Title: Richard Lejonhjerta i historien och poesin - Akademisk afhandling
Author: Estlander, Carl Gustaf
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Richard Lejonhjerta i historien och poesin - Akademisk afhandling" ***


RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN

Akademisk afhandling af

CARL GUSTAF ESTLANDER



Helsingfors,
J. C. Frenckell Son,
1858.



Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtycke
af den vidtberömda Historisk-filologiska Fakulteten vid Finlands
Universitet, och under inseende af FREDRIK CYGNÆUS, Filosofie Magister,
Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:t
Stanislai Ordens andra klass, till granskning framställe af CARL GUSTAF
ESTLANDER, Magister, uti Hist.--filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858
p.v.t.f m.



INNEHÅLL:

     Företal.
  I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
 II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
     Anmärkningar.



Företal


Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin förträffliga roman
Ivanhoe förstått att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter,
hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga märkeliga
rum. Den ena är Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligen
har ingen personlig beröring dem emellan funnits; och dock kan en
sannare förändring af den historiska verkligheten icke tänkas, än
den romanförfattaren tillåtit sig i denna sin sammanställning af
riddarekonungen på tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Ty
huru omätligt än afståndet kan tyckas ifrån konungen öfver vesterns
mäktigaste folk, hvars vilja var lag för blomstrande riken och hvars
fana följdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rättslöse
fribytaren, som med sitt vilda följe jagades likt rådjur i Sherwoods
skogssnår, sammanträffa dock deras karakterer och lif i tvenne
väsendtliga punkter. Hvardera äro de äkta romantiska personligheter,
på grund af sin lösbundenhet från det alldagliga lagbundna lifvets
triviala förhållanden; hvardera äro de der jemte samtida representanter
af de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efter
slaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro på Englands
gemensamma jord. Medan Normanderne med hänryckning följa sin hjelte
på hans verldsberömda riddarefärd till det Heliga Landet, skådar det
anglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sista
försvinnande kämparne för dess nationela sjelfständighet och tillvaro.
Motsatsen mellan de bägge personerna vidgar sig sålunda till en motsats
mellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhällsställning,
det ena herrskande, obändigt, aristokratiskt, det andra förtrampadt,
godmodigt, folkmässigt.

Skulle nu förf., sedan denna sammanställning fått makt med honom,
stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans
uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bägge
nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bägge folkelementerna, i
den tidpunkt då striden dem emellan håller på att bortdö och de bereda
sig att fredligt sammansmälta till en engelsk nation. Men Richard
Lejonhjerta och Robin Hood hafva ännu en tredje punkt, hvari deras
öden likna hvarandra. Den ena som den andra tillhöra dessa lyckliga
dödlige, hvilkas odödlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad,
utan äfven i diktens bildersalar, hvarföre, när man forskande skådar
tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den
historiska verkligheten eller det fantasispunna omhöljet skymtar fram
för blicken. Denna deras dubbla tillvaro är så mycket intressantare,
som hvardera har sitt folk att tacka för den ena som den andra
gestalten, sålunda att, under det menestreler och truverer gripit de
spridda dragen af Richards person och iklädt honom den normandiska
poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods äfventyrliga lif
utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader.
Jemför man då den historiska personen med den diktade, är man sålunda,
genom att tillse i hvad mon dikten förändrat verkligheten och huru hon
vid skapandet tillvägagått, i tillfälle att uppskatta hvardera folkets
skaldelynne, det är, att framställa medeltidens jemförelsevis lärda
diktning i bredd med folkdikten.

Men då en sådan dubbel, på en gång historisk och litteraturhistorisk
jemförelse skulle gått vida utom gränsorna för en akademisk afhandling,
och då förf. af enskild böjelse drogs till den sednare uppgiften,
måste sammanställningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt
behandlades. Uppgiften i efterföljande blad blir sålunda, att i den
omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergått
framställa denna diktnings lynne och art, hvartill åter de betingande
vilkoren måste finnas i nationens samhällslif, tanke och handlingssätt.
Huruvida, med en dylik plan, det historiska strängt i form af
grundlägning bordt skiljas från det litteraturhistoriska, må utvisas af
sättet hvarpå förf. förstått att lösa sin uppgift. Befunnes han häri
hafva begått ett misstag, återstår honom blott den djupsinniga trösten:
"hvad som engång skett kan ej mera hjelpas."

Göres åter anmärkning derom, att den historiska grundlägningen är till
öfverlopps vidlöftig, tar sig förf. friheten hänvisa till en sednare
afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska
samhälls- och stats-skicket vore gifna, för att förstå det anglosaxiska
folkets sorgliga ställning.

Till att undvika upprepade citater kan det engång för alla anges,
att följande arbeten anlitats, vid framställningen af Normandernas
samhällsskick och den sociala sidan af Richards lif: _Thierry_,
Conquête de l'Angleterre (Paris 1830), _Turner_, History of England
during the Middle Ages (London 1853, vol. I), _Lingard_, History of
England (London 1825, vol. II) -- vid behandling af korståget,
utom förenämnde arbeten, _Michaud_, Histoire des Croisades (Paris
1838 vol. II), -- vid undersökning af romandiktningens uppkomst samt
menestrelernes lif och verksamhet: _de la Rue_, Essais sur les Bardes
etc. (Caen 1834), _Warton_, History of English Poetry (London 1846) och
_de la Villemarqué_, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842),
-- samt slutligen såsom källor för romanerna om Richard Coeur de Lion:
_Weber_, Metrical Romances (Edinburg 1810) och _Ellis_, Specimens of
early English metrical Romances (London 1848).



I.

Richard Lejonhjerta i normandiska historien.


Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande;
hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard
Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad
hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska
eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska
folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig
främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit
byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska
sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk
till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med
några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få
generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu
gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt
fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna;
det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig
som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne
plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde
sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och
humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska
lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än
af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom
sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo
besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess
den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen
erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och
utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större
orättvisa, dess bittrare kränkning.

Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle
framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet
upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga,
krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor,
härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska
vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina
runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med
samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska
oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra
former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens
ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess
hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet
utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och
sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i
religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre
kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och
böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än
stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna
Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen
berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom
tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska
presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män
egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de
sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga
spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh.
vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed
romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk
ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft
och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande
hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin
förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och
vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i
umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens
sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.

Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess
betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter
byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett
känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör
tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må
hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast
egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste
vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden:
obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig
verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han
seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med
vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller
förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon
ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig
sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets.
I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af
Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet,
men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets
förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och
tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet
äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den
likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot
starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion.
Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända
ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen,
fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom
gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed
den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta,
måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta
styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas
till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända
och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i
Wilhelm Bastardens statskonst.

Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat,
utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af
samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom
anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst,
låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och
sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott
Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid
Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka
ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér,
tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i
besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder
erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum
för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt
anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna
jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige
vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven
jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten,
sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad,
barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller
biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte
och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och
beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida
mantlar.

Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis
måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne
under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då
Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna
underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om
samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade
han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i
sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft
blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd
inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands
framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på
kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i
konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både
ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.

Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo
normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig
i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte
anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort
uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt
ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten
af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade
Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och
otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de
dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen,
inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig
sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde
inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray,
grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med
vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att
från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande
nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom
till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af
en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle
Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer
hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.

Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt
tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom
vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene
högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig,
der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels
för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt
röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar.
Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som
boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och
qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad
möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas,
brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att
påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville
förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion
gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm
Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes
antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne,
biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och
fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på
byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det
qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.

Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna
upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt
oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga
hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens
befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de
under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden.
Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda
religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga
dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl
tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit,
en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste
råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider
då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af
samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet
blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna
huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns
parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren
fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte,
det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter
påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre
ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa
seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.

Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en
annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art,
och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är
oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst
samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd
skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem
kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm
Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland
antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att
han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från
dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med
släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda
vittnesbördet särskildt andrages.

Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara
föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor
vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska
feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren
kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; -- en
af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka
ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters
hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes
skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast
chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte
sig, kom härvid de betryckta till hjelp.

Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant
gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven
framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft
blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska
herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef
stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland
nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands
storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs
åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig
representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har
innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är
konungamakten.

När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande
sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den
förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med
en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det
ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och
adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel
egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom
ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf
det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig
vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne
och ställa dem i jemvigt.

Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet,
såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är
både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det
oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning
hos Anglonormanderne.

Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven
upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm
Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru
visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig,
blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser
förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme
earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så
våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock
vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i
sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var
territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än
rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den
anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen.
Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått
tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga
beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom
grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna,
förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig
konungens fordringar.

För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen,
vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med
domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller
af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard
Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han
tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit
förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer,
försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna,
konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst
samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande
riddare och äfventyrare.

I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord
blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé.
Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade
han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i
förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo
enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast
de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé,
och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11]
I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga
anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende
sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande
normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i
feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro
och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid
en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde
länsherren icke mera _laglig_ rätt att i sina strider med konungen
fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en
högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.

Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den
obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet
under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot
Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets
krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för
försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta
blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under
det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé.
Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta
jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under
hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.

Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins
envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet
regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks
glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya
eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland,
der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed,
Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga
folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska
ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren
och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men
bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart
svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i
kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens
och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar
Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika
tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall
dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en
äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och
anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med
svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till
styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde
deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt
fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod
och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven
begges deras minnen troget genom tiderna.

Knappast har något folk att uppvisa en så ödediger slägt, som den
plantagenetska är för England; ej ens Wasaätten undantagen. Sedan den
sålunda fört sitt folk till undergång och, försjunken i slapphet,
splittrat det normandiska väldet, men äfven just derigenom låtit en
ny tingens ordning uppstå i England, stiger den åter upp, höjande
sig sjelf och sitt nya folk i en bländande ridderlig glans samt
återeröfrande mer än den någonsin egt, förverkar så än engång sitt
välde på kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbördes
krig sönderslita sitt land och utrota ända till sista telningen af sin
stam.

Redan den första familjen bar _inom sig_ detta öde i fullt mått,
hvilket, ur ett välberäknadt steg till ökadt välde, lät upprinna en
källa till inbördes hat, förföljelser och krig. Genom sitt giftermål
med Eleonore ökade Henrik II sina ärfda kronor med Aquitaniens
hertigliga och Poitous grefvekrona, men ökade äfven sina fienders
antal med den förbittrade franska konungen, med de sjelfständiga, mot
normandiska förtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen
och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider väckte
det onaturliga krig, som härur framgick, hos allmänna meningen fasa
och afsky, och folktron, redobogen att i det öfvernaturliga söka
förklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett
fiendtligt öde, som för något hemligt missdåds skuld hvilade öfver
slägten. Så visste man att berätta det Eleonore af Aquitanien, före
sitt giftermål med Henrik II, stått i kärleksförbindelser med hans
fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att förtälja än
hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemärkt,
att hon sällan besökte kyrkan och alltid smög sig bort derifrån innan
mässan begynte. Oroad häröfver, hade han omsider beslutit att förvissa
sig om förhållandet, genom att med våld låta qvarhålla den misstänkta
gemålen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom
fenstret och aldrig mer återkommit. Tillochmed inom slägten sjelf
framkallade sådana sägner tron på dess olyckliga öde. När fadrens
sändebud kom, för att erbjuda fred och försoning åt den tredje af
sönerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han
icke ville låta sig beröfvas sin arfslott, hvartill sändebudet skyndat
att invända, det hans fader icke fordrade någon uppoffring på sönernas
sida. "Du förstår icke hvad jag menar," säges då grefve Gottfrid
genmält: "det är ett arf från våra förfäder, att bland oss den ena kan
ej älska den andra. Se der vår arfvedel, hvilken ingen af oss skall
frånträda".[12]

Det är dock icke svårt att finna en naturligare förklaring. De gamla
krönikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin förening med Eleonore
blott af begär till hennes länderier, hvarföre han äfven innan kort,
försmående sin gemåls kärlek, skänkt sina flyktiga böjelser åt en
talrik skara af älskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydländska sinne
var icke skapt att med tålmodighet fördraga en sådan kränkning. När
derföre hennes trenne äldre söner, Henrik, Richard och Gottfrid ännu
voro växande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i
deras spädare år omfattat dem med öfverdrifven ömhet, men sednare med
misstänksamhet sett dem utveckla sina häftiga och hersklystna lynnen
under modrens ledning. I detta omänskliga bemödande understöddes hon
ihärdigt af sin fordna gemål, konung Ludvig VII, som förmälde en af
sina döttrar med den äldsta bland prinsarne, och öfverlemnade en annan
den sedan så mångfald olyckliga Alix, åt konung Henrik som Richards
blifvande gemål. Ledde af samma bevekelsegrunder, att försvaga den
engelska konungen, deras länsherre, och derjemte hämnas den kränkning
han tillfogat sin gemål, deras egen furstinna,[14] underblåste
aquitaniske baronerne, med den berömde Bertrand de Born i spetsen, den
sålunda tända lågan under hela det femtonåriga familjekriget.

Uppfostrad i sådana förhållanden och redan vid sexton års ålder, såsom
grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar,
utbildades Richard, redan då berömd för sitt lejonmod, naturenligt
nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begåfvad med en
stor och starkt bygd kropp, utmärkt för armarnes längd och böjlighet,
var han i fullt mått utrustad med det rörliga ostadiga lynne, den
oförskräckta skoningslösa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet
och deri böjelse för prakt och ståt, som var hans nation och slägt
egen. Egendomlig för honom sjelf deremot var en nyckfull spänstighet
mot alla band och förbindelser samt den öppna godmodighet, hvars
behag tillvann honom vänner och ännu tillvinner honom vår medkänsla.
Wi blifva längre fram i tillfälle att anföra mer än ett drag deraf.
Här må dock försvara sin plats ett yttrande han, med anspelning på
ofvananförda sägen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plägat
fälla till sina vänner: "Är det underligt", skall han skämtande
frågat, "att vi, som härstamma från en sådan rot, lefva i fiendskap
med hvarandra? Den som från Hin Onde utgått, måste till honom
återvända".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam bör
bära skulden.

