallade
Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något att säga
dem.

-- Jag ville fråga er, flickor, -- sade hon, och hennes röst lät som en
generals, som anställer räfst bland sitt folk. -- Jag ville fråga, om
det är med er vetskap och ert samtycke, som en af edra bästa kamrater
varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och det ovänligaste
bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i begrepp att för
alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar . . .

Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det
alls icke rört dem.

-- Åtminstone icke med _mitt_ samtycke, -- kom det plötsligt från
Bertha.

-- Icke med mitt heller, -- hördes några osäkra röster ur skocken.

Jenny skrufvade sig litet nervöst: -- Det är ju icke underligt, om
flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som
. . .

-- Jag vet, hvad du vill säga, -- afbröt henne Verna harmsen, -- men du
har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, flickor, att allt ondt,
som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag har sjelf varit i
tillfälle att taga reda på saken.

Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt hvad
hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på kaféet.

Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: -- hvad var det jag sagt
hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från _alldeles_ säkert håll . . .
Stackars, söta Hanna . . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.

-- Säg mig, -- fortfor Verna Sommar, -- har hon någonsin svikit ett
löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt och
rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som måste såra henne
djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap.
Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er
hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne
och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af allt.

Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. Flickorna
talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. -- Hvad jag är
glad, att Hanna är oskyldig! -- skrek Bibbi och dansade om med Aina
Berg.

-- Jag har hela tiden trott, att hon var det, -- sade Lilli, alldeles
glömsk af att hon troget undvikit Hanna.

-- Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch med
pojkarne, -- inföll Jenny, ännu misstrogen. -- Och jag hörde från
_alldeles_ säkert håll . . .

-- Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, -- ifylde
Bertha hetsigt. -- Jag har ju predikat för er dag ut och dag in, att
alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.

-- Visst har jag trott, -- hördes en röst ur hopen. -- Och jag med . . .
och jag med. -- Alla voro angelägna om att intyga, att de „verkligen i
grunden trott på Hannas oskuld“, men då de ej kunde bevisa den, så . . .

-- Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, -- inföll Verna Sommar, som med
ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. -- Gå nu och säg
Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .

-- Ja, ja, -- skreko flickorna. -- Det kan man ej undra öfver! . . .

-- Hon är modig, uppoffrande och sann, -- fortfor Verna Sommar -- hon
har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.

-- Nej, hvem skulle vilja gå in på ett _värdshus_? -- utbrast en af
flickorna och såg förnärmad ut.

-- Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. Skulle du
ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina kläder? Den
är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna Rappe har
visat oss huru vi böra handla.

Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter för
dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin
kunnat misstänka henne för något ovärdigt.

-- Inte skall man få skilja henne från skolan, -- sade en med beslutsam
min.

-- Om hon afgår, så går jag med, -- sade en annan.

-- Ja, ja, det göra vi också, -- ljöd det från flera håll. -- Kom, så gå
vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för Hanna!

Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla sig
neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem kunde ej
glömma sin misstro.

Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och
fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.

-- Lättrörda, små insjövågor! -- tänkte Verna Sommar, när hon såg
dem gå.

Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig för
Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för
hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade
också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas
förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.

Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då hon
följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen
och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste
ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring rummet.

Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon
lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro
och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget,
men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana
sammanhanget.

_Sådan_ var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. Lika
färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna
smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.

Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte
henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men
flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter
ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt
eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.

Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen
gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida.
Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade
ständigt misslyckats. I skolan åter höll han sig undan så mycket som
möjligt, och besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med
allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas „korståg“,
som de kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken
smälek af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den
blygsel Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera
sin ära med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att
bortblåsa en ärlig ånger.

Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken
fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde
den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke
haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.

Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld
varelse som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma
stod rotad i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i
afgrunden, utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare
jordmån? Det föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust
hon kände växa inom sig, på detta område skulle få sin bästa
tillämpning. Och som om hon bäst kunde gifva sin skärf till
mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat
till sådana stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .

Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och
afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon
kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och
skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra,
innan hon var vid målet. Ja, -- skulle hon någonsin känna sig hafva nått
målet?

Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till hennes
framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla möjliga
visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till Pompeji
och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta med en
längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter. Den ena
hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte dag
efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig
sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt
detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle
utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå
upp den vida verldens portar för alla trötta och sjuka, alla fattiga,
längtande barn, som knapt hade en aning om tillvaron af en verld och en
mensklighet utanför sina fyra väggar!

Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de intryck
en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så
obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18 år?

Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna
sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till
Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden
med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne
och sporra henne till att lefva upp på nytt.

Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och
Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik
med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle
resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år
qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka
sig detta år utan de gamla kära kamraterna.

Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och
ansågo henne för den lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne
med goda råd och visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes
resetoaletter.

Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och
skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna
icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt
beslutat följa.

En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum,
ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta
postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och
tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära
puckelrygg.

Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården
fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en
helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som
nästan kändes vemodsfullt.

Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken
Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga
honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.

En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss
uppstigit från sjukbädden; ögonen voro infallna, han andades kort och
tycktes ha svårt att gå.

Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han
undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: -- är ni
fröken Rappe?

-- Ja, -- svarade Hanna.

-- Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, -- sade den
främmande. -- Det är så länge sedan . . . Jag är din far . . .

-- Min far! -- utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, mot hvilken hon
stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt slag, hvilket
nästan beröfvade henne sansen. -- Min far? . . . jag förstår ej . . .

-- Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till hemlandet. Jag
har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig . . . jag ville
icke dö der borta. Resan var svår . . . jag har varit mycket sjuk, men
jag hann ändå fram. Nu tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem
hos mig . . . Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju
. . . den enda jag har qvar i lifvet.

Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas öron;
hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ångest
och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld herraväldet öfver
sig sjelf när hon svarade:

-- Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan . . .
förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni misstager er, om ni
tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot er; bandet oss
emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig och hemlös, men
jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och rikedomar, och
det är min personliga frihet.

Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif.
Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han ändtligen,
dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på sin unga
dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse och på
samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare dager.

-- Jag vet, Hanna, -- sade han sorgset, och hans aftärda drag sågo ännu
blekare och skarpare ut, -- jag vet, att jag icke har handlat mot dig
som en far. Men jag trodde . . . Jag har varit så ensam . . . under
dessa år, jag har stundom lidit nöd . . . jag har qvalts af längtan
efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig
förmögenhet och beslöt . . . resa hem. Du vet ej hvad allt jag lidit!
. . . Jag kunde förefalla eder hjertlös, och dock voro . . . mina tankar
ofta hos er.

. . . Det var min afsigt, -- fortfor han, då Hanna ingenting sade, --
att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, uppslukade
allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades ständigt . . . att kunna
skaffa mig en förmögenhet och med den återvända för att . . . för att
bjuda er ett sorgfritt lif.

-- Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg och hårdt arbete.
-- Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i stolkarmen för att
synas lugn. -- Ni lät henne framsläpa sitt lif ensam, fattig och bitter,
utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon var förr så lycklig . . .
och ni . . . ni stal _allt_ ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni
gifvit henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte
på henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som
så länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne så helt,
som en menniska kan ega en annan -- och ni kastade henne bort, som ett
sönderslaget kärl.

Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som
våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, denne
man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt
enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma och
taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han
hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för denna
sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.

Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: -- Och nu kan ni gå, jag
har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och
våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.

Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes
gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.

-- Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro
. . . Jag går igen, ensam som jag kommit . . . Förlåt . . . att jag ett
ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag
talade om att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . .
skall glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din väg . . . jag
ville, . . . jag trodde . . . jag . . .

Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade
han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han
dö här och hade hon dödat honom?

-- Se här, drick litet vatten! -- sade hon och räckte honom glaset.

Hans hand skakade, då han mottog det. -- Tack! -- sade han. -- Det är
kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.

Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas hjerta.
Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut genom
porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en skymt af
den aftärda gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han åter
vidare och nu . . . nu försvann han om gathörnet.

Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom,
så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att
göra?

Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde två
hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för öfrigt
fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är sant,
hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg det
icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon
skulle med dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.

Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon hade
så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett steg
tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför skulle hon
ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få följa tant
Karin?

Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af
ånger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon
tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för
att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes
sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert
undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon
aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en
lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och
endast lefva för _en_, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna ena
var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att det
varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad hos
henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.

Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl
ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste,
att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon
fattat sitt beslut.

Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de
respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i
hennes förtroende.

En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från
skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till
skrifbordet.

-- Ser du de der papperen? -- sade hon muntert. -- Det är vingarne, som
skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag
vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?

-- Tant Karin! -- Hanna drog henne ned i soffan. -- Får jag tala med
dig?

Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast
blef allvarsam. -- Hvad är det? -- frågade hon orolig.

-- Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och
. . . resa ensam.

Ett moln drog öfver tant Karins anlete. -- Jag trodde icke att du var
nyckfull, -- sade hon.