Denna sin egensinniga naturs orolighet och våldsamhet uppenbarade han
inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trädt till sin fader;
både genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom
oböjligheten hvarmed han utförde dem. Sedan han hastat att förena sig
med sina upproriske bröder, är han den siste i att ingå förlikning med
fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, läggande
sina händer i fadrens och böjande knä, svärja honom ny länsed efter
det sedvanliga formuläret, hvilket af tiden ansågs för ett starkare
band än det närmaste blodsförhållande,[16] utför han med nit sin
försonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsförvandter, de
svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slår dem i en rad af
drabbningar ifrån Loire till Pyreneerna, intar deras städer, fästen
och slott, samt härjar deras länderier med eld och svärd. Hans
utpressningar voro måttlösa, hvarje den minsta ohörsamhet straffade
han grymt, ingen qvinna var tryggad för hans förolämpningar, om ej
skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har äldsta brodren Henrik,
kallad le Jeune,[18] återkommit från sina irrfärder vid utländska hof,
och blir nu af fadren erkänd som medregent. I denna egenskap fordrar
han hyllningsed af sina bröder, grefvarne af Poitou och Bretagne.
Den sednare lyder, men Richard vägrar häftigt och stolt, och innan
kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i härnad emot den oböjlige
brodren, sluter förbund med hans förtryckte baroner och tyckes hota
honom med en afgjord undergång. Inseende faran, att låta den krönte
sonen vinna öfvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde först
då bringa förlikning till stånd, när Henrik lemnat densamma, för att,
under ångestqval öfver sitt förhållande emot fadren, nedstiga i sin
förtidiga graf.

Icke långt derefter fann äfven Gottfrid en brådstört död under hofvarne
af sin egen häst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet
återvände det oaktadt icke bland de få medlemmarne af familjen.
På Frankrikes tron hade några år förut uppstigit den statskloke
Philip II, hvars första handling af ett personligt, ej mindre än
politiskt hat emot Richard var att öfverhopa honom med de varmaste
vänskapsbetygelser. Denne, lika ärlig som passionerad i sina känslor,
bedårades till en vänskap, hvilken, i förening med andra orsaker till
missnöje, åstadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af ålder
och sorger nedböjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och
en besvuren förbindelse utgjorde likaså svaga band inom normandiska
feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststält och helgat. Ett bland
de föreburna klagomålen gälde den öfvannämnda prinsessan Alix, hvilken
nu af de begge vännerna affordrades konung Henrik, för att förmälas
med Richard. Äfven sedan hon mognat till jungfru, hade detta giftermål
blifvit uppskjutet af konung Henrik, såsom samtiden trodde, af skäl,
hvilka redan genom hans karakter och tidens seder göras sannolika.
Upptänd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat göra henne
till sin gemål, men då kyrkan icke beviljade honom skillnad från
Eleonore af Aquitanien, låtit henne intaga den olyckligt förevigade
Rosamund Cliffords plats. Då denna fordran följaktligen vägrades af
fadren, vände sig Richard till Philip och, läggande sina händer i hans
såsom han tillförene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed,
icke blott för Poitou, utan äfven för de öfriga anglonormandiska
besittningarne i Gallien. Det krig, som härpå följde, afbröts genom
täta underhandlingar, i hvilka kyrkan sökte mäkla fred, för att förmå
de tvenne konungarne till sitt åtagna korståg. Ständigt gäckad i sina
försök, skred den påfliga legaten till sista medlet, det gemenligen
så fruktade och ofelbara, att belägga Frankrike med interdikt. Philip
svarade kardinalen blott skämtande, att han tycktes hafva luktat på
engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig öfver prelatens
djerfhet, sitt svärd och kunde endast med våld afhållas från att
förföra sig på Kristi ståthållares sändebud.

Den åldrige Henrik, dukande under för sitt rågade mått, nedsjönk
omsider på sotsängen. På allvar längtande till fred, eftergaf han för
sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens dödsbädd, för
att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga
bekräftelsen på försoning, fruktande, säges det, att när fadren skulle
tillfriskna, han kunde ångra sig och bjuda strängare vilkor.[19]
Kyssen gafs, men vid utgången hörde han sin döende fader med dämpad
stämma säga: "Måtte blott Gud icke låta mig dö, innan jag tillfyllest
tagit hämd på dig!" Så lång tid förunnades honom icke. Han hann blott,
innan han dog, förbanna den dag han föddes och de söner han framfödt.

Richard, återkommen till franska lägret, uppväckte genom berättelsen om
sitt uppträde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans
hoffolk. Vi anföra dock detta blott som ett drag af lättsinnighet; ty
vid likbegängelsen gret han bittert, och hans första åtgärd blef att
afskeda sina fordna rådgifvare och draga till sig sin faders. Dermed
gick han att öfvertaga Normandernas rika krona.

De egenskaper Richard sålunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns
för honom intet nödtvång att ändra såsom konung. Tvertom tillät det
öfvertag, vi sett konungamakten ega, dem än friare framträda. Långt
ifrån att behöfva offra något af sitt godtycke och sin tygellösa
sjelfständighetskänsla för uppfyllande af sina konungsliga pligter emot
samhälle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en större, i en mer
historisk grad.

Också har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett
sina länders och nationers välfärd, icke egen nyck eller egen ära. Han
stiftade knapt en lag till deras fromma, han förde intet krig till
_deras_ försvar och ära. Skulle i det sednare afseendet hans och deras
intresse sammanfallit, såsom i försvarskriget emot Philip och Johan,
blir det dock i utförandet ett blott personligt hämdkrig.

Redan före sin tronbestigning hade han, vid underrättelsen om
Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med
begärlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med stöd af tidens
religiösa föreställningar, stälde till dess äfventyrarlust. Hans första
omsorg såsom konung blef derföre, att ur sitt rike sammanbringa de
möjligaste största penningesummor till riddarfärdens företagande. Till
den ändan lät han öppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmästarne
i fängelse och icke lössläppa dem förr, än de utbetalt till sista
fyrken både af kronans och sina egna tillgångar. Derpå utsattes kronans
länderier, privilegier och embeten till offentlig försäljning åt den
mestbjudande; flere bland städerna, hvilka såsom kunglig egendom varit
underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, köpte
sig en fix beskattning och inslogo härmed den väg, hvarpå icke blott
samtliga städerne, utan äfven hela engelska folket med tiden skulle
erhålla sina fri- och rättigheter. Skämtande öfver att kunna göra en
gammal biskop till ung grefve, sålde Richard Northumberland på lifstid
åt grefbiskopen af Durham. Åt skottska konungen öfverlemnade han icke
blott länsherrerättigheten, utan äfven tvenne gränsgrefskaper emot
tiotusen pund i silfver.[20] Blott för att Richard skulle aflägga all
ovänskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag
skulle sälja äfven London, om jag blott kunde finna lämplig köpare",
hade han sagt till sina hofmän.[21]

Sedan han sålunda, lik tidens öfrige _chevaliers errants_, så att säga
föryttrat sitt fädernegods, begaf han sig ut på sin äfventyrarfärd, i
spetsen för en lysande armé och med rikt fylda penningkistor, lemnande
sitt rike att skötas, så godt sig göra lät, åt de tvenne biskoparne af
Durham och Ely. Hvad om denna korsfärd, hvilken bildar den egentliga
riddareperioden i Richards lif, är att sägas, kan lämpligast anföras,
då vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga;
tillsvidare fortsätta vi att framställa hans betydelse såsom konung.

Richards fyraåriga frånvaro har den, för honom sjelf nog negativa,
förtjensten att utgöra en vändpunkt i Englands historie. Hittills
hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. Så
tallösa än baronernas oroligheter varit, hade de dock städse varit
blott personliga, aldrig antagit formen af en samhällig opposition
emot konungens makt.[22] Detta skedde nu för första gången, under
den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med större
öfvermod än klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs
sedvanor, afsatte misshagliga personer från deras tjenster, öfvade
plundring och våldsamheter samt omgaf sig med ett lysande följe af
mer än tusen hästar, så att hvarhelst han drog fram i landet
trenne års inkomster icke förslogo att betäcka de kostnader han
förorsakade.[23] Detta förfarande väckte allmän förbittring. Men då i
England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle
förmått afhålla missbruket, måste adeln sluta sig tillsammans, såsom
makt emot makt, och derjemte i sin tur söka stöd hos folket.

Om det öfverhufvud låg i feodalväsendets natur, att massan betraktades
som ett rättslöst redskap, till, blott för att bygga de feodala
borgnästena samt förse herrarnes lif med hvad till dess nödtörft och
njutande hörde, måste detta förhållande i England kännas dubbelt
tryckande, der icke blott ståndsskillnaden, utan äfven nationalhatet
vidgade svalget. Väl försäkrar en författare under Henrik II, att inom
de fria klasserna dåförtiden, nationerna blifvit så blandade, att en
Anglosaxare knappast kunde skiljas från en Normand.[24] Den dagliga
beröringen och ömsesidiga äktenskap måste härtill bidragit. Icke
destomindre visade sig, äfven efter denna tid, en afgjord fiendtlig
spänning emellan eröfrarnes och de eröfrades afkomlingar. De sednare
egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i
svett och möda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar
utan värn emot adliga fribytare, genom sitt språk, sina seder och
sitt hat uteslutne från hvarje ärofull och aktad plats i samhället,
misstrodde och misstroende, alltför täta påminnelser om de orättvisor
deras förfäder hundra år tidigare lidit, för att deras förnedrade
samhällsställning skulle förefalla dem naturlig. Villigt af hat och
hämdlust, eller äfven af nödtvång hade de, under de tätt inbördes
striderna följt konungen eller baronen, ja äfven varit behjelplige
i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma öde, som
öfvergått dem sjelfve. Men först då, när konungamaktens sammanpressande
tryck förmått den franska talande baronen att sammanträda med den
anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den
vädjoban funnen, hvarifrån det engelska folket på samma gång som det
engelska statsskicket, efter en hundraårig strid, framträdde enigt och
starkt.

Hvad som främst utmärker början deraf, oppositionen emot Guillaume
Longchamp, är den moderation och den aktning för konungens rätt, som
af baronerne ådagalades. Då biskopen-regenten, instämd inför deras
församling, icke hörsammade kallelsen, utan inneslöt sig i Towern,
läto baronerne stormklockan röras och sammankallade Londons borgerskap
till S:t Pauls katedral. Genom allmän omröstning förklarade detta
"parlement" biskopen af Ely, med all undersåtlig trohet emot Richard
okränkt, afsatt från regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk
takt, vittnar detta deras sätt att gå tillväga om en icke ringa kärlek
och tillgifvenhet för deras frånvarande ridderlige konung.

Denna tillgifvenhet framträder i än öppnare dag vid de stämplingar
Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, äfven han trogen
det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot
konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt
belänad med flere provinser och villigt understödd af den beräknande
franska konungen, sökte han både i England och Normandie att sätta
sig i besittning af styrelsen. Men på engång äregirig och feg, grym
och trolös, känslolös och vällustig, var han lika mycket föraktad som
Richard för sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populär och
älskad. Sjelfmant drogo derföre de mäktigaste bland baronerne i härnad
emot upprorstiftaren.

Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, förkunnande att deras
irrande konung, under sin återfärd genom Tyskland, råkat i fångenskap
hos kejsaren, och nu gälde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa
den dryga lösepenning, hvarför hans frihet skulle köpas. Oaktadt det
inbördes kriget, åstadkoms med exempellös uppoffring den erfordrade
summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomströfvade
länderna och uppburo de fördelade summorna; genom försnillning slogo
de felt på en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna beröfvats sina
heliga kärl och prydnader, och ännu en annan och en tredje insamling
måste öfvergå de utblottade undersåterna.

Icke destomindre var glädjen allmän, då Richard sent omsider landade
i England. Förskräckta som af ett åskslag kapitulerade det ena efter
det andra af Johans fästen; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt
trumpeter, cymbaler och larmande glädjerop tillkännagifvit den ärorike
konungens ankomst till de belägrandes läger. Men sedan han låtit
uppresa en skyhög galge och deri upphänga fem fångar, blef besättningen
fullt öfvertygad om hans närvaro och öfverlemnade sig på nåd och
onåd.[25]

Vid denna tid sträckte sig från Nottingham genom Lincolnshire en
af de omätliga skogar, hvilka då ännu betäckte betydliga delar af
Englands yta. Alltfrån eröfringen hade denna obygd, genomströmmad af
Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort för talrika skaror af
fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka föredragit att, skyddade af
ogenomträngliga skogssnår, föra ett röfvarlif utom samhället, hellre än
att inom detsamma böja nacken under det främmande oket. Det var här,
i Sherwoods glada grönskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen
Robin Hood herrskade vid samma tid, då den normandiska riddarekonungen
återkommit från det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belägring.
Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den
fruktade nejden, är det här Walter Scott låter honom som okänd deltaga
i fribytarnes krigsbragder, och äfven igenkänd dela deras vildmanna
festligheter. Derom känner dock historien intet. Tyvärr kan hon ej
heller bestyrka en sådan human folkvänlighet hos Richard, så nära
det än må ligga för en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna
egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarstå.

Tvertom kändes trycket af hans våldsamma styrelse aldrig hårdare än vid
denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott
en enda tanke, tanken på korståget och medlen för dess verkställande,
drefs han nu af blott en känsla, hämdkänslan emot sin trolöse broder
och än trolösare vän, franska konungen. Till dess tillfredsställande
skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhördt dryg
beskattning. Åtskillige baroner beröfvades sina embeten, hvilka såldes
åt andra; hvarefter alla köp af slott, egendomar, länderier, dem han
vid färden till Palestina afslutit, förklarades för blotta pantlån,
på hvilka köparena genom inkomsterna redan återbekommit den lånade
summan. "Och när nu så är, upplyste han de bestörte köparena, bören I
inse hvilken synd det är att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege
en skrifvelse från den påfliga stolen, som förbjuder eder detta under
bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningssätt fann han i
att låta sönderbryta rikets signet, hvarefter hvarje förläning under
det gamla signetet förklarades ogiltig inför domstol och egaren tvangs
att köpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste
tidsfördrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel,
måste erlägga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet
innehade. Åt assisdomarne gaf han nya och märkeliga instruktioner,
bland andra äfven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till
alla de Judars fordringar, hvilka mördats i det gräseliga folkupploppet
vid början af hans regering. Likaså insatte han sig som fordringsegare
i sin brors stad och ställe, hvarjemte alla köp och förläningar denne
gjort förklarades ogjorda. Genom sådana medel skall han på tvenne
månader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark
sterling, så att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste
sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," försäkrar
en af tidens annalister, Roger de Hoveden.

Mer än engång har, vid en sådan feodallifvets rättslöshet, vid
dess godtycklighet och vid den öfvermakt åt fysiska styrkan i alla
förhållanden tillerkändes, den frågan velat tränga sig fram till
besvarande: hvar då tidens beprisade dygder, hvar denna ideala
lyftning, detta svärmande trosnit, denna så berömda loyalitet i
tänke- och handlingssätt, hvar ädelmodet, sjelfuppoffringen för den
svagare, för hedern och äran, stå att sökas? Måhända äro desse ädle
hjeltar, som villigt drogo sina svärd för enkor och faderlöse, som
skattade lugn och lif mindre än intet i striden för religionen, för
äran och för hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolöse
poeter, och romantikens mångbesjungna lif intet annat än en fantastisk
dimverld, som lånar sin rika färgprakt från fantasins solljus, men
sjelf är uppstigen ur sumpiga osunda nejder?

Vi hafva sett att feodalväsendet, såsom statsskick, var långt ifrån
egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes förhållande
till det allmänna fattades endast som ett personligt beroende af en
individ, vasallens af sin länsherre, icke som en helhet af pligter
emot det allmänna, förefanns icke det högsta begreppet af sedlighet,
statens, och i dess ställe inträdde det svaga, af passioner, nycker och
stridiga intressen lätt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen
och länsherre-konungen. Icke destomindre låg uti detta samma personliga
förhållande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle
utvecklas. Ty under det länsherren måste respektera vasallernas
_gemensamma_ vilja såsom den lag, emot hvilken icke var att bryta,
då hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det för desse
sednare från yttre nödtvång en moralisk pligtkänsla, att i honom vörda
sin frikostige herre, sin tappre anförare och rättvise domare. Såsnart
derföre det allmänna intagit länsherrens plats, var ur medeltidens
loyalitetskänsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen.

På samma sätt uppsköto, midt bland passionernas tummel
och tidens rättslöshet, ur samma rot som de, ur den
germaniska sjelfständighetskänslan, individualismen, alla dessa
chevalereska begrepp med makt att föryngra verlden; eller hellre, de
äro ett annat yttringssätt för samma anda. Man har älskat att likna
medeltiden vid en mörk och molndiger himmel och chevaleriet vid en
dagbebådande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrålar
de dunkla molnen; men glömmas bör då icke, att dessa sednare äro intet
annat än en vackrare, en rosenröd färgbrytning i molnen sjelfva.

Till en början var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska
privatdygderna öfvades och utvecklades. Galanteriet var ännu blott
en aktning för qvinnan, tapperheten ett dödsförakt utan reglor och
loyaliteten gälde, som vi sett, endast länsherren. Första steget i den
process, genom hvilken dessa germaniska urdygder förallmänligades till
sedliga makter, sådana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde
i och med deras utvecklande till lagbud för en egen, ur feodaladeln
utvuxen klass, riddarne.

Hos Normanderne var detta steg vid eröfringen ännu icke uttaget. Väl
hade de fordne vikingarne förbytt sina vingade drakskepp emot starka
fastbygda springare, lärt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den
från fädren ärfda seden att medelst svärdets omgjordande och händernas
påläggande förklara den unga ädlingen för "varaktig," d.ä. upptagen
bland de vapenföres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrödraförbund af
sålunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benämnande sig
efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons
dubbande till normandisk riddare är äfven ett bevis derpå, att redan
före eröfringen ett riddareväsende begynt lösa sig från jorden, en
krigsadel uppstå bland feodaladeln.

Dock var ännu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lärt sig
lydnad genom att förrätta sysslor vid ett baronligt hof och finare
seder genom umgänget med damerna derstädes, af baronen erhöll
riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans
upptagande sålunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarföre den
äfven skedde utan helgande af religionen och utan afläggande af
några egentliga riddarelöften.[29] I sjelfva verket är Taillefer, i
slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utöfvande af
fornnordiska svärdskonster[30] och sjungande en eldig stridssång,
endast till hälften en kristen riddare; till den andra är han en
berserk.

I eröfringen erhöll äfventyrarlusten i Normandernes lynne en icke
mindre riklig näring än våldsamheten. Den plötsliga lycka mången fattig
krigare, hvilken landat blott med sin häst, sitt pantsar och svärd,
gjort på Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af
krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne,
Anjou, Maine, ja äfven Aquitanien, för att draga ut på äfventyr till
eröfringens gyllene land. Den länge pågående egendomsvexlingen i
Northumberland, de jemna inbördes striderna, och sednare eröfringen af
södra Wales och Irland underhöllo strömmen intill Richard Lejonhjertas
tid, genom att öppna för den hemlöse riddaren de mest lysande utsigter,
att från hästryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att
förvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflånga
banér, samt utsira vapnet på sin sköld till ett familjevapen.[31]

Dermed hade eröfringen af England verkat till att lösa riddarskapet
från länsväsendet och jorden. Likartadt inflytande utöfvade korstågen.
Äfven andra orsaker tillkommo. I mången baronlig familj förslog icke
den ärfda jorden att lifnära medlemmarne, jemte det en allmänt gällande
förstfödslorätt lemnade de yngre sönerna oförsörjda; eller der uppstod
oenighet. Utan annat arf än sitt namn och sin rustning, obunden af
familje- och samhällsband -- i England äfven befriad från all
skatt,[32] -- obekymrad om de intressen härur och ur känslan för
nationalitet och fosterland uppstå, drog medeltidens unge ädling ut att
vinna gods och guld eller rykte och ära, allteftersom hans håg bjöd
honom.[33]

I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fulländning; ty
det är först genom ett fullständigt lösande från alla samhälliga
band, som germanismens, feodalitetens och riddareväsendets gemensamma
tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet förverkligas. De
enda lagar som erkändes af chevaleriet, sedan det sålunda begynt
afsluta sig till en sjelfständig korporation, ett själsadelskap öfver
börds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna,
hvilka, genom att icke här bero af de passioner som söndersleto
samhället, utvecklades till större renhet och innerlighet. Ickeförthy
bidrog det anglonormandiska samhället till de chevalereska sedebudens
utvecklande, derigenom, att dess oupphörliga split och förvirring, dess
gränslösa förtryck af den starkare öfver den svagare, öppnade rika
tillfällen för den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom
och i värnandet af den förtryckte lösa sin ed, att genom äfventyr och
genom uppnående af det oupphinneliga vinna lysande ära, medan en lätt
förvärfvad rikedom manade till slösande frikostighet. Äfven kyrkan
och poesin trädde till, den förra helgande, den sednare idealiserande
de chevalereska lärorna. Riddareeden innebär numera något annat än
en blott feodal förpliktelse. Att värna religionen blef det främsta,
att bistå de svaga och förtryckta det andra löftet. Den brutala
tapperheten höjdes till mod och adlades till ädelmod, vinningslystnaden
blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett säkert
kännetecken på adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan
framgick ur den enkla aktningen för qvinnan galanteriets konstiga
lärosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande
idol och kärleken gjordes till pligt.

Genom att sålunda vara stäldt utöfver verkligheten, med dess mödosamma
näringsomsorger, dess samhälliga intressen, kraf och pligter, förlorar
sig riddareväsendet i en idealistisk öfverspändhet, der allvaret
göres till lek och af lekar göres blodigt allvar. Praktfulla fester
och tornerspel af mångfaldiga slag blefvo tidens högskolor, der
ädlingen lärde sig den enda kunskap af honom kräfdes: en lefvande
kännedom af chevaleriets komplicerade läror. Man kan derföre med
rätta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid
icke förbises, att de i grunden äro ett, från ett och samma tänkesätt
utgångna.

Ty om man närmare skärskådar detta glada högstämda lif, med dess
ömtåliga känslor för heder och ära, med dess hat emot den låga,
fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring för den svaga
och förtryckta, visar sig dock äfven här det tygellösa godtycket,
obemantladt nog, såsom herrskande och den fysiska styrkan såsom
rättskipande; visserligen mindre hårdt och vildt än ute i det politiska
lifvet, men derföre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet
uttrycker enkelt följande chevalereska grundlära: "Den chevalier, som
vill stå i högt värde, har att åtaga sig hårda vedermödor; det fordras
att han öfvar sin dygd här och der, _att han tager eller gifver_, som
det faller sig efter tid och ort." Dermed bjöds riddaren att utöfva
en jemnande rättskipares kall, till afhjelpande af nöd och betryck.
Men efter en sådan grundsats må man heller icke förtycka markisen
af Malaspina hans sjelfförsvar, då han af trubaduren Raymbaud de
Vaqueiras beskyldes för röfveri och all möjlig våldsverkan. "Ja, vid
 Gud, Raymbaud, jag erkänner att jag många gånger tagit af andra deras
håfvor, men blott af lust att gifva, icke för att samla mig
rikedomar och skatter".[36]

Lika falsk som trivial är då den åsigten, hvilken i chevaleriet vill
skåda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga förtjenst i den nytta
det gjorde i medeltidens rättslösa samhällsskick.[37] Rättvisans
skipande har aldrig varit anförtrodt i nyckfullare händer. Äfven
handlingar framsprungna ur de noblaste motiver måste misstros, såsnart
genom dem en enskildt tar det rätta i sitt våld. Det rätta och det goda
uppbäres aldrig till fromma för det rätta och goda sjelft på
lansspetsarn. Det är icke i sådant fall allmän sed, som bestämmer
hvad rätt och godt är; det är den råa styrkan. Sålänge dessa begrepp,
likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfället bestämdes af
den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte ädelheten och
högsintheten i de chevalereska lärorna till föga. Först då, när de
ifrån att vara en kasttillhörighet, konventionela,[38] öfvergått
till god sed inom samhället i sin helhet, när de genomträngt dess
lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprätthållas, då hade
chevaleriet uppvisat sin höga betydelse, som amma och fostrarinna.

Vi hafva härmed vidrört den andra bristen uti chevaleriet. Sålänge det
stod i sin högsta kraft och fulländning visar det sig, i medvetandet
om sin dygd, såsom ensidigast och intolerantast. Liksom från dess
rättigheter, så äfven från dess pligter voro de lägre samhällsklasserna
uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strängt straff
förbjudet, och tillständigt endast för konungen.[39] Till att lindra
de lägre klassernas förtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren
icke förbundit sig. Han framträdde i sitt förhållande till dem icke
annorlunda, än den hårde, snikne, känslolöse feodalbaronen. Medan han,
brinnande af kärlek, kunde draga till verldens ända för en nyck af sin
herrskarinna, behöfde han icke taga ett steg till afvärjande af det
våld, som öfvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen
att draga sitt svärd för den förtryckte baronens sak, drog han det
andra dagen, för att aftvinga en idog krämare hans vinst; hvarföre
äfven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han från
Paris reste till Amiens.[40] Hederskänsla, frikostighet, oförvägen
tapperhet, ärelystnad, orubblighet i åtagna förbindelser, dyrkan af
de sköna, artiga manér och fina seder, allt hvad som inbegripes under
begreppen _loyalité, courtoisie och valeur_, var icke en bestämning
på högt menniskovärde, utan på riddarevärde; ty i sin sanning är idén
om menniskovärde ännu icke ett århundrade gammal.

Ej under då, att så få spår af chevalereska motiver bli synliga i
tidens politiska historia. I dess ensidighet och lösryckta ställning
utöfver samhället, kunde riddareväsendets direkta inflytande på de
feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och på
historiens fält måste den ändamålslösa handlingen, huru lekande
intressant hon genom frånvaro af allvar än må te sig, förkastas såsom
oberättigad, åtminstone förbises såsom värdelös.

Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, sånär som
på den ena handlingen: korståget, och den ena egenskapen: att vara
en tidstyp. Derförutom vore han i sitt rikes tidböcker blott ett
konunganamn, vid hvilket man fäste åratalen 1189 och 1199, för att,
efter gammal vördnadsfull plägsed, sålunda afräkna ett decennium
i de förenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han
har den odödliga lyckan att afspegla en tid, der det för individen
icke behöfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina
handlingar utså frön till odödliga frukter, verka sedligt i ett
allmänt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst;
der allt ankom på att natursidan hos individen var stort anlagd, att
hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade,
samt hans passioner starka, hvarefter han hade att göra dessa sednare
gällande enligt tidens moraliska, ofta konventionela föreskrifter;
deras innehåll må då icke hafva varit allvarsammare, än en obefläckad
sköld, en skön dams ära, en nyck; följden icke mer, än en bruten lans
eller ett förspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda.
Tvifvelsutan äro korstågen af en stor verldshistorisk betydelse; men
de äro det icke genom någon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty
de innebära öfverhufvud ingen förnuftig tanke, de lägga ingen ny sten
till den europeiska samhällsbygnaden, ingen ny länk i den menskliga
bildningens utvecklingskedja; utan de äro det i sina sekundära,
opåräknade följder, och genom att vara storartade känsloutbrott af
en reflexionslös tid. Det är derföre mer än en tillfällighet, att
Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korståg.
Hvar eljest skulle en ande, på engång så lejonlikt majestätisk och
lejonlikt vild, söka sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med
lejonsprång, liksom af naturdrift, kastade sig öfver den asiatiske
tigern?

Egenteligen kan endast det första korståget sägas hafva framgått ur ett
svärmande trosnit; hvarföre också det ensamt ledde till målet. Huru
stor ifver än må hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms
af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, är dock det tredje
tåget mera en riddarfärd i stort. Här utfördes striden emot de otrogne
icke af fanatiska skaror från alla åldrar och stånd, för deras själars
frälsnings skuld, utan af ädle riddare för deras äras skuld. Isynnerhet
för Richard, var visserligen den Heliga Grafvens eröfrande målet, men
äran af att vara kristenhetens förste riddare hufvudsaken.

Också iakttog han noggrant hvarje tillfälle under sin färd, att,
likmätigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svårigheter och
uppsöka äfventyr. Qvarlemnande sin här i Marseille, för att invänta
flottan, hvilken fördröjt sig med att hjelpa Portugiserna till rätta
emot Morerne, besteg han med få följeslagare några skutor, sökande sig
fram längs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han
svårt upptuktade en kardinal, som gjort sig känd för simoni, besökte
reliqvier och undergörande bilder samt tillvann sig allmän beundran
för sitt nobla handlingssätt. Hit hör äfven följande tilldragelse.
Då Richard, åtföljd af blott en följeslagare, genomvandrade en by i
granskapet af Regio, hörde han ifrån en bondes stuga skriket af en
sparfhök. Full af ovilja skyndade han in för att borttaga jagtfågeln,
hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrälse stånden vid
strängt straff förmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten
i den främmande riddarens beteende, drog sin knif och understöddes
kraftigt af tillströmmande bönder med störar och stenar. För den
ridderlige konungen hotade äfventyret att taga den menligaste utgång,
ty då de chevalereska buden förbjödo honom att besudla sin klinga med
ignobelt blod, kunde han endast använda flata sidan af svärdet, som
brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen
genom flykten måste rädda sig till ett närgränsande kloster.