-- Det är jag ej heller, tant. -- Hanna var blek, och ett drag af tungt
allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen försökte le.

-- Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut med mig?

-- _Vill?_ Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om något
herligare. Men nu _kan_ jag det icke. Jag har fått ett band som binder
mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag varit det hittills
. . . Min far har kommit . . .

Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede.
Hon tog Hanna hårdt i armen.

-- Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva också dig
ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga
skyldigheter mot honom, _inga_! Du får ej . . . du får ej öfvergifva
mig, Hanna!

-- Låt mig berätta dig allt, tant, -- bad Hanna, som blef lugnare, ju
mera upprörd tant Karin blef.

-- Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och
främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . han sade
sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, så
öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke
mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, som
nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något ensligt
rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö
fullkomligt ensam -- och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej ana
hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min
pligt.

-- Tala ej om pligt! -- afbröt henne fru Meilert hårdt. -- Han har
längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, jag genomskådar
honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som han återvändt,
det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva betjenad och
omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, allraminst en,
som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger dig, att du icke
har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.

-- Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några
dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det,
att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något
obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin
ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att
få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart
ännu, men det förefaller mig, som om de band _lidandet_ och
_medlidandet_ knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och
heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag
känner det så nu.

-- Svärmerska! -- log fru Meilert, men blef åter allvarsam. -- Du kunde
ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag
skall sörja för att han får all den omvårdnad han någonsin behöfver.

-- Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den långa
vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer än en
mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar som
helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen kunde
ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en stackars
larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån mig den
första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?

Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde
henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt
ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för
allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker
och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet
försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna
nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att
oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de
förhållanden, i hvilka hennes älskling nu skulle komma.

På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna
gjorde det i stället.

-- Älskade tant, -- sade hon och kyste ömt hennes hand. -- Du har gjort
så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i
tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke
ond på mig.

-- Ond på dig? -- Tant Karin drog henne innerligt till sig. -- Jag hade
knapt trott min „hårdhjertade“ Hanna om så mycken menniskokärlek.

-- Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha gjort
mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men något
föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med
dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och glädje,
och det skulle göra henne så obeskrifligt godt att få resa. Hon är så
varm och god och ändå så vaken, jag tror att ni skulle få det rysligt
roligt tillsammans.

Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att
Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut
sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne
för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen
missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om
Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon
kunde: -- nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi få
roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och skrifva
ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk och
rödbrusig till dig.

Hanna tryckte tacksamt hennes hand. -- Det blir så roligt att få bref
från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya planer.
Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.

Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke
skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken,
funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas
uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde älska sin far. Men hon
förstod, att den lycka hon kände, liksom behöfde gifva sig luft i en
handling af motsvarande kärlek och uppoffring. Hon var så glad öfver
Hannas handlingssätt, att hon nästan glömde de pröfningar det kunde
medföra.

-- Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! -- utbrast hon och slog
armen om vännens hals.

-- Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla på samma
sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och
jag. Kan du gissa?

-- Nå, -- sade Bella frågande. -- Att uppskjuta resan naturligtvis?

-- Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas på sin
resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . Ts . . . inga invändningar,
jag har talat med farbror och tant, de äro med om saken. Och du har
ingenting annat att göra, än foga dig efter klokt folks råd och göra dig
i ordning till nästa lördag.

Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes
tanke ej hunnit smälta den. -- _Jag_ skulle resa med tant Karin! --
utbrast hon. -- _Jag_ skulle få hvad du ej fick! Det är orättvist, och
jag reser icke.

-- Du reser, söta barn, -- sade Hanna med låtsad myndighet. -- Tant
Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har fått en
alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför allt
förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom någon att
pyssla om, det är en så god afledare för sinnets sorgbundenhet. I detta
fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant Karin tänker vistas någon
tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tänk, så godt för dig
att få bada och bli _riktigt_ frisk!

-- Ja, men huru skall jag _kunna_ resa, när du gladt dig så förfärligt
deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej Hanna, jag
kan ej.

-- Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning för
tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det,
Bella, -- för min skull!

Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom
att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra
sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste
om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från
tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. Hon hade hållit af tant
Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån
återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.

Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon
vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi kältade
att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få komma ned
till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få leta
efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.

På aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en afskedsfest
i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och ville än en
gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var sjelfskrifven
deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit lösryckt från skolan
ett helt år.

Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt
ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var
glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna
kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de
nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan
vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med så
många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var framtiden
detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få var den
en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras unga
sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast
ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.

Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll det
sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos de i
små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna Rappe
skulle framföra klassens afskedsord.

Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var
de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha
Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det
gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt
lyckas. Den ena och den andra af flickorna försvann på en liten stund
och uppträdde åter med misstänkligt röda ögon. Bella snyftade
ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit så vexlande, och hon
var ännu svag efter sjukdomen. Tanken på skilsmessan från kamraterna var
mer, än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk,
inpackning och brådska.

Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har du
min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta Bella,
vi äro redan våta om fötterna!

Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte tala
om resan. -- Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är, Bella, --
utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. -- Jag hoppas du tänker
på oss fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till
exempel . . .

-- Ja, hvad vill du ha? -- afbröt henne Bella skrattande midt i tårarne.
-- En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en kamelsvans?

-- Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle nöja mig
med ett hårstrå ur påfvens skägg eller . . . en metmask från Garibaldis
graf.

-- Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, -- sade Alma.

-- För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?

-- Hvarför inte?

-- Och jag beställer ett olivfrö, -- sade Lilli, -- jag har hört så
mycket talas om de vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha
rum för i din kappsäck.

-- Då måste den vara stor som ett kyrktorn, -- skrattade Verna Sommar,
som sällat sig till dem.

-- Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag hela
klassen att _äta_ din skål.

-- Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa unga
vänner. -- Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. -- Jag skall i
gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade metmask.

Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. -- Är du inte bra ledsen
ändå, Hanna, att du ej kan resa? -- frågade hon mera vänligt än
finkänsligt.

-- Gör inga samvetsfrågor! -- svarade Hanna undvikande. -- En annan gång
blir det min tur.

Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda
den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala
om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.

-- Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför
skoltrapporna af gammal vana, -- sade Bertha. -- Jag har så svårt att
öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just hurudana de skosulor
skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen.

-- Jag känner några, de äro ej så oäfna, -- inföll Bibbi.

-- Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, -- sade
Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. -- Är jordmånen bara något så
när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.

-- Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, -- bad
Bertha. -- Jag behöfde bara en dag för deras rotningsprocess. Men säg
något mera, Hanna!

-- Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra klädedrägten,
-- inföll Verna Sommar, -- och dem hoppas jag Bella till först skall
så ut.

-- Hanna nickade. -- _Sanning_ framför allt annat. Sanning mot Gud, mot
menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en fasthet, som orubbligt
fasthåller vid det, vi anse _rätt_, utan att bortblandas af olika
meningar och åskådningssätt.

Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas
ögon bådo henne enträget om mer.

-- Och så, flickor, -- fortfor hon med en viss energi i rösten, -- så
skola vi minnas, att vi äro _främst_ menniskor och _dernäst_ qvinnor;
man vill så gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr
tanken på manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god
och sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man
är qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning
i lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till,
det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.

-- Ja, ja! -- skrek Bertha intresserad, -- det äro vi ju alla ense om.

. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka _uteslutande_
för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne sköta ett hem. För de
allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste uppgiften, och de
borde blygas, som ringakta den.

-- Uff, ett hushåll med många barn! -- hviskade Bertha till Bibbi.

-- Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, --
fortfor Hanna i det hon reste sig. -- Ingen af oss bör lemna skolan med
den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i
dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och en.

-- Det är bra besvärligt det, för en som är född att latas, -- sade
Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. -- Men nog får jag väl lof
att raska på mig, jag också, så ni ej alla springa förbi mig.

-- När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för oss, --
sade Alma, -- mycket har klarnat för mig redan i år.

-- Tack, flickor, för dessa år! -- sade Hanna, och hennes fuktiga ögon
sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. -- Nu måste vi gå
till de andra. Tala inte till mig på en stund, jag måste i tankarna
genomgå hvad jag skall säga.

Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och
lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men
så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes
af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig
sjelf.

Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen,
när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade denna stund då
skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett
ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon
kunde knapt tala.

-- Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! -- hviskade
hon. -- Jag känner i denna stund . . . huru mycket du varit för oss
. . . Förlåt mig . . .

Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt sluten
i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu rikligare.
Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje och af
föresatser som styrkte och lugnade henne.

Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte här
efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle
ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera
månader.

När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes
lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten
och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens
intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på flykten.

Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på
lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke
kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker,
eller till jemna, släta stigar? Lika godt, hon kände sig ung och stark,
full af pulserande lif, af värme och lycka, hon skulle ej brytas så
lätt. En kärleksfull makt ledde hennes öde och dyrbara vänner stodo vid
hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?

Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så
gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle
velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de
flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann
rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog
tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.

-- Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar och gjort
mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!

Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade
ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen
sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.

   *   *   *

Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och
narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En af
dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften
andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet,
ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.

Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med
konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig
ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter.
Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman
och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne
de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade
skattat så mycket åt känslorna i går.

Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för
klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig
till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg
hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att
hon sofvit blott två timmar i natt.

Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att
hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och
syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.

-- Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!

-- Adjö . . . Hanna! Tack! -- Mera kunde hon ej säga.

Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott
hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och ömhet.

-- Landgången i land!

-- Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och brokiga
parasoller viftade om hvarandra. -- Adjö, adjö! svarade två hvita
näsdukar uppe på däcket, och båten gungade långsamt ut, följd af glada
och tårfylda blickar.

[Dekoration]


       *       *       *       *       *
           *       *       *       *


  På G. W. Edlunds förlag har utkommit:


  Hemmet.
  En landtflickas anteckningar.
  För ungdom af Aina Dammert.
  Inb. 1 Fmk. 50 pi.


  Skilda vägar.
  Berättelse af Maria.
  5 Fmk.


[Dekoration]

       *       *       *       *       *
           *       *       *       *

[Tryckfel]

  låg så många frestelser i solskenet  [„i“ osynlig]
  litet förlägen öfver Hannas uppförande  [äfver]
  att visa ett tillmötesgående  [-gånnde]
  Han visste precis hvad han skulle göra  [vsiste]
  små omsorger och vänskapsbevis  [vänskapsbe-/bevis på radslut]
  ett omärkligt gift för unga sinnen  [fär]
  när jag riktigt ransakade mig sjelf  [ransaknde]
  Nu öppnades dörren, och skaran stormade in.  [oeh]
  till och med den del af fläskpannkakan  [fläskpankakan]
  och dessutom fick hon allt emellan  [flck]
  _Ole hyvä ja pääse sisään_  [hvvä]
  försänkta i en efterlängtad sömn  [försäkta]
  Alma och Lilli  [oeh]
  uppe på det smala staketet   [stakettet]
  ifrigt deltagande frågor om Bella  [Bellla]
  taflor, växter, mattor och draperier  [oeh]
  som ännu vibrerade så starkt  [vibrarade]
  ehuru hon sjelf icke erfarit  [bon sjelf]
  ingifva dig frid och trygghet  [ocb]
  Hvad angick henne Valter Hagen?  [Vafter]
  sönderslitas af sorg och hårdt arbete  [ocb]


[Interpunktion]

  Men då är det ju ej af oss sjelfva.  [. mangler]
  Men kanske . . . om du hjelper mig . . .  [kanske . , .]
  en bok, som Jenny Stenman lånat mig.  [, för .]
  utan att tillgripa denna förnedrande utväg.  [, för .]
  Helmi, nu är du ej snäll.  [, för .]
  bara för att flickorna gingo på så der.  [, för .]
  -- Nej, men litet sorgsen.  [, för .]
  Agnes fick af obehaget ett gråtskof,  [. för ,]
  hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade.  [, för .]
  -- skrek Bertha förtjust.  [? för .]
  -- Hvem kommer med?  [. för ?]
  Hanna såg på stilen, den var främmande.  [, för .]
  modell för min nästa vinterklädning?  [. för ?]
  än det deras lif och tankar hittills innehållit.  [, för .]
  i det hon gick att hemta kaffet.  [, för .]
  kastade det i kakelugnen.  [, för .]
  kastade den i Eriks korg och satte nytt bete på.  [, för .]
  till och med en gång misshandlat honom.  [, för .]
  att dröla med något som måste ske.  [, för .]
  att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville.  [, för .]
  satte sig åter på sin förra plats.  [. mangler]
  ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm.  [? för .]
  hviskade Hanna gladt till svar.  [, för .]
  Skulle du gerna vara rik, Hanna?  [. för ?]
  hålla sig fullkomligt neutrala.  [, för .]
  -- Ingen har anklagat mig.  [? för .]
  är ni fröken Rappe?  [. för ?]
  -- Ja, -- svarade Hanna.  [, för .]
  Det ville ej rätt lyckas.  [, för .]
  Jag hoppas du tänker på oss fattiglappar  [oss, fattiglappar]
  och skrämde sömnen på flykten.  [, för .]


[Finsk]

  ja pääse sisään  [korrekt „ja päästä sisään“]
  Me . . . tahtovat nukkumaan  [korrekt „Me tahdomme nukkumaan“]





*** End of this LibraryBlog Digital Book "I Utvecklingstid - En berättelse om flickor" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.