I Messina, dit han inseglade med en eröfrares pomp, förfor han våldsamt
såsom i ett eröfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster fördrefvos,
för att lemna rum åt hans krigsförnödenheter, och då Messinas borgare,
till hämd för öfvervåld som hans riddare begått, gjort ett infall i
lägret, intog han deras stad, sjelf stormande från den brantaste sidan,
samt öfverlemnade honom till sköflings; Sicilianarnes skepp brändes,
deras qvinnor bortfördes till lägret och på murarne planterades
Englands fana. Derpå eröfrade han ett fäste på calabresiska kusten,
tillhörigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att
åt sin företrädares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter
hennes gemål. Konung Tancred, förskräckt öfver ett sådant sätt att
uppgöra arfsangelägenheter, skyndade att i förlikning erbjuda sin gäst
fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vänskap
samt vexlade rika skänker. Bland annat skall Richard begåfvat Tancred
med Arthurs berömda svärd Calibourn, men emottog af dennes gåfvor
icke mer än en enkel ring. Åt Philip afstod han, som en gärd åt deras
vapenbrödraskap, hälften af förlikningsbytet jemte många skepp, och
inbjöd vid julen hvarje ädling i de förenade härarne till sitt bord,
hvarvid enhvar efter måltiden begåfvades med en skänk, afpassad efter
hans rang och värdighet; så att Richard vann stort rykte och pris,
alldenstund han på en månad bortgaf mer än någon af hans företrädare på
ett helt år.

Det oaktadt bestod vänskapen emellan korsfararekonungarne icke länge.
Då Richards moder tillförde honom den unga prinsessan Berengaria af
Navarra såsom blifvande gemål, erinrade sig Philip sin olyckliga syster
Alix, och förebrådde Richard på det häftigaste, att hafva svikit
sitt löfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han
icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mätress, hvilken
beskyllning, på engång emot sin faders heder och sin trolofvades
oskuld, han inför Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska
konungen fann tiden ännu icke vara inne att bryta med Richard, hvarföre
öfverenskoms, att denne i fem års tid skulle betala tiotusen mark emot
tillståndet att få gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af
Philip ansågs som ett skäligt skadestånd för systerns vanära. Den
sålunda återstälda vänskapen bekräftades med ed både på reliqvier och
evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af plötslig ånger öfver
sin tvist med en korsfarare, instält sig inför en samling af prelater,
blottad inpå kroppen och med trenne knippor böjliga spön i sina händer,
hvarefter han på knä bekänt sina synder, emottagit deras förebråelser
samt slutligen med tålamod "underkastat sig samma gisslande som inför
Pilatus öfvergått verldens Frälsare".[41]

Härmed hade vintern och en betydlig del af våren 1191 förgått under
split och overksamhet på Sicilien. Före affärden utgåfvos märkeliga
påbud emot den herrskande passionen för spel; en passion, hvarför
Normanderne gjort sig kände redan vid eröfringen, och som noga
öfverensstämde med den tjusning för dem fanns i hvarje risk, der
någonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne
egde rättighet att spela efter godtfinnande. Dernäst egde erkebiskopar,
biskopar, grefvar och baroner den största friheten. Gemene man var spel
tillåtet endast i de förres sällskap. Det är med anledning af sådana
lagar en samtida häfdateknare utbrister: "Må Gud välsigna dessa vise
och fromme konungars pilgrimsfärd.".

Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att få bestå
ett äfventyr, som tillfälligtvis äfven blef af vigt för korståget.
Under en storm, som förskingrade flottan, strandade tvenne skepp
emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nöd undgingo
de kungliga fruntimmerna samma öde. Richard beslöt att hämmas, och
efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig för
segrarens fötter, hvilken lät binda honom i kedjor af silfver och guld.
I detta nyvunna kejsaredöme firade han sin förmälning med Berengaria,
som straxt derpå kröntes till drottning af England. Glansen af dessa
högtidligheter förhöjdes genom närvaron af Jerusalems exkonung, Guy af
Lusignan, som med ett praktfullt följe tagit sin tillflykt till Richard
på Cypern.

Så arm och bekymmersam än Jerusalems krona kunde synas, hade icke
destomindre en medtäflare uppstått, som sökte göra henne huset Lusignan
stridig. Tyvärr hade Philip i lägret vid Acre blifvit vunnen för
markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rördes till deltagande
för den flyktige exkonungen. Sålunda var orsak till söndring gifven,
redan innan Richard anländt.

Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanför Acres hamn hade
Richard genom sin oförskräckthet seglat ett ofantligt turkiskt
transportfartyg i sank,[42] och derigenom väsendtligen bidragit
till fästningens utmattande, liksom han genom Cyperns eröfrande
betydligt lättat tillförseln för de belägrande. För hvardera af dessa
bedrifter lofsjöngs han, men ännu mer för sin frikostighet. Ty då
Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken åt hvarje
riddare, utdelte Richard, som ökt sina skatter med hälften af all
Cyprioternes lösegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstågs
historiograf, anmärker, att han genast blef den mest populära i
lägret. Detta anseende, i förening med Richards öfverlägsna tapperhet
och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare för
korsfararhärens många oberoende trupper; hvilken plats äfven hans
ärelystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre ärelysten, ehuru
mycket mer förslagen, kunde såsom Richards länsherre icke godvilligt
afstå företrädet åt sin ridderlige rival, hvilken derförutom, genom en
gränslös stolthet känslig för den minsta äfven inbillade förolämpning,
samt med ett förtryckande öfvermod i att städse vädja till sin
öfverlägsna styrka, var oförmögen att göra sitt inflytande gällande
öfver korsfararnes mångfaldiga intressen. Sålänge belägringen varade
tillbakahölls dock den hotande missämjan, dels af gemensam fara från
Saladins oupphörliga anfall, men hufvudsakligast af Richards iråkade
sjukdom, som gjorde honom oförmögen att annorlunda än i en hängbår
vara med om krigsoperationerna. Men såsnart Acre fallit och en bitter
oenighet uppstått, då Richard låtit nedkasta österrikiske hertigens
banér från de eröfrade murarne, var endrägten ohjelpligen förstörd, och
Philip bekantgjorde, under förevändning att endast sålunda kunna gagna
den heliga saken, sitt beslut att återvända hem.

Dermed var vinnandet af korstågets ändamål vordet en omöjlighet. I
sjelfva verket utvisade redan belägringen af Acre, hvilken fortsats
under tvenne års tid, deri mer än en half million[43] menniskor från
alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende
skola funnit sin graf, att hela Europas förenade styrka, innefattande
dess tappraste krigare och anförd af dess berömdaste konungar,
blott med möda varit mägtig att frånrycka Saladin en obetydlig
fästning, dessmindre skulle förmå återeröfra den Heliga Staden, vid
hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fästat sitt sinne än
kristenheten. Men belägringen af Acre utvisar derjente, att, mer än
Saladins anförareskicklighet och outtröttliga vaksamhet, mer än hans
tallösa vindsnabba ryttarskaror, mer äfven än klimatets brännande sol,
febersjukdomar och hungersnöd, förslappningen i det religiösa nitet
och de verldsliga intressenas öfvermagt gaf åt företaget denna utgång.
Ty förutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade år som
förflutit, sedan Vesterlänningarne i Palestina upprättat sin länsstat,
jemte de tvenne mägtiga riddareordnarne, en länsadel derstädes
blifvit bofast, hos hvilken länsväsendets sedvanliga split och
söndring, samt ett närmare umgänge med de otrogne qväft all religiös
känsla; så att tillochmed den åsigten synes trolig, att för deras
sjelfständighetskänsla de Westerländska monarkernas herravälde varit
lika förhatligt som Saladins eget.[44] Det ena målet, som hundrade år
tidigare var så stort, så alltöfvervägande och alla enskildta passioner
betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den ståndaktighet och
försakelse, hvarmed kristna härskarorna stormade fram emot Acres murar
eller afslogo Saracenernes förtviflade avfall, äro grundade i en annan
orsak än denna, i chevaleriets anda. För honom var äran nog, och äran
kunde vinnas vid Acres murar likasåväl, som vid Jerusalems. Hela detta
korståg bevisar sig sålunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort,
der vesterns nationer utsänder blomman af sin adel, för att vid Turons
höjder och Belus stränder mäta sina krafter med Orientens riddarskap.
Det är en förnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och
samma stora kraftutveckling, samma söndring och samma hjeltemod, och
slutligen med likartade hjeltar.

På god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benämnd det kristna
Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod förenar han samma
obändighet och egensinnighet, samma trofasthet i vänskap och generösa
frikostighet. I striden är det äfven kring honom allt vänder sig, på
hans vrede eller försonlighet allt beror. För honom är ock företaget
helt och hållet en personlig sak, och sakens framgång af vigt, blott
såvidt hans rykte och ära dermed var förenad. Det är icke heller som
anförare han vinner sin ryktbarhet, det är genom de tallösa bragder han
med sitt djerfva mod och sin klinga utför, genom de försakelser han i
öknarne utstår, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottställer
sig för sina följeslagare. Under tåget ifrån Ptolemais till Joppe är
det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till
hjelp, der de nedtryckas af svärmande Beduinskaror, han som trenne
resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, förströr de
otrogne och mejar dem, "liksom skördemannen den vaggande halmen"[46]
När Tempelriddarne på ett ströftåg öfverraskas af fienden och,
oaktadt under af tapperhet, nödgas ropa efter hjelp, hastar Richard
till, endast med få följeslagare och besvarande desses varningar med
orden: "att han icke vore värdig anföra och benämnas konung, derest de,
hvilka stält sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider
anländ till närheten af den Heliga Staden, finner man omöjligheten af
dess eröfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard
besluter då att uppbygga det förstörda Ascalon. Än uppmuntrande, än
sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. Då bland
andra förnäma riddare och baroner hertig Leopold af Österrike vägrar
att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman
eller murare, sparkar honom Richard och förbjuder hans fana att resas i
lägret; tillfölje hvaraf denne aflägsnade sig och med honom Tyskarne.
Kort derpå öfvergaf äfven hertigen af Burgund företaget jemte
återstoden af den franska hären.

Nu begynte äfven Richard sjelf misströsta, och de afbrutna
underhandlingarne med Saladin återtogos. Bland andra förlikningsförslag
var, att Richard skulle förmäla sin syster Joan med Saladins broder
Malek-Adel, ooh åt dem det Heliga Landet öfverlemnas. Detta förslag
väckte högljudd förargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet,
och knotet ökades vid åsynen af de rika skänker monarkerne tillsände
hvarandra. För att då rättfärdiga sitt trosnit, lät Richard halshugga
alla fångar, som befunno sig i hans våld och utställa hufvudena i
lägret. Med en dylik handling af skoningslös råhet hade han befläckat
sig redan tidigare. Då sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres
kapitulation, lät han utföra den fångna besättningen i åsynen af
saraceniska lägret, och gaf sina riddare tillstånd att nedhugga dem,
hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i
hedningarnes inelfvor finna ädelstenar och dyrbara läkemedel, på det
gräsligaste misshandlade likena. Talrika sådana drag förvandla det
storartade i Richards karakter till groteskt. Han återkom sällan till
lägret, berättar Vinisauf, utan att vara åtföljd af ett stort antal
fångar och medföra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit för
hans slag.

Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången
emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen
om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit
ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med
hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans
framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade
han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära
syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet,
att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems
granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard
beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och
vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]

Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och
vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden
och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad
härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till
hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som
en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att
befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare,
af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför
murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att
han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos
fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja.
Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt,
osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta
åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig
på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller
skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för
hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt
under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan
sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han
till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med
sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann
från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen
sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder
honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig
tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars
räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på
bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter
denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid
Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom
sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast
han i gråt.

Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande
bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och
vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i
spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett
hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina
passioner, främst ärelystnadens; -- ett verkligt riddareideal.
Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam
irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger
klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; --
äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade
hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn,
företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike
länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han
till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna.
Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och
äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet
anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans
page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på
sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till
en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som
möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf,
som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign;
hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt
mellan denne och franska konungen.

Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka,
sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade
ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de
provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan
från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans
hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte,
än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än
det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda
naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen
en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som
väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne
till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han
kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49]
Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens
politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de
Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då
hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat
en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var
denne icke sen i att svara.

Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse.
Den är förvarad i en gammal roman: _Chronique et fabliaux de la
composition de Richard Roy d'Angleterre_, hvarifrån den öfvergått i en
sednare roman "_La tour Tenebreuse_." "Jag har aldrig egt, utbrister
han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag
förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän,
och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi
svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen
till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar
jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig;
sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt
det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må
himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag
är".[50]

De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida
oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det
öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel
sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det
är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit,
"qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit
trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än
sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han
sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en
sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr
synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt
den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager
en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock
händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva
verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung,
var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume
Longchamp.[52]

Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde
sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast
anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit
kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk
var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne
och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes
till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot
en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans
befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit
ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till
den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta
kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning,
jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades
han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket
lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig
dispositionsrätt.

Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen,
och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en
köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.

Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare
furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst.
Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet,
och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska
köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin
fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna
vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken
sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga
utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod
och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till
en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget
som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt
Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget
rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han
i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han
åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska
chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han
triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast
under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte,
och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln,
Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem
till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också
föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem
riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf
ville utgöra en af de fem.

Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais
tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet
att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud
hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats
Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt
belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling,
vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett
bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den
belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven
prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo
blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]

Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden,
suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet,
men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När
sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade
Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips
inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin
rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till
ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid
krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde
hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta
olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid
sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän
tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard
tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner,
dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så
lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]

Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde
hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges
egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven
vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast
belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag
träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall
och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle
bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått
till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas.
Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom
till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt,
med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag
är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som
förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas
i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.

Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand,
vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke
invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe,"
intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken
utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare,
än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas.
Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min
mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar
det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt
var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din
mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott
grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin
öfver sin gynnares död.

Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all
dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola
förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig
komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii
besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna
med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den
andra beundrade honom".[57]

I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att
Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande
i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte
det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens
berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars
fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.



II.

Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.


Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och
poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska
satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna
samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för
dikten, -- ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för
en långt sednare tids fantasi, -- utan så, att sjelfva det poetiska
uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.

Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis
natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute
i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig
ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder
eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro
bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der
icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen
driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna
starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, står
_inbillningskraften_ såsom poetisk skapelsekraft.

Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi;
han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att
afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det
åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt,
är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom
att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är
inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och
rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste
bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom
sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.

Ett sådant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva
riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets öfverspända handlingar
af kärlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som så
lifligt förestälde sig grefvinnans af Tripoli skönhet, att han, dödligt
kär, företog den långa färden till Palestina, blott för att skåda
originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade
hem och härd, för att på måfå draga till Babylon och andra Orientens
underländer, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften målat.[58]

I tidens religiösa föreställningar och i dess naturåskådning
framträder inbillningskraften än mera verksam. Här samverkade med
honom en annan makt: _okunnigheten_, till att frammana den här af
dels okroppsliga, dels förvridna menniskoartade gestalter samt det
virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en så underbar ton åt
medeltidens hela åskådningssätt. "Den kristna Olympens" (Vischer)
helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet å ena
sidan, jättar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar å den andra, äro
barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort
fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den förra form och bild.

I sjelfva verket är okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften
egentligast kringsväfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare
bildning medför, dess mer förstår anden att gripa och framställa
objektiviteten i dess sanning, såväl i afseende å sammanhang som
gestalt; dess mer höjes inbillningskraften till fantasi. "The
illiterate are ever children," säger Bulwer, och det gäller, likasåväl
om deras sätt att handla, som att åskåda och tänka. I bristen på
kunskap, såväl om förgångna tiders erfarenheter och rön, som om
naturens lagar, finna vi åter en gemensam grund för tidens
handlingssått och poetiska skapelsesätt. Hemfallet åt sin egen
sinlighet, är det obildade sinnet oförmöget att gestalta förhållandena
efter en förnuftig insigt, oförmöget att gifva passionerna ett
förnuftigt mål, vare sig det handlar eller åskådar. Naturkrafterna
saknar det i samma inom möjligheten att använda i lifvet, som det
bäfvar tillbaka för fantomerna, som dess inbillningskraft af dem
skapat.

Att tvista om källan till vidskepelsen är derföre fåfängligt. Hon
rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina;
dock så, att hennes färg och halt är olika efter olika folklynnen.
Intet folk lade så som Skandinaviens i sin barndom känning af den
kraft och den makt, som bodde i svärdets klinga. I stället för att
då finna kraften i armen som förde svärdet, och den demoniska makten
i menniskosinnet som förde armen, förlade man den i svärdet sjelft.
Men svärdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det
demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga
väsenden! Så skapades Dvergarnes slägten. Skoningslöst slukade
vågorna vikingarnes bräckliga farkoster; blott en omärklig spricka
i dess botten, och skeppet drogs oemotståndligen emot djupet. Det
var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmän
naturlag, utan ett förkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; så
mycket afgjordare, som man mer än engång sett dess gestalt i skummet
på böljornas toppar. I den dunkla höstqvällen uppstiga lätta dimmor ur
leende källor, insjöar, vikar. Mystiskt smyga de fram öfver fälten,
svepa sig kring trädens stammar, dansa om för en vindfläkt. Hur kunde
detta för Celternes[59] lättrörliga inbillning te sig som annat än
feer och elfvor, hvilka träda dans på den gröna ängen? Skymtar dertill
ännu ett irrbloss genom dimmorna, är för inbillningskraften dörren
till de förunderligaste regioner öppnad. Än är det förskräckelsen,
än vemodet, än glädjen, som vid dessa irrfärder bevingar honom. I
medeltiden var, såsom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och
utslag; dess dygder och känslor stodo för det mesta på styrkans
grund. Ej under då, att också den kroppsliga styrkan erhöll sin
personifikation i obändiga jättar: ifrån den jättestarka riddaren
med svärd och lans var steget icke långt till flere famns jättar med
klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna,
dels traditionsvis ur antiken tämda lejon, drakar och hela skaran af de
gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga väsenden.

Alla dessa skapelser samlade sig ifrån skilda länder och folk i
den romantiska verldsåskådningen. Då nu poesin utgör den i gestalt
utträdande åskådningen, förarbetades de här till ett stående romantiskt
diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att
vidhålla detta, är af högsta vigt, till att särskilja romantikens
poetiska uppfattningssätt från den modernare skaldekonstens, der
visserligen dessa skapelser äfven kunna förekomma. De utgöra dock
numera ingen beståndsdel i tidens åskådning af lifvet, man tror icke på
dem, de äro för oss blott ett diktadt poetiskt machineri.

Men utom den andel okunnigheten sålunda eger i tidens vidskepelse,
d.ä. i det fantastiska åskådningssättet hos poesin, är hennes andel i
uppkomsten af poesins innehåll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna,
jättarne et hoc genus omne, har man sökt härleda den romantiska
poesins hjeltar och äfventyr ifrån något enskildt folks diktarverk
samhet. En teori (_Wharburtons, Wartons_) har funnit roten, hvarur
de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (_Percys_)
hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat
sig i tvenne läger: ett provençaliskt och ett nordfransyskt. Vid
sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (_Sir Walter Scott,
Ellis_), och ett armorikanskt (_de la Villemarqué_). Som resultatet
af de litterära fejderna qvarstår att den romantiska, riddare-poesin
hemtat sina sagoämnen från de germaniska såväl som de romaniska, de
skandinaviska såväl som de celtiska folkens åldriga nationalsånger.
En hjelte uppstod, anförde sitt folk i striderna för dess ära och
sjelfbestånd, gaf det lagar, faststälde dess sed. I folkets tacksamma
hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation
efter generation i sånger och sägner. Vid ungdomens lekar, vid
krigarnes och ädlingarnes församlingar, vid folkfesterne ljödo
sångerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets
tillgifvenhet för sina välgörare var osvikligare än deras minne af
detaljförhållanden. Småningom förvirrades de historiska dragen,
traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska förhållanden
kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbröt i det
historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip
den historiska sanningen här vanstäldes, icke af någon afsigtlighet;
det var af ren okunnighet. Men denna växte ju mera tiden framskred och
ju vidsträcktare ämnet spred sig. I samma grad tilltog förvridningen
i de ursprungliga dragen, sednare händelser inmängdes, och andan och
tonen i de traditionela skapelserna förändrades med andan och tonen
i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen
romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller
uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrönikor och på latin affattade
historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan,
hvarefter de ikläddes riddarrustningar och sålunda gjordes till
föremål för den romantiska poesin.

Genom en sådan utveckling är det som folkliga traditioner om Carl
den Store under tidernas lopp vuxit till en ändlös roman-cykel om
Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar från åtskilliga tider och
länder sammanförts och utgöra hans vidtberömda Douze-pairs.[61] I
sjelfva verket återstår af den historiske kejsaren, sådan hans lefnad
i _Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi_[62]
enligt folktraditionerna framställes, föga mer än sjelfva namnet. I
denna urkund och grufva för jonglörer, truverer och trubadurer, som
bearbetade ämnet, är han knapt mer än en kärna, en bark, kringom
hvilken folkfantasin spunnit den ena tråden efter den andra. På samma
väg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar,
hvilka i VI:te årh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af
Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de förträngde
Briternes hogkomst, med tiden förvandladts till en riddarekonung och
en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken såg idealet icke
blott af ett riddarelif, utan äfven af ett riddaresamfund; hvarjemte
de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den åldrige, hvilka
med harpan i ena och svärdet i den andra handen deltogo i dessa strider
och besjöngo dem, sjelfva öfvergingo i traditionen och, och siare som
de voro, blefvo stommen till romantikens mäktigaste besvärjare. Tack
vare de la Villemarqués forskningar, kan man nästan steg för steg
följa utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, från bardernas
mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom
folksånger och folksägner, ända till den bretagnesiska kronika, _Brut y
Brenhined_, hvilken af Walter Calenus öfverfördes till Wales, samt af
Galfridus de Monumetha öfversattes till latin, och hvarifrån truveren
Wace utdrog på normandiskt mål den första Arthur-romanen.

Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna öfvergått ifrån
skilda folksägner och sånger till riddardiktningens romaner. På
vägen hade de omhöljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit
inbillningskraften och okundigheten i förening hafva skapat. Men äfven
andra förändringar underkastades de, såväl till anda och innehåll
som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesättets
egendomlighet framträder.

Sagoidealernas förvandling ifrån folkhjeltar till riddare inträffar
icke långt efter det chevaleriet utträdt från de feodala borgarne.
Liksom detta i och med detsamma lösbinder sig från alla nationela och
samhälliga intressen, försvinner äfven det nationela ur dikten. Hvilka
fiktioner folksången än må tillägga sina hjeltar, är det dock städse
nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste
efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkförare, framträdande
från den fixa bakgrunden af nationela tänkesätt och seder, hvilken
bakgrund äfven utgör diktarens oreflekterade ståndpunkt. Men sedan
riddareandan fullständigt ryckt in i de gamla sagoämnena, förblekna
de folkliga dragen för romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar
den nationela bakgrundens ställe och de folkliga intressena, kringom
hvilka hjeltarne samlats, lemna rum för chevaleriets individuela
bevekelsegrunder af heder och ära, generositet, tacksamhet, kärlek,
svårmod, svartsjuka o.s.v. Om derföre chevaleriet var en förkonstlad
verld utöfver och främmande för de skilda folken, deras lif, lynnen,
seder och bruk, sväfvar den chevalereska diktningen på samma sätt
utöfver de skilda folkpoesierna, förtunnande deras kärnfullare
skapelser till öfverspända fantastiska gestalter, likt i luften
simmande moln, hvilka ökas och erhålla sin näring ur jordens vatten,
men endast genom att ombilda dessa till lätta ångor af nyckfulla
gycklande figurationer.

Härmed är ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften
daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre känslolif, är
diktens absoluta innehåll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna
blott svagt framskymta. Lifvet är en lek, ofta nog blodig som ett
tornerspel à outrance, men städse utan sedlig betydelse. Egoismen
går hand i band med försakelsen; hvad som adlar dem båda, känslan
af ett allmänt syftemål, saknas. Ur lefnadssättet är det groteska.
men ock det enkla och godmodiga försvunnet; så ock sedernas oskuld.
Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, föda en lastbarhet,
som visserligen, af det allmänna tänkesättet fördömmes, men dock
framträder till åhörarnes inre belåtenhet. Man tänke blott på drottning
Guenever och riddar Lancelot, på Tristan och den ömma Iseault. Ett
sådant galanteri trampar icke mer på halmbeströdda golf; det söker
sig uttryck i ett gladare lefverne, der man föres från blodiga lekar
till praktfulla fester, der man bländas af rustningarnas glans, af
drägternas kostbarhet, af svajande fanor, der man döfvas af trumpeter
och cymbaler. Det öfversinliga fantasteriet, som i folkdikterna
lider af en viss tyngd, blir lättare, än mer fantastiskt, talrikare.
Skogarne hvimla af feer, jättar, drakar; på förtrollade slott, prinsar
och prinsessor är lågt pris, såsom naturligt är, då trollkunnige
producenter finnas i tallös mängd.

Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena
äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst
ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt
omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade
lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös;
liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas
ändamålet. Oaktadt hela dikten -- eller hellre, just derför att han
nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd,
vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att
dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det
yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att
säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels
i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv
halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar.
Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna
psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt
tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres
från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och,
kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser,
tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen
ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller
dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna
obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till
viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik
med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka
hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna
tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse
förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfver
_sin_ publik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i
hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda
och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och
godtycke mellan skalden och ämnet.

Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren
är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i
allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda
och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men
hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin
ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna
för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga
friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån
den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de
andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade
idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man
trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade
andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den
allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma
derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner
gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af
denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter
ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus
till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i
klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande
fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock
honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten,
blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande
framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att
vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit
individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv
folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen
hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.

Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k.
kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd,
att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att
den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer,
situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån
fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid
utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl
kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller
mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars
slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna
äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och
skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande,
blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur
äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt
språk, fortlöpande i enformiga rim-par.

Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen,
betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att
derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och
tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten
behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska
fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger
dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af
sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen
deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en _lärd_ man,
en _man af yrke_, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande.
Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för
honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott
reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen
af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här
de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden
af tidens skalder.

Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är
således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto
sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog
sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i
hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå.
Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professo
_citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli_, eller äfven,
med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones;
med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och
att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med
instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de
äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue
och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande
komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade
ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att
af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och
ministrelli uppkommit de aktade namnen _jongleurs_ (anglo-norm.
_jugleours_, engl. _juglers_) och _menestriers, menestrels, minstrels_.
I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och
slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de
nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa
bidragande till ämnenas sammanblandning.

Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin
bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen
"joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska
hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en
så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare,
utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af
hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen
Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke
mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket
måste man i de _joculatores regis_, hvilka enligt krönikornas intyg
Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda
en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan
joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer
Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73]
Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna
förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras,
då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa
är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck
med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke
lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter
byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga
sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende
af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats
till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit
ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska
hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet
å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets
anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner,
uttryckssätt och versmått.

De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn af _chansons des
gestes_[74] och _romans, romaunts_. Detta sednare namn härleder
sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets
förskämning uppkomna _lingua romana rustica_, hvilken sednare, efter
att hafva förädlats till _la langue française_, öfverlemnar sitt namn
till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen
rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes
och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått
på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels
reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade
af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere
sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der
den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af
hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76]
Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa.
Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig
sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva
framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse
för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig
del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som
pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas.
Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan
naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik,
voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne
sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem
de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i
sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse."
Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt
jonglörer, snyltgäster och jongleresser -- ty äfven qvinnor medföljde
redan tidigt de kringvandrande banden -- bortskänkte allt hvad han
ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig
och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till
konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande
utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när
konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt
att särskilja konstnärerne från konstvännerne.

Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru
gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan
att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici",
"nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under
Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del
af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare
skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock
tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som
uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst
talande är sedeslösheten i deras sånger.

Öfver denna exeqverande och improviserande klass stod _truderernes_,
ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon
sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung,
stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog
omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde
icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet,
var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma
fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt
namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss
egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren
kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke
improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen
mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer
den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga
uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro
flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan
de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynte _läsas_
vid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet
sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af
medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene,
truvererna.

Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman
känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders
lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens
manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att
dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt
vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag
till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda
fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga
i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i
sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade
romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt.
Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga
icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är
dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen
mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång
för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare
genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra
former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig
i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med
minstrelerne till folket.

Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller
vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således
äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande
århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen
poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill
på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare
och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin
tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner
voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska
skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta
äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning
voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och
Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande
inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en
intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska
och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat
emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån
denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i
Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i
Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]

Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge
med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att
tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under
hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam
aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort
hans bragder till föremål för ett latinskt poem: _Odoeporicon Ricardi
regis_.[81] Också hafva vi af Faydits _planh_ funnit, huru fantasin
begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till
jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen
slutar med att kalla:

    "Kyng Rychard the werryor best,
    That men fynde in ony jeste."

Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket
att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen
historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen
poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan
till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den
romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta
ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag,
icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos
honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten,
generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på
äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna,
förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af
de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela
uppgift.

Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära
minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter
Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne
under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för
år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning,
föreställande _historia Antiochiae cum duello regis Ricardi_.[82] I
denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa
Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva
honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen
begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens
minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och
utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse
öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början
mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro
blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och
Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den
sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom
såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar
äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande
sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens
historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare
förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler,
är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française"
gått förloradt.

Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare
anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af
krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet.
Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de
s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.

Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet
öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna
ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska
öfversättningar.

Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets
deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder
och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken
af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte.
En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver
kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma
näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända
fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den
del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början
för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung
Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska
moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde
denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så
mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska
närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka
gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans
och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga
strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig
kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att
träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera
fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis
höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen
innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga
lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter,
litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af
dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit
nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och
förtrampadt.

Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna
åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt
folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal
romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller
användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven
i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar,
erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det
anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna
följas. _Chronicon anglosaxonicum_ och Layamons engelska (anglosaxiska)
version af Waces _Brut d'Angleterre_, från sednare hälften af XII:te
årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter
denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla
företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven
satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig
riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en
Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är
original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro
på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87]
Äfven romanen _Geste of king Horn_, grundad på anglosaxiskt sagoämne,
är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk
diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.

Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken
talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och
sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande
aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om
engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på
sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo
engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget
gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i
England.

Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard
Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak
till öfversättandet anges i introduktionen:

    "In Frensshe bookys this rym is wrought,
    Lewede menne (laymen) knowe it nought;
    _Lewede menne cunne French non;
    Among an hondryd unnethis on_";

af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard
II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än
Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott
"erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses,
and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll
före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan
anses stadgad först med Edvard II:s regering.

Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten
genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga
modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning
endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket
till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig
synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända
kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras,
finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III.
Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska
och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än
tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.

Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu
finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början
af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven
följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta
manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det
auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning
utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja
sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom,
i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe
upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen,
att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de
tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska
och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta
skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne
brancher eller "parts."

Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan
ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu,
huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande
och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen
uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins
skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif,
hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det
Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af
hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara
alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom
att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre
förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning.
I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur
tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod,
hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna
fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de
historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.

Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor
blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att
rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i
ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig
i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg.
284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s
tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa
skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i
Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke,
att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla
sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare
framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom
den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen
blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så
återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der
Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han
jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk
menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men
afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han
hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men
när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej
heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom
romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin
"dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye"
hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i
fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste.
Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga
furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga
Landet, der tillfölje af _Eerl Joys' och Markes Ferrants_ [94]
förräderi hela landet _Surry_ (Syrien) gått förloradt och den tappre
_Duke Milon_, son till Jerusalems konung _Bawdewynys_, nödgats öfverge
allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga
motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock
lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar
genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i
berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra
färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt
till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det
rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.

Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de
röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma
lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna
karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att,
likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den
handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva
halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig
karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna
äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter,
vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter
Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda
rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt.
Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han
under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en
egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet,
stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga
och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt.
Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af
den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards
historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke
förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga
dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna
till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna
grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet,
jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark
frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.

Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det
romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer,
hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska
tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.

Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller
omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att
de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas.
Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp,
hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter
Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till
England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är
den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton
firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien
icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande
morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni
för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna
Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd
lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra
konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och
äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid
ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter
med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta
menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that
stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann
hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes
ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt
sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år,
"was a man of grete powere", som

    "Dedes of armes gaff hym to.
    As falleth for kynges and knyghtes to do."

                                     (v.v. 35-250).

I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som
enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan
på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou,
och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor.
Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar
familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200,
förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att
hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan
ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska
demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven,
att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses
föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre
korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia,
hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle
förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro
stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de
skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick,
som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i
gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande
halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i
Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt
så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva.
Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu
orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna
samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och
då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde
sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk
naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens
af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess
vesterländska hemland.

Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod
så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del
af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den
handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en
blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur
alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det
helt och hållet under diktens fortgång.

Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard
med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi
hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde.
Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte
enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste
till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder
han dervid okänd som en _knight aventurous_, i trenne olika skepnader.
Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning,
på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka
och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek.
Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och
arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att
hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen,
hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en
blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde
till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen
ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på
den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett
slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir
Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren
ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen
förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen.
Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors
på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot
Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut
kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om
tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med
föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen
hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett
spöke.[97]

    "Kyng Rychard sat föl stylle and lough
    And sayde: Frendys sykerly,
    Takes nought to greeff; for it was I";

hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de
gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund.
(Vv. 251-612.)

Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten
vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen
spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och
uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane
som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man
en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the
sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt
"as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med
medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten,
mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan
åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet
och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i
det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga
regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter
gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne
sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til
fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98]
eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa
föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till
himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande
toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna
vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en
ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom
o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna
likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och
symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp
och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.

Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro
de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska
diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som
af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett
öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne
slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna
diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare
gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både
den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke
lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte
sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna
på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af
Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af
tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor
vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed
kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har
upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här
särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men
vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är
deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera.
Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds
klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen
framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är
genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer
än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än
en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga
plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera
hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan
af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men
deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått,
groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.

Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess
bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska
förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en
längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken
icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela
den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt
fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner
Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af
Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol
af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående
vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm.
Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste
krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska
beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så
mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett
århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal.
Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till
Braundys, seglade till Cypern och Acres,

    "And so forth to Massedoyne,
    And to the cité of Babyloyne;
    And fro thennes to Cesare;
    Off Nynyve they wer ware.
    And the cité of Bedlem,
    And to the cité of Sudan Turry
    And eke also to Abedy
    And to the castle Orglious" etc.

Vi hafva anmärkt, att den följande episoden, fångenskapen, endast löst
sammanhänger med den föregående samt i sin helhet saknar motivering.
Deremot måste erkännas, att han genom händelsernas vexling är den
intressantaste delen, och utmärker sig i skildringens liflighet och
frihet från longörer.

Det första äfventyret Richard har att bestå är märkeligt, såsom mera
öfverensstämmande med ett burleskt folklif, än med chevaleriets finare
seder. Konungen af Almayn hade en son benämnd Ardour, hvilken ansågs
som den starkaste man i landet. Han besöker Richard i fängelset och
frågar honom:

    Arte thou Richard, that strong man
    As men sayn in every lond?
    Wilt thou stand a befet of my hond?
    And anon I gyfe the leve
    Another buffet thou me geve.

Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar
på sin kind ett så kraftigt slag, att eld sprang ut af hans ögon. På
utsatt tid följande morgon inställer sig denne punktligt och framhåller
kinden för Richard, som derpå lägger sin hand med sådan framgång, att:

    In twoo he brak his cheke bon;
    He fel doun ded as ony ston.

Konungen, underrättad om denna sin sons olyckliga täflingskamp,
svimmar, såsom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera
känslofullhet, än gemenligen röjer sig i dessa dikttypers samtal. Äfven
drottningen uttrycker icke illa en djup sorg öfver sin enda son:

    "Whenne the qwene it undyrstood,
    For sorwe, sertys, sche was nygh wood.
    Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage,
    As a wymman that wolde be rage;
    The face fomyd al on blod;
    Sche rent the robe that sche in stood,
    Wrong her handes that sche was born."

För Richard medförde det än hårdare fängelse.

Emedlertid får han tillfälle, att äfven på ett annat sätt kännbart
hämnas sitt orättvisa fängslande. Det händer sig nemligen så, att
konungens dotter, den sköna Margery, älskar Richard "with all her
myght". Hvar hon egenteligen lärt känna hans oöfverträfflighet,
säges icke, såframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne
öfvertygelse derom. Hon inleder kärlekshandeln med att midnattstiden,
jemte trenne kammartärnor, inställa sig i Richards fängelse, och när
hon då

    "sawe him, with eyen twoo.
    Her love sche cast upon him tho (then).
    And sayd: Richard, save God above.
    Of alle thyng moste I the love!"

Denne synes icke så frapperad af hennes plötsliga sympati, som läsaren
torde vara, utan förklarar blott, att hon väl föga båtnad kunde hafva
af en stackars fånges kärlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat
eller dryck.[104] Prinsessan, rörd af medlidande, befaller fångvaktarn
icke blott hemta mat och dryck, utan efter supén föra fången i en
vapendragares drägt till hennes kammare.[105] En så skickligt anlagd
intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fångvaktare voro
medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty på sjunde dagen märker en riddare
Richards vandringar och för underrättelsen derom till konungen. Denne
sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," för att
till dem hemställa dessa "wooful werkes" och sin önskan, att Richard
måtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det
folkrättsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Också
kunna de församlade, efter mer än tvenne dagars rådplägning, icke
förena sig om något gemensamt beslut, i hvilken förlägenhet konungen
får anvisning på en vis man, Sir Eldryd, som väl vore i stånd att
hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner äfven medlet. Han
råder konungen att använda sitt starka lejon, genom att svälta det i
tvenne dagar och sedan insläppa det i Richards fängelse, på hvilket
sätt han kunde vinna sitt ändamål, utan att handla emot lagen.

Men den sköna Margery är på sin vakt, meddelar Richard deras anslag,
och föreslår honom att fly jemte sig. Detta afböjer Richard,
alldenstund det vore emot landets lagar att aflägsna sig utan
tillstånd, och emedan det så högt skulle bedröfva konungen,[106]
anhåller blott om fyratio silkesslöjor, hvita som mjölk, och förklarar
sitt suveräna förakt för lejonet. Aftonen före den afgörande dagen
tillställa de en "sopere" (supé) i Richards fängelse, deri, utom de
bägge älskande, Richards kamrater samt fångvaktaren och en "noble
knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim åt ordet
"i-dyght"; efter hvilken supé Richard icke finner det stridande emot
landets lagar och konungens sinnesro, att han

    "and that swete wyght[107]
    Dwellyd togedder al that nyght."

Om morgonen vill hon icke aflägsna sig, utan försäkrar i trenne skilda
rim-par, att hon skall dö för sin käraste, hvilket dock afböjes af
Richard, som derpå ombinder sina armar med de fyratio slöjorna och
afvaktar lejonets ankomst. Detta inställer sig och gör en "gret venu"
(leap) emot Richard, som behändigt vänder sig åt sidan och dervid ger
lejonet en spark emot bröstet, så att det finner större uträkning i
att rytande utsträcka sina tassar emot väggen. Af denna oförsigtighet
förstår dess motståndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets
inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som här
öfverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knäfaller och
tackar himlen för sin räddning, beger sig derpå med hjertat i handen
till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och
grefvar. Här utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret på bordet,
samt uppäter det i den bestörta samlingens åsyn. Ehuru han kanske går
ett steg för långt, har konungen dock till en viss del rätt, när han
utbrister:

    "This is a devyl and no man,
    That has my stronge lyoun slawe,
    The herte out of hys body drawe.
    And has it eeten with good wylle."

Deremot tillmäter han sig något, som egentligen icke är hans verk, då
han i anledning häraf säger:

    "He may be callyd, be ryght skylle,
    Kyng i-crystenyd off most renoun.
    Stronge Richard Coer-de-Lyoun."

Romanen är naiv nog att glömma, att han ur Richards historiska
tillnamn skapat berättelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] När
tillnamnet _Coeur de Lion_ uppkommit, kunna vi icke afgöra, men det
vissa är, att romanen icke behöfver större fingervisning af historien
för att skapa en fiktion.

Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortäljes om
Richards imponerande uppträdande inför tyska riksförsamlingen, hvilket
så väsendtligen bidrog att göra ett slut på hans nesliga fångenskap.
Ur förskräckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fånges
öfvermenskliga styrka och vilda lynne, söker dikten samma motiv. Man
kan sålunda, med att här jemföra dem med hvarandra, inse huru omätligt
underlägsen den sednare är den förra i motivering af händelsen ur
karakteren.

Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen
(v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund
upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde
satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med
Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln
med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en
sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken.
Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare
uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning
Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade
passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens
sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning;
i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och
hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.

Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det
sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens
beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan
omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin
vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk
anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru
visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget
smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De
ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla
handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka
först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han
derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han
af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra
neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria,
eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda
bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och
uttrycket -- en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider -- ökas,
å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och
handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å
den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa
stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna
stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan
någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af
grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden.
Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, -- _sit venia verbo_,
-- ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller
samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle
versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex
till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet
och accent efter behag och det stumma _e_ göres ljudande eller icke.
Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett,
en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd
stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till
hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro
t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud
and still," o.s.v.

Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller
mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en
sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt
hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att
emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas
Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager
propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin
kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung
jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll
spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens
allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender,
åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens
betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och
baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.

Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större
delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot
konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska
gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit
sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" -- en
omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och
som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet
af hans hjeltedater, -- samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel
och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn
Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral,
befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för
sina riddare, att han och hans

    "knightes off mayn
    Wole hastely wende thorwgh Alemayn.
    To speke with Modard the kyng.
    To wete why, and for what thyng,
    That he me in prisoun heelde,
    But he my tresore agayn yelde,
    That he off me took with falshede,
    I schal quyten hym hys mede."

Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han
förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla
matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne
att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin
motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter
Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda
en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott,
medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det
förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd
genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt
följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter
vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette,
till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för
den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling
söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog
den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe."
Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne
underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:

    "Hennes to the lond of Ynde,
    Better thenne [than they] schalt thou none fynde:
    For who soo has that on stone,
    Watyr ne schal hym drenche none;
    That othyr stone, who soo that bere.
    Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"

en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles,
men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse,
hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.

Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen,
men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan
vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en
öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma
för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet
löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet,
blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri.
Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf
oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande,
eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt,
eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre
af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med
denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i
Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare,
hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och
kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt
konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och
krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten
nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras
företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen,
å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter
strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, -- det är på denna
väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från
detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga
egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt
dymedelst tillintetgöra henne; -- å andra sidan med tidens relikdyrkan
och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond
menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska
lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas
gudar, _Mahound_ och _Termagant_,[111] _Jubyter, Apollyon_ äro, näst
Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här
är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme
riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af
Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom
till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power,
Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar
denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne
mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off
helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när
den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras
att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den
förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard,
som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga
anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard
uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro,
att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio
fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han
med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den
tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och
vinner så en lysande seger öfver Saladin.

Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af
trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent
fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i
diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för
kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form.
Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna
om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna,
än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags
fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk
benämndt _Griffouns_, om en konung _Tanker_ af det landet _Poyle_ samt
om hans son _Roger af Ceyle_; när der förtäljes huru Philip af Fraunce,
genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers
mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att
Richard med största foglighet -- en egenskap som vi tillförene anmärkt
-- sökte undvika strid, men ytterligare retad,

    "was wroth and eager of mood,
    And began to stare as he were wode.
    The table with his foot he smote
    That it went on the earth fote-hote,"

men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig
belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår
till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig
på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och
milda ord samt tillochmed, då Philyp

    "gan to preach
    And bade Richard be his _soules leach,
    And the tresour yield again than_
    That he had take of every man,"

högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit;
så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt
forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och
samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner
finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre;
blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien
tillkommit.

Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en
ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard
afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han
plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte
[grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem.
Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga
en manlig protest, med den påföljd att:

    "The eyen twinkled of the emperour.
    And smiled as an evil traytour."

Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att
rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä,
att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar
nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför
honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna
synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien,
åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma
sak.[114]

Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget
"drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser
från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen
stödd emot masten -- en skildring som i lifligt och precisa detaljer
påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] --
kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter
ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger
romanen:

    "They rowede hard, and sungge ther too:
    With heuelow and rumbeloo,"

och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga
omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.

Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillfälle att pröfva
sin öfverlägsna styrka, hvilket historien försummat. Genom en kedja
har hamnen i sju år varit spärrad, och den kristna belägringshären
tillfölje deraf bragt i yttersta nöd. Richard låter styra sin galeja
rakt emot kedjan, ställer sig sjelf i fören och afhugger den med ett
slag af sin yxa. Landstigen, förtäljes honom af erkebiskopen af Pisa en
ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belägringen,
och om de ädle kämpar som dervid fallit, bland hvilka främst må nämnas
"the emperour of Alemayne", som dock måtte varit någon annan än
Richards gode vän Modard the Kyng. Han teknar hungersnöden så kraftigt,
genom att uppräkna de enorma priserna på alla nödvändighetsvaror, att
Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till
häst. Så börjas belägringen af Acre (med v. 2871).

Dermed begynna äfven de ändlösa krigsföretag, belägringar eller
drabbningar, som upptaga återstående delen af romanen; betydelselösa,
utom i att, med hela den skildringens percision som är romanen egen,
afbilda det romantiska stridssättet, samt i att visa djupet i det
suveräna förakt och glödande hat, hvaraf den kristna verlden var
intagen emot Saracenerna. Ännu vid Acre kan man följa den historiska
tråden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke
uppehålla oss vid detaljerna. Förklaringsvis må endast tilläggas,
att bland belägringsanstalterna de tretton skeppslasterna med
bisvärmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fästningen
och plåga Saracenerna ända till ursinne, samt att styrkan i Richards
anförarekonst låg i det kraftiga sätt, hvarpå han uppmuntrade t.ex. sin
"minour", min-gräfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen
vore instörtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces]
small".

Företrädesvis uppehåller sig romanen vid Richards sjukdom under
belägringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet på
sjön, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga
Landet någon mat eller dryck så närande för kroppen, som den han var
van vid i "Yngelonde". Förgäfves samla sig vise män och läkare, både
"Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur
att finnas, tills hela den kristna hären på sina knän natt och dag
bådo:

    "Fadyr, and Sone, and Holy Gost, -- -- --
    Geve Kyng Richard amendement".

Men i samma mon han tillfrisknade, återvände hans matlust. Han
gripes af en oemotståndlig längtan efter svinkött. Sådan föda stod
naturligtvis icke att fås i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans
folk vågade säga honom det. Omsider hittar en gammal riddare på utväg.
Han ger dem det rådet, att taga en ung och fet Saracen, slå ihjäl den
tjufven, öppna och flå honom samt skyndsammeligen steka köttet. Han
förutser att Richard efter så smaklig måltid skall, genom Guds hjelp
och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. Så sker; hednahunden
slaktas, rostas och framsättes:

    "Beffore Kyng Rychard karff a knyght;
    He eete faster than he karwe myght.
    The Kyng eet the flesh and gnew the bones,
    And drank wel afftyr, for the nones:
    And whenne he hadde eeten inowgh,
    Hys folk hem tarnyd away and lowgh.
    He lay stylle, and drowgh in hys arme;
    Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."

Obegripligt styrkt af denna makalösa spis, till att tukta Saracenerna
för deras kärlek till Mahound, stiger han upp och utför under af
tapperhet, men känner vid återkomsten till lägret en synnerlig appetit
efter hufvudet till det kreatur, han på morgonen med sådan framgång
ätit. Man kan lätteligen föreställa sig hans omgifnings förskräckelse.
Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:

    "So god me save,
    But I see the hed off that swyn
    Forsothe, thou schalt lesen thyn".

Darrande för sådana alternativer, framräckte kocken hufvudet. Måhända
skulle den finaste menniskokännare till kammartjenare icke redt sig
bättre i en så brydsam ställning. Oaktadt händelsen med lejonhjertat
bordt gifva någon ledning, kunde denne här näppeligen ana till sin
chevalereske herres sinnesstämning vid åsynen af anrättningen. Men hans
fruktan var onödig, ty:

    "The swarte vys when the Kyng seeth,
    Hys blacke berd, and whyte teeth,
    Hou hys lyppys grenned wyde:
    'What devyl is this?' the Kyng cryde:
    And gan to laugh as he wer wood.
    'What is Sarezynys flesch thus good?
    J and my folk schole eet moo (more)!'"

Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke
mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt
af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har
dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar
alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda
massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation.
Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af
blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff
ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i
en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma
karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de
förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles
and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld,
skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga
lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem
att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett
visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena,
koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom
sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke
(chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur
vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och
anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en
känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards
glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att
äta.

    "Every man sat stylle, and pokyd othir,
    They sayde: 'This is the develys brothir,
    That sles our men and thus them eetes'.
    In the erthe they wolde have crope."

Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe",
skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända
till sin Sawdon och stilla hans _melankoli_ med den underrättelsen,
att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som
Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän
han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera
visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn.
Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare
besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta
Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary"
och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den
fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum,
att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten
åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner
det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna
akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne:
"Seynyors, tuez, tuez"!

I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva
gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v.
3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme
Richard, "Goddys own palmère".

När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en
ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är,
säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda
äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren
leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor
och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i
'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton
af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i
en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla
och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en
naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i
detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld
och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda
väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig
undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda
väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från
medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att
det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man
har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af
naturlust -- synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin -- äro
antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock
tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.

Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla,
ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De
skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle
omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser
man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge.
Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga
naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid
karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning,
ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter
aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans
härnadståg.

I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den
historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens
början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip
qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen
och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens
innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne
strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne,
utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga
kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver
Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga
kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid
utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt
Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina
uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar
derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall
emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma
öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio
torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för
Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter
sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en
festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka
till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med
de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga
till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer,
enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under
oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards
radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne,
att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes,
Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The be _forgeven the
fyrste gylt_". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:

    "sykerly, we schole be wrothe
    Swylke foyles yiff thou haunte,
    Sarezynes liff yiff thou graunte;"

Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte
kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och
lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."

Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i
medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke
de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke
vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan
trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras
företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen
"turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och
tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen
bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och
Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af
sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn
nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller
erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de
urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid
återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde
framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och
ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade
hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan
försiggått. Vår afsigt har icke varit att se till _hvad allt_ af
historisk verklighet i dikten qvarstår, utan _på hvad sätt_ hon det
gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af
tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif,
men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru
totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin,
deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad
förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare
förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att
dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde
nedhuggas, och Richard då svarar:

    "Fy! a debles! -- -- I am no traytour
    To sloo men, whyle they slepe -- --
    Be cler day upon the feeldes,
    They schal see cloven helmes and scheeldes."

Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon
ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många
brutala.

Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos
romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva
funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider
brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser,
huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan,
att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker
lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens
rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att
utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon
verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å
deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i
att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen
fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga
dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega
den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig.
Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden
hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "_grunte his teeth
and fast blewe_"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard,
att han "lay stylle and _drowgh in hys arme_". Belägras en fästning,
säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen.
Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna
romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse,
tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar
sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från
sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener,
och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver
vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard
till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt
muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins
sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra
i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller
till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och
karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en
fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.

Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke
destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det
praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen
erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på
det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England.
Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven
stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der
sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg
och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor
af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar,
som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa,
men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande
färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han
måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom
färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.

Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant
egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och
uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att
Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef
skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt
ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes
fridfulla ändalyckt, samt det sedvanliga _Amen, Explicit_.



Anmärkningar.


[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon
Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."
Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom
"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the
Templars yet dreamed of."

[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff.
[3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.

[4] Sharon Turner, pg. 409.

[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde
slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i
tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard,
pg. 245 not.

[6] Thierry, vol. II, pg. 399.

[7] Warton, vol. I, pg. 117, not j.

[8] _Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia
restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus_. Man har mycket
tvistat om meningen med detta återställande af facklornas bruk. I
det sammanhang annalisten anför det synes dock klart, att det afsåg
plägseden att efter qvälsvarden släcka facklorna till döljande af de
vederstyggligaste utsväfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James,
Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.

[9] Undantag gör grefskapet Chester, hvilket egdes som
domanialbesittning af Hugo de Avranches.

[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalförfattning icke kan sägas
hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarlän, i det
soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte --
ty äfven dessa egde sina house-carles -- mindre jordagods, gemenligen 5
stora plogland, i förläning emot skyldighet att göra krigstjenst. Dessa
krigarlän blefvo grunden för jordens fördelning vid eröfringen.

[11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35.

[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krönika
hos "Script. rer. Angl."

[13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis.

[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry,
anf. del., pag. 9.


[15] Thierry, anf. st. pg. 331.

[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue
ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt -- Thierry, a.
vol. pg. 324.

[17] Lingard pg. 426.

[18] _Jeune_ betydde på tidens skaldespråk ädel, nobel.

[19] Se framställningen om Henriks död hos Thierry.

[20] Således icke just af den rättskänsla Walter Scott, i sin roman
"the Talisman", visserligen med fantasins rätt, låter Richard
tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren
af Leoparden.

[21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80.

[22] Hallam, vol. II., pg. 98.

[23] Jfr. hvad som förtäljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg.
194. -- Om biskopen sjunges i en gammal ballad:

    He was left a vice-roy here,
    Who, like a potent emperor,
    Did proudly domineer.

    Our Chronicles of him report,
    That commonly he rode
    With a thousand horse from court to court;
    Where he would make abode.

Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137.

[24] Dialogue de Scaccario, -- "sic permixtæ sunt nationes, ut vix
discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus
sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.

[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi äro icke i tillfälle att
bedömma huru grundad denna framställning må vara.

[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio
fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."

[27] Konsten att couchera lansen, så vigtig vid riddarestridesättet, är
måhända en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.

[28] -- ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur.
Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.

[29] Hvartill kan slutas af det sätt, på hvilket Harald Godvinson af
hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg.
93.

[30] Sådan konst räknar Snorre Sturleson (ed. Peringsköld, vol. I, pg.
311) bland andra kon. Olof Tryggwasons berömmelser, förtäljande att han
kunde "lek at tremur handsöxum."

[31] Insignierna å sköldarna öfvergingo i XII:te årh. från personliga
till familjevapen. Som sådant kan man anse äfven Tempelriddarnes:
tvenne personer ridande på samma häst. Ivanhoe, pg. 85.

[32] Turner, 1, pg. 420.

[33] -- -- -- An errant knight,
     He nor of castles, nor of land was lord.
     Houseless, he reap'd the harrest of the sword
     And now, not more on fame than profit bent,
     Rode with blythe heart unto the tournement;
     For cowardice he held a deadly sin,
     -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
     It seem'd that he, such pomp his train bewray'd,
     Had shap'd a goodly fortune by his blade.

Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose
Works, Edinburgh 1847, pg. 515).

[34] Fauriel, Histoire de la poesie Provençale. Paris 1846, vol. I,
passim.

[35] "Den håller jag för ädel, sjunger Bertrand de Born, hvars hus
kostar mycket, och som gifver utan måtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg.
494.

[36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493.

[37] Den förtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry"
en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en
klass, än hvilken ingen "could be more valued or even useful", då den
tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment
of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. -- Märkeligt nog ser Scott
(a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nära nog detsamma. -- Fauriels
åsigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, är en
besynnerlig konstruktion. -- A. a. Pg. 479.

[38] Vi känna hur vågadt detta uttryck är, men finna intet lämpligare.

[39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I södra Gallien synes i detta
afseende större frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I.
pg. 515.

[40] Villemain, Tableau de la Littérature de moyen Age; Paris 1846,
vol. I. pg. 250.

[41] Detta efter Bromton. En annan annalist förlägger händelsen till
Richards död; hvilket dock af tid och omständigheter göres föga
sannolikt: Se Michaud, pg. 427.

[42] "Englands första sjöseger." (Michaud). -- Bland andra
krigsförnödenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk
eld, hvilken spelade en stor roll i den österländska försvarskonsten,
samt "serpents", som dels anses för giftiga ormar, dels för ett slags
brännbara piecer, att kastas in bland de belägrandes slung- och
kastmachiner (_petrariæ, mangonelli, balistæ_), samt öfver stormtaken
och murstegorna (_kattor_ kallade).

[43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Förlusten uppges af Finisani,
hvilken sjelf bivistade belägringen. På ett år skola 120 tusen lik
blifvit begrafna. -- Se Lingard, vol. II. pg. 457.

[44] Härpå är det som Scott i "The Talisman" grundar Stormästarns
för Tempelorden och markisens af Montserrat handlingssätt; en
framställning, som bär prägel af att vara väl stödd på forskning.

[45] Denna jemförelse är gjord redan af korstågets krönikeskrifvare,
Gauthier Vinisauf. Se Michaud.

[46] En gammal krönikeskrifvares liknelse.

[47] Turner, Pg. 351.

[48] Vinisauf, som sammanställer honom med Anteus, Achilles, Alexander,
Judas Maccabeus och Roland, säger: "caro tamquam ænea nullorum
cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509.

[49] Warton, vol. I. pg. 116 not 1.

[50] Turner, pg. 361. Jfr. Warton, vol. I. pg. 117.

[51] Sången finnes bevarad och är på provençaliska; vi anföra den här i
en välgjord engl. imit. som ett prof på tidens lyrik:

    Your beauty, lady fair,
    None views without delight;
    But still so cold an air
    No passion can excite:
    Yet this I patient see,
    While all are shun'd like me.

    No nymph my heart can wound
    If favour she divide,
    And smiles on all around
    Unwilling to decide:
    I'd rather hatred bear
    Than love with others share.

Ur Percys "Reliques of ancient Poetry."

[52] Lingard, pg. 484.

[53] Anfördt af Turner, pg. 360.

[54] Lingard, Pg. 492. ff.

[55] Thierry, vol. IV, pg. 115. ff.

[56] Camden, Remains; anf. af Turner, pg. 361.

[57] Turner, pg. 360, 361.

[58] Villemain, a. a. vol. I. pg. 251.

[59] Att elfvor och feer hafva de celtiska folken att tacka för
sin uppkomst, om ej till namn, åtminstone till gestalt, antager af
Scott (_Demonology and Witchcraft_, Letter IV), ehuru han finner dem
sednare bemängda med Skandinavernas dystrare dvergskapelser. -- Jfr. om
uppkomsten af dessa andeväsenden Prices _Preface_ till 1824-års ed. af
Wartons _History_, hvari han, emot W., förfäktar åsigten om desammas
genuina opprinnelse, ehuru under skilda namn och med skild lokalfärg,
hos Europas folk, antika som moderna.

[60] Synnerligen belysande för detta faktum är, hvad Fauriel anför om
uppkomsten af romanerna om Guillaume Courtnez, vol. II. pg. 406. ff.
-- Scott utvecklar samma åsigt i _Essay of Romance_, pg. 557 ("Prose
Works").

[61] Den i litterärt hänseende märkeligaste bland dessa är
_Ogier-le-Danois_, hvilket sagostoff förmodeligen genom Frankernas
andra invasion inkommit till Gallien från Tyskland, der det bearbetats
i sammanhang med Niebelungensagorna, jemte hvilka det uppgår i den
nordiska heroologin, der Ogier återfinnes i folkhjelten _Holger
Danske_. -- Jamieson, "Popular heroic and romantic Ballads" Pg. 266.
uti "Illustrations on Northern Antiqvities," Edinburgh 1814.

[62] Denna krönika, i tiden tillskrifven Carl d. Stores erkebiskop
Turpin, är författad mellan 1:sta korståget och 1122, då den af påfven
"sanktionerades till historisk autenticite." Bland bevisen för att
sagorna om _Douze-pairs_ äro af långt äldre datum, kan nämnas att bisk.
Flodeard af Rheims omk. 960 omtalar dem i sin krönika. Warton, Dissert.
Pg. XVI. -- Ellis, Pg. 344.

[63] Viscber, Esthetik, erste Auflage, vol. II. pgg. 480, 481. "Der
Ausdruck geht ueber sein begrenztes Organ unendlich hinaus."

[64] Dens., vol. III., Die Dichtkunst, § 877.

[65] Som undantag härifrån må nämnas _la Charrette_ af Chrestien de
Troyes, der Guenevers befriande genom Lancelot utgör det begränsade
ämnet, och der en motivering är synbar, i det hjeltens oförsiktighet
att åka på en bondkärra och det vanrykte han dermed ådrager sig till en
del är orsaken till hans missöden. Äfven romanen om _Libius Disconius_
(Le beaux disconus) har en slags motiverad anlägning.

[66] "The fabulous knights of romance were so completely identified
with those of real history, that graver historians qvote the actions of
the former in illustration of, and as a corollary to, the events they
narrate. Ex.g. Barbour." Scott, Ess. on Rom. pg. 568.

[67] Hvari bland annat förtäljes, huru Brutus härjade Aquitanien och
sluteligen anlände till trakten af nuvarande Tours, "såsom Homerus
intygar." Warton, vol. I., Pg. 128.

[68] Warton, vol. I. pg. 84.

[69] Se de la Rue, vol. I., pg. 105; Percy, a. a. "Essay on the ancient
minstrels", Not. A. & C. -- Ducange ger en annan härledning ifrån
minister, hoftjensteman, då under Pipin d. Lille en minister skulle
funnits som anförare för musiken.

[70] Vol. II., Pg. 516, Prices not.

[71] En blick i Heimskringla öfvertygar derom. Sigwatur, kon. Olaf den
Heliges stallare, är ett exempel.

[72] De la Rue, vol. II., pg. 8.

[73] Warton, vol. I., pg. 11.

[74] Af gesta, gestes; deraf namnet gestours för sångarne sjelfva,
hvardera äfven skrifna jestes, jestours: ursprunget till det engelska
jest, gyckel i ord och åtbörder, hvarmed på engång antydes det mimiska
i medeltidssångarens konst och det förfall hvari hon råkade.

[75] Enl. engelskt språkbruk benämnes det berättande medeltidsepos
såväl som den moderna romanen _romance_ (ifall Scotts definition får
antas gällande, a. a. pg. 554; Johnsons är en annan). Samma begrepp
betekna Tyskar och Fransmän med ordet _roman_, besparande namnet
_romance_ för de mindre, mera lyriska, ofta sångbara styckena, som
äfven i svenskan benämnas _romanser_. Då ett namn för medeltidens
riddareberättelser, oss veterligen, icke är stadgadt, och roman som
romans kan vara lika förvillande och lika klart, hafva vi godtyckligt
beslutit oss för det förra; der vi icke kunnat undvika det.

[76] De la Rue, vol. I. pg. 145. ff.

[77] Thierry, vol. II, pg. 237.

[78] Percy, Essay on the ancient etc., Notes, vol. I. pg. LXXVI. -- Jfr
de la Rue, vol. I. Chapitre cinquième. Denne går dock uppenbarligen för
långt i särskiljandet mellan medeltidssångarne ach diktarne.

[79] Warton, vol. I. pg. 80.

[80] Ej ens de la Rue, den ifrige förfäktaren af Normandernas
prioritet, vågar fullt förneka Provençalerne försteget i denna art
af lyrik; hvaremot han synes tillfullo bevisat, att hjeltesången
(chanson de geste) samt de många slag af lyrik, hvilka, med olika namn,
dels efter instrumentet som ackompagnerade, dels efter metern, kunna
sammanfattas under ett gemensamt namn, sirventes, äro, om ock icke en
tidigare, åtminstone en sjelfständig produkt hos Nordfransonerne. Se
hans a. a. vol. I. Article troisième.

[81] Warton, vol. II, pg. 15, not i.

[82] Warton, vol. I. pg. 119. Märkeligt nog instämmer W. sjelf i dessa
misstag, då han i noten (k) säger: "Richard the First performed great
feats at the siege of Antioch in the Crusade. The _Duellum_ was another
of his exploits among the Saracens."

[83] Ellis, Specimens, Introduction to Richard Coeur-de-Lion. Warton
(anf. st. samt pg. 143) antar tillochmed, att denna roman skulle
innehållits redan i den stora _liber romancis regis_, om hvars
beprydande piperolls för 1287 gifva upplysning. Hans kommentatorer
förkasta dock hypotesen.

[84] Rob. af Gloucester intygar:

     In romance of him ymade we it may find ywrite;

Rob. de Brunne säger:

     He tellis in the romaunt, sen Acre wonnen was
     How God gaf hin fair chance at the bataile of Cayfas.
     Sithen at Japhet was slayn fauuelle his stede
     The romans tellis gret pas ther of his doubty dede o.s.v.

[85] Warton, vol. I, pg. 8-26.

[86] Detta är Scotts åsigt, som antages af Fauriel, a. a. vol. II.
28. 426, och understödes af Ellis, a. a. pgg. 36, 37. -- Enligt denne
skulle Thomas of Erceldoune hemtat Tristram-sagan direkte från
brittiska lokal-traditioner, genom riket Strathclyde fortplantade på
"The Scottish border", och der bearbetade af de skottska minstrelerne,
hvarefter hon sedan öfvergått till truvererne. Denna åsigt vederlägger
Price, (Warton, vol. I. pgg. 45-112), åtminstone hvad förf. i homas
vidkommer. Deremot torde tiden för dess uppkomst icke kunna betviflas.

[87] Warton, vol. I. pg. 69.

[88] Dersammast. pgg. 36-42. Jfr. Ellis, anf. st.

[89] _Hay, hay, the wythe swan, By Godis soule J am thy man_. Warton,
vol. II. pg. 32 n.a.

[90] "There is perhaps no one instance in which our early translators
have ventured to alter any material circumstances in the story, which
they undertook to give in English." Ellis, Specimens, Pg. 283.

[91] The Frensche men be covaytous;
     Fyghte they cunne with wurdes lowde,
     And telle, no man is her [their] pere;
     But, when they come to the myster [métier],
     And see men begynne strokes dele,
     Anon they ginne to turne her hele.

Richard Coer-de-Lion, v. v. 3823, 30-34.

[92] Jfr. Ellis, Introd. to Richard Coeur-de-Lion.

[93] Att Richard verkligen var så sysselsatt, då hert. Leopolds män
öfverraskade honom, söker Ellis bevisa ur ett gammalt latinskt poem,
hvilket 1196 öfverlemnats åt Henrik VI och är författadt af Petrus de
Ebulo.

[94] I den förre af dessa igenkänner man måhända den unge furst
_Josselin_ af Edessa, hvars sorgliga öde under ruinerna af hans stad
icke kunnat uti sången försona hans tidigare hoglöshet. Den sednare är
utan tvifvel markisen af Montserrat, hvilken, liksom till hämd för de
beskylningar Richard för hans skald fick uppbära, i anglonorm. dikten
bär anklagelse för förräderi.

[95] Ellis, pg. 285.

[96] Derom se Michaud, Pg. 210.

[97] _Pouke_, dåförtiden en af de manliga feerna; numera ett skogsrå.

[98] I Galicien finnes en kyrka, "los Angeles", om hvilken folket än i
dag vet berätta, att den är uppbygd af englar, nedstigna från himmeln,
hvilka som grundlägning medförde en _bjelke från taket af Guds boning_.
Denna är af guld och så lång, att den sträcker sig under jorden flere
mil till S:t Jago de Compostellas katedral. Ur Borrows "Bible in
Spain."

[99] Notes upon "Richard Coer-de-Lion" hos Weber.

[100] Leopard.

[101] Denna färd gjordes ofta, t.ex. af Sir Bevis of Hamptoun.

[102] I romanerna om Merlin.

[103] I romanen om Guy of Warwick.

[104] "Allas, -- he sayde in that stounde --
      With wrong am I brought to grounde;
      What myght my love doo to thee?
      A pore prisoner, as thou may see.
      This is that other day i-gon
      That meete ne drynk ne hadde I non!"

[105] "And aftyr soper, in the evenyng,
      To my chaumbyr thou hym bryng,
      In tho atyr of a squyer:
      Myselff thenne schal kepe hym ther."

[106] "Rychard sayde: I undyrstande
      That wer agayn the lawe of lande,
      Away to wende withouten leve:
      The kyng ne woll I nought so greve.
      Off the lyoun ne geve I nought;
      Hym to sle now have I thought."

[107] Person; begagnas i denna tidens språk hvarken i föraktlig eller
ironisk betydelse.

[108] Jfr. Percy. vol. III. pgg. 15. ff.

[109] Se Turner, kap, om Richard I.

[110] Att "Coloyne" är Cöln och "Marburette" är Marburg, kan väl
antagas; men huru Carpentras i sydvestra Frankrike kunde ligga i vägen,
är svårt att inse.

[111] _Termagant l. Tervagaunte_, troligast af det anglosax. _ter_,
mycket ... och _magan_, mäktig, urspr. ett germaniskt gudanamn,
sedermera öfverflyttadt på Saracenernas Gud. Ännu qvarstår ordet i
engl. språket. Percy, I. pg. 56.

[112] "Be the apostles twelve,
      Though thou be the devyl himselve,
      Thou schalt me serve at this nede!
      He that on the rood gan blede,
      And suffryd grymly woundes fyve,
      And sethen rose from deth to lyve,
      And boughte hankynd out off helle
      And, sithen, the fendes pousté gan felle
      And aftyr fleygh up into hevene,
      Now God, for hys names sevene,
      That is on [one] God in Trinité,
      In hys name I comaunde thé
      That thou serve me at wylle!"

[113] Ett ständigt återkommande Öknamn för Richard är "taylard",
"tayled", hvars förklaring, om än det antages betyda "besvansad", dock
är omöjlig att finna, då den normandiska riddaredrägten i sådan måtte
icke skiljde sig från andra nationers.

[114] "Iratus vero imperator propter hunc sermonem, percussit eum cum
cultello quem tenebat, et amputavit nasum ejus, qui consilium illud
dederat. Post prandium, abiit ad regem Angliæ et adhesit illi." Weber,
Notes, III. 354.

[115] Dromones, redan i Cod. Just. ett slags fartyg, af det grekiska
_drómon_.

[116] "A strong batayle ther began,
      Betwene the hethene men and tham,
      With swerdes, speres, dartes kene;
      Arwes and quarelles fleyght betewene,
      Also thykke, withouten stynt (stop),
      As hayl, afftyr thundyr dynt:
      And in the bykyr [battle] that was so hard,
      Into the drowmound come kyng Richard.
      Whenne he was comen in in haste,
      He dressyd his bak into the maste,
      With hys ax that he ovir-raughte,
      Hastely hys deth he caughte.
      Some he hytte on the bacyn,
      That he cleff hym to the chyn;
      And some to the gyrdyl stede,
      And some unto the schyppys brede;
      Some in the hals so hytte he,
      That hed and helm fleygh into the see:
      For non armour withstood his ax,
      No more than a knyff does in the wax."

[117] Dessa äro: "Surrey", "Egypte, that ryche thyng", "Damas",
"Babyloune", "Arabye", "Cessoyne", "Affryke", "Bogye", "Alysaundryes
lond", "grete Greece", dertill "mony ryche empyre", och "al Yude" ända
till "Preter Ihons" distrikt.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Richard Lejonhjerta i historien och poesin - Akademisk afhandling" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